Kungl. Maj:ts proposition angående medien i den fortsatta reginalpolitiska stödverksamheten m.m.
1973 · 143 sidor, varav 120 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 120 av 143 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1973:50, Kungl. Maj:ts proposition angående medien i den fortsatta reginalpolitiska stödverksamheten m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl, Majits proposition nr 50 år 1973 Prop. 1973:50
Nr 50
Kungl. Maj.ts proposition angående medlen i den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten m, m,; given Stockholms slott den 23
febmari 1973.
Kungl, Majit vill härmed, under åberopande av bUagda
utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
ERIC HOLMQVIST
Propositionens huvudsakhga innehåll
Med utgångspunkt i riksdagens beslut under hösten 1972 om
ett regionalpolitiskt handlingsprogram läggs i propositionen frm förslag om
medlen i den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m, m.
En vidareutveckling av det regionalpoliliska stödet
föreslås. Företagsinriktad partihandel och uppdragsverksamhet med mer än lokal
betydelse föreslås bli stödberättigade vid investeringar i det allmänna
stödområdet. Förelag som bedriver uppdragsverksamhet skall i särskilda fall
kunna få lånegaranti för anskaffning av omsättningstillgångar. 1 undantagsfall
skall Kungl, Maj:l kunna bevilja förhöjt lokaliseringsbidrag med högst 65 % av
kostnaderna för byggnader vid investeringar i det inre stödområdet. Vidare
föreslås att i undantagsfall även avskrivningslän skall kunna beviljas industriföretag
vid investeringar i maskiner, arbetsredskap och verktyg inom det inre
stödområdet. Beloppsgränsen för arbetsmarknadsstyrelsens beslutanderätt i
lokaliseringsslödärenden föreslås höjd lill 5 milj. kr,
Sysselsällningsstöd föresläs kunna utgå också lill företag
med industri-liknande verksamhet, industriserviceförelag, partihandelsförelag
och förelag med uppdragsverksamhet, Sysselsällningsstödel höjs till 7 000 kr,
per årsarbetskraft under första och andra året och till 3 500 kr. under del
Iredje året.
På grundval av belänkande av kommittén för planering av
turistanläggningar och friiiiftsområden föreslås i fråga om
lokaliseringsstödet till turistanläggningar all kommun - som ett undanlag från
vad som eljesl gäller - skall kunna få lokaliseringsstöd i vissa
fall.
1 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 50
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop,
1973:50 2
I propositionen föreslås vidare en effeklivering av
lokaliseringssamrådet.
Organisationen på regional nivå av uppföljning och
bevakning av utvecklingen inom stödförelag behandlas. Länsstyrelserna föreslås
leda verksamheten på det regionala planet.
Med utgångspunkt i betänkande av industricenlrautredningen
läggs förslag fram om utbyggnaden och utformningen av de två industricentra,
som enligt riksdagens beslut i höstas skall anläggas i Lycksele och Strömsund.
Förslaget omfattar också organisationen och finansieringen av verksamheten.
Särskilda stödåtgärder i glesbygder föreslås. Förslagen
grundas i huvudsak på glesbygdsutredningens belänkande om sysselsättning i
glesbygder. Företagareföreningarna föreslås få medel för punktinsatser i fråga
om rådgivning och service till småförelag i glesbygder. Verksamheten med
kommunala sysselsättningsinsalser byggs ul lill att omfatta ytterligare
kommuner i det inre stödområdet. Hemarbetsverksamheten föreslås forlsälla.
Slutligen redovisas vidtagna, beslutade och planerade
åtgärder för all främja utveckUngen i Vindelälvsområdet, Ca 600 nya permanenta
arbetstillfällen beräknas tillföras området genom induslrietableringar m, m.
Förhöjt statsbidrag föreslås tUl tidigareläggning av utbyggnaden av vissa
reningsverk i området. Under anslaget Särskilda stödåtgärder i glesbygder
anvisas 10 milj, kr, för utbyggnad av bl, a, väg 363,
1 propositionen föreslås att riksdagen fastställer en ram
för regionalpolitiskt stöd under en femårsperiod på 2 500 milj, kr. Av detta
belopp beräknas 450 milj, kr, för lokaliseringsbidrag/avskrivningslån, 325
milj. kr. för UlbUdningsstöd, 150 milj. kr. för sysselsällningsstöd och 1 550
milj, kr, för lokaliseringslån. För kreditgarantier till rörelsekapital bestäms
för nästa budgetår en ram av 25 milj, kr.
Anslagen lill Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet
och Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringslån tas för nästa budgetår upp lill
189 milj, kr, resp, 250 milj, kr.
Anslaget till Särskilda stödåtgärder i glesbygder beräknas
till 25 milj, kr.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop, 1973:50
Förslag tili
Lag om ändring i lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd
Härigenom
förordnas, att 2 § lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
tydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som
planerar byggnadsåtgärd som omfattas av förordnande enhgt 1 § skall så snart
del kan ske skriftligen anmäla sina planer lill lokaliseringsmyndighelen.
Myndigheten upplager överläggningar i lokaliseringsfrågan med den som gjort
anmälan.
Myndigheten skall utfärda bevis om att samrådsskyldigheten
fullgjorts. Sådant bevis skah utfärdas senast fyra månader efter det anmälan
gjordes hos myndigheten, om den anmälningsskyldige begär det. Myndigheten får
dock förlänga denna lid med högst ell år, om den anmälningsskyldige vägrar att
lämna nödvändiga uppgifter eller på annat sätl uppenbart undandrager sig all
medverka i samrådet.
Den som
planerar byggnadsåtgärd som omfattas av förordnande enligt 1 § skall, så snart
det kan ske, skriftligen anmäla sina planer till lokaliseringsmyndigheten.
Myndigheten får förelägga den som gjort anmälan att komplettera anmälningen
med utredning om förutsättningarna att förlägga verksamhet som lokalerna är avsedda
för utanför område som omfattas av förordnande enligt
1 §
Myndigheten upplager överläggningar i lokaliseringsfrågan
med den som gjort anmälan.
Myndigheten
skall utfärda bevis om att samrådsskyldigheten fullgjorts. Sådant bevis skall
utfärdas senast fyra månader efter det anmälan gjordes hos myndigheten, om den
anmälningsskyldige begär det. Myndigheten får dock förlänga denna tid med
högst ett år, om den anmälningsskyldige vägrar att lämna nödvändig uppgift
eller utredning eller på annat sätt uppenbart undandrager sig att medverka i
samrådet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973 men gäller ej
anmälan som gjorts före ikraftträdandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop, 1973:50
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 23 februari 1973,
Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON,
LUNDKVIST, ODHNOFF, MOBERG, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT,
Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
medlen i den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m. m. och anför.
1 Inledning
Statsmakterna har hösten 1972 antagit ett
regionalpolitiskt handlingsprogram för hela landet, varigenom riktlinjerna för
del fortsatta regionalpolitiska arbetet har lagts fast (prop. 1972:111 bil. 1,
InU 1972:28, rskr 1972:347). Enligt dessa riktlinjer skall regionalpolitiken
syfta lill en sådan geografisk spridning av de tillgängliga resurserna all
människorna i de olika regionerna kan erbjudas likvärdiga sysselsättningsmöjligheter
och en likvärdig tillgång till social, kommersiell och kulturell service saml
god miljö. Inom de olika regionerna skall resurserna koncentreras i den
utsträckning del är nödvändigt för a(t skapa så differentierade arbetsmarknader
och sådan servicekvalitet som motsvarar medborgarnas önskemål och behov.
För att nå
dessa regionalpolitiska syfien har statsmakterna fastställt dels ramar för
länens och de regionala statliga organens planering, dels en plan för
utvecklingen av den regionala strukturen. Planeringsramarna för länen har
uttryckts i befolkningstal som anger intervall, inom vilka den troliga
utvecklingen kan väntas ligga (prop. 1972:111 bil. 1 s. 474). Befolkningstalen
skall ligga lill grund för planeringen för resten av 1970-talet och tills
vidare vara vägledande för planeringen även för början av 1980-talet. På skilda
nivåer skall finnas en planenngsberedskap för att möta de problem som uppslår,
om utvecklingen tar andra vägar än talen visar.
Planen för utvecklingen av den regionala strukturen bygger
på en funktionsfördelning mellan olika kommuner eller områden. För delta
ändamål har fyra orlskategorier fastställts, nämligen storstadsområden, primära
centra, regionala centra och kommuncenlra. Orter inom var och en av dessa
kategorier skall fullgöra vissa funktioner, som beskrivs närmare i
propositionen (s. 477483). Samtliga landets kommuner har hänförts till någon
av de fastställda orlskategorierna.
1
anslutning lill statsmakternas beslut i fråga om planeringsramar och planen för
utveckling av den regionala strukturen har Kungl. Maj:l den 26 januari 1973
utfärdat cirkulär till statsmyndigheterna om iakttagande av
Prop.
1973:50 5
beslutet (SFS 1973:24). I cirkuläret föreskrivs alt statlig
myndighet skall inom sitt verksamhetsområde följa de antagna riktlinjerna för
regionalpolitiken och verka för alt de regionalpolitiska målen nås. Vidare
åläggs statlig myndighet bl. a. att lägga den i slalsmaklernas beslut antagna
befolkningsutvecklingen fram t. o. m. år 1980 och den fastställda planen för
utvecklingen av den regionala strukturen lill grund för sin planering och för
beslut som har betydelse för samhällsutvecklingen i länen.
Det
antagna regionalpoliliska handlingsprogrammet innefattar, utöver
planeringsramarna och planen för utveckling av den regionala strukturen, ett
program som upptar en rad åtgärder i syfte att nå de regionalpolitiska målen.
Ätgärdsprogrammet omspänner skilda yttringar av samhällsaklivitel som har
betydelse för den geografiska fördelningen av näringsliv och befolkning i
landet. Statsmakternas beslut i fråga om åtgärder inom skilda samhällssektorer
har skiftande innebörd och innebär på flera punkter endast principiella
ställningstaganden som kräver fortsatta överväganden. Sådana överväganden görs
inom resp. departement.
På flera punkter innefattar slalsmaklernas beslut rörande
ätgärdsprogrammet principiella ställningstaganden i frågor som faller inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde. Del gäller medlen i den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten saml utredningsförslag, som har lagts fram
av kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m. i
betänkandet (Ds Jo 1971:7) Statligt lokaliseringsstöd till
rekreationsanläggningar, av industricenlrautredningen i betänkandet (Ds In
1972:13) Industricentra samt av glesbygdsutredningen i bl. a. betänkandena (Ds
In 1972:8) Sysselsättning i glesbygder och (SOU 1972:56) Glesbygder och
glesbygdspolilik. 1 prop. 1972:111 har anmälts all slutliga förslag i alla
dessa frågor skall föreläggas riksdagen våren 1973.
I skrivelse 1972:188 (InU 1972:7) har riksdagen hos Kungl.
Maj:t begärt all en interdepartemental arbetsgrupp tillsätts för att bereda
sysselsättningsfrågor m. m. i Vindelälvsområdet. Dessa frågor har beretts inom
Kungl. Maj:ts kansli.
1 prop. 1973:1 (bil. 13 s. 149) har anmälts att en
expertgrupp har inrättats inom inrikesdepartementet med uppgift att på central
nivå samordna uppföljningen och bevakningen av statens fordringar i företag som
har fått statligt stöd och arbeta fram förslag till åtgärder också i enskilda
uppföljningsärenden. 1 fråga om utveckling av verksamheten på del regionala
planet anmäldes i propositionen all beredningsarbete pågick. Beredningen är nu
avslutad.
Genom beslut av 1970 års riksdag (prop. 1970:75, SU
1970:103, rskr 1970:270) fastställdes ramen för regionalpolitiskt stöd för den
treårsperiod som inleddes med budgetåret 1970/71 och avslutas med innevarande
budgetårs utgång. Ramen bestämdes till 1 200 milj. kr. Härav beräknades för
lokaliseringsbidrag/avskrivningslån 200 milj. kr., för lokaliseringslån 800
milj. kr., för ulbUdningsstöd 100 milj. kr., för
Prop,
1973:50 6
sysselsättningsstöd 25 milj. kr. samt för transportstöd 75
milj. kr. Härutöver fick Kungl. Maj:t för beslut om lokaliseringsstöd disponera
det belopp om sammanlagt 87 milj. kr. som kvarstod outnylljal vid utgången av
den föregående slödperioden.
Inom ramen för det regionalpolitiska stödet har Stiftelsen
Norrlandsfonden under vart och ett av budgetåren 1971/72 och 1972/73 erhållit
ett tillskoll på 5 milj. kr. Anslag för delta ändamål har anvisats under
trettonde huvudtiteln.
Den nämnda treårsperioden utgår sålunda den 30 juni 1973.
Riksdagen bör därför nu la ställning lill dels huruvida en flerårsram skall
fastställas, dels medelsbehovet för budgetåret 1973/74.
Till särskilda stödåtgärder i glesbygder har anslagils 5
milj. kr. förvart och ett av budgetåren 1970/71-1972/73,
I prop. 1973:1 (bU. 1 s. 150 och 278) har Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för
budgetåret 1973/74 beräkna
på driftbudgeten
a)
till
Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet ett förslagsanslag av 131 125 000
kr.,
b) lill Särskilda stödåtgärder i
glesbygder ett reservationsanslag av 5 000 000 kr.,
på kapitalbudgeten
tiU Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringslån ett
investeringsanslag av 250 000 000 kr.
Prop. 1973:50
2 Regionalpolitiskt stöd m. in. 2.1 Bakgmnd
Genom statsmakternas beslut år 1964 (prop. 1964:185, BaU
1964:48, rskr 1964:408) infördes statligt lokaliseringsstöd som medel i en
aktiv lokaliseringspolitik. Är 1970 förstärktes och vidareutvecklades de
regionalpoliliska medlen. Det lokaliseringspolitiska investeringsstödet och
utbildningsslödet byggdes ut. Vidare infördes regionalpolitiskt sysselsättningsstöd
och transportstöd (prop. 1970:75, SU 1970:103, BaU 1970:40, rskr 1970:270 och
304 saml prop. 1970:84, SU 1970:105, rskr 1970:271). Vidare infördes efler
beslut av 1970 års riksdag (prop. 1970:154, BaU 1970:69, rskr 1970:446) lagen
(1970725) om lokaliseringssamråd, vilken enligt kungörelsen (1971:51) om
lokaliseringssamråd tillämpas i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna
fr, o, m, den 1 april 1971,
Det regionalpoliliska stödet i form av lokaliseringsstöd, ulbUdningsstöd,
sysselsättningsstöd och flyttningsstöd samt lokaliseringssamråd och
transportstöd ulgör de särskilda medel som används i regionalpolitiken för att
direkt påverka näringslivels regionala utveckling, I det följande behandlas det
regionalpolitiska stödet och lokaliseringssamrådet. Frågor om det fortsatta
transportstödet kommer att anmälas av chefen för kommunikationsdepartementet
inom kort, .
Som ett led i beredningen av förslaget till
regionalpolitiskt handhngsprogram har inom inrikesdepartementet gjorts en
översyn av det regionalpoliliska stödet och lokaliseringssamrådel. Översynen
har syftat till att sammanfatta de erfarenheter som tillämpningen av dessa
medel har gett och pröva i vad mån medlen behöver ändras eller kompletteras.
Resultaten av översynen har i sina huvuddrag redovisats i prop. 1972:111 (bil.
1 s, 152165 och 169171) tillsammans med ett omfattande statistiskt material,
1 anslutning till redovisningen har i propositionen (s, 501-509) lagts fram
förslag i fråga om allmänna riktlinjer för användningen av del
regionalpoliliska stödet och lokaliseringssamrådet saml utformningen av dessa
medel. Riksdagen har i allt väsentligt biträtt förslagen (InU 1972:28, rskr
1972:347).
I nyss nämnda ullålande 1972:28 har inrikesulskoltel med
anledning av motion berört fråga om viss delegering lill länsstyrelserna av
beslutanderätten i ärenden om lokaliseringsstöd. 1 sitt av riksdagen godkända
uttalande i denna fråga har utskottet inle velat uttala någon bestämd
uppfattning men har utgått från alt Kungl. Maj:l i samband med översynen av de
regionalpolitiska medlen överväger frågor av denna art. Frågan bereds
nu inom inrikesdepartementet. .
Med anledning av förslag i prop. 1972:111 (bil. 1 s.
509-510) har riksdagen (InU 1972:28, rskr 1972:347) antagit grunder i
fråga om
Prop,
1973:50 8
regionalpohtiskt stöd till turistanläggningar m, m.
De ställningstaganden som riksdagen sålunda har gjort
under hösten 1972 med anledning av förslag i prop, 1972:111 utgör utgångspunkt
för de förslag som läggs fram i del följande, I anslutning härtill behandlas
vidare vissa uppföljnings- och bevakningsfrågor beträffande slödföreta-gen.
Frågorna las upp i följande ordning, nämligen regionalpolitiskt stöd utom stöd
till turistanläggningar (2.2), regionalpolitiskt stöd till turistanläggningar
(2.3), lokaliseringssamråd (2.4) samt uppföljnings- och bevakningsfrågor (2.5).
2,2 Regionalpolitiskt stöd utom stöd till
turistanläggningar 2,2,1 Beslut vid 1972 års riksdag
1 huvudsaklig överensstämmelse med förslagen i prop.
1972:1 11 bU. 1 har riksdagen (InU 1972:28, rskr 1972:347) godkänt allmänna
grunder för utformningen av de fortsatta regionalpolitiska stödåtgärderna.
Riksdagen har sålunda till en början beslutat alt det även
i fortsättningen skall finnas ett allmänt stödområde för att styra def
regionalpolitiska stödet till områden som har de största behoven (prop.
1972:111 bU. 1 s. 501-504, InU 1972:28 s. 56-59). I fråga om det allmänna
stödområdets omfattning innebär beslutet att det skall ha ungefär samma omfattning
som tidigare. Dock skall även Avesta och Hedemora kommuner ingå i området.
"Vidare har betonats alt nuvarande bestämmelser medger att punktinsatser
görs i orter utanför stödområdet, när avsevärda svårigheter förutses eller har
uppkommit till följd av industrinedläggningar eller när särskilda skäl talar
för att ett område med ensidigt näringsliv eller isolerat läge bör tiUföras
ytterligare industri. 1 fräga om lokaliseringsstöd till förelag i regioner som
gränsar lill del allmänna stödområdet bör som hittills ske en smidig
tillämpning av stödbeslämmelserna för att undvika vissa tröskelproblem, I
övrigt förutsätts att Kungl. Maj:l även i framtiden lar lill vara möjligheterna
till en smidig tillämpning av bestämmelserna utanför det allmänna stödområdet.
I fråga om de regionalpolitiska medlen innebär
statsmakternas ställningstaganden all den framtida regionalpolitiken bör kunna
genomföras med i huvudsak de medel som finns i dag. Någon genomgripande
förändring i avgränsningen av stödberältigad verksamhet anses inte motiverad.
Viss utvidgning bör emellertid övervägas, främst för att förbättra
förutsättningarna för näringslivels utveckling i primära och regionala centra.
I anslutning till vissa motionsyrkanden har i riksdagens
beslut (InU 1972:28 s. 62) anförts alt det kan finnas skäl att utöver nuvarande
stödformer överväga ytterligare stöd till marknadsföringsåtgärder. Andra
stödformer än sädana som är knutna tih de nuvarande regionalpohliska medlen kan
därvid komma i fråga, t. ex. slöd lill vissa branscher. Del påpekas emeUertid
att frågan är komphcerad, inte minst med hänsyn till konkurrensfaktorn.
Prop. 1973:50 9
Beträffande lokaliseringsstödets storlek har uttalats
(prop, 1972:111 bil, 1 s, 506, InU 1972:28 s, 62) all nuvarande bestämmelser
har visat sig i huvudsak lämpliga. I vissa fall när del gäller att få till
stånd angelägna industrilokaliseringar kan det dock vara moiiverat med något
generösare regler. Med hänsyn till framför allt det större risktagande som en
etablering eller utbyggnad i vissa inlandsregioner innebär bör övervägas att
öppna en möjlighet att i speciella fall erbjuda ett kraftigare
lokaliseringsstöd, nämligen i fall då ell sådant slöd utgör en oundgänglig
förutsättning för att en från samhällets synpunkt angelägen industri-etablering
i det inre stödområdet skall komma till stånd.
2.2.2 Nuvarande ordning
Del regionalpoliliska stödet utgår f. n. i form av
lokaliseringsstöd, investeringsstöd vid utflyttning av privat förvaltning från
storstadsområdena, UlbUdningsstöd, sysselsällningsstöd och flyllningsstöd lill
arbetskraft med kvalificerad yrkesutbildning.
För stödverksamheten finns ett allmänt stödområde, vars
gränser fastställs av riksdagen, och ett inre stödområde, vars gränser bestäms
av Kungl. Maj:l. Det allmänna stödområdet omfattar Norrbottens, Västerbollens,
Jämtlands, Västernorrlands och Gollands län samt de delar av Gävleborgs,
Kopparbergs, Värmlands, Älvsborgs, Göteborgs och Bohus saml Kalmar län som
framgår av kungörelsen (1970:180) om statligt regionalpolitiskt stöd (ändrad
senast 1972:831). Del inre stödområdet omfattar Norrbollens, Västerbottens och
Västernorrlands län, utom kommunblocken utmed kusten fr. o. m. Luleå
kommunblock och söderut, saml Jämtlands län, nordvästra Gävleborgs län och
norra Kopparbergs län.
Lokaliseringsstöd
Lokaliseringsstöd ulgår i form av lokaliseringsbidrag,
avskrivningslån, lokaliseringslän, lånegaranti och ersättning vid flyttning av
företag. Stöd ulgår i första hand inom det allmänna stödområdet. I särskilda
fall kan stöd lämnas i övriga delar av landet, dock endast i sådant fall som
när avsevärda sysselsättningssvårigheter förutses eller har uppkommit till
följd av induslrinedläggning i samband med omfattande branschrationalisering
eller av liknande orsak eller när särskilda skäl talar för all område med
ensidigt näringsliv eller isolerat läge bör tillföras ytterligare industri.
Som allmänna förutsättningar för stöd gäller bl.a. all
verksamheten skall bedömas medföra varaktig sysselsättning för arbetskraften,
få tillfredsställande lönsamhet och utövas i ort där goda förutsättningar finns
för verksamheten.
Slöd kan inom det allmänna stödområdet lämnas till
industri, industriliknande verksamhet och industriserviceverksamhet. Utanför
stödområdet kan stöd utges endast till företag med industriell eller industriliknande
verksamhet. Företag som flyttar sin verksamhet till ort inom det allmänna
stödområdet kan få ersättning för kostnader för flyttning av maskiner,
arbetsredskap och verktyg.
Prop, 1973:50 10
I särskilda fall kan lokaliseringsstöd lämnas vid
investering i industriell eller industriliknande verksamhet som sker i
rationaliseringssyfte, även om investeringen inle medför ökad sysselsättning.
Speciella krav är uppställda för stöd i sådana fall.
Bidrag, avskrivningslån och lokaliseringslån ulgår vid
ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller annan anläggning som är nödvändig för
verksamheten. Lokaliseringslån kan dessutom erhållas vid anskaffning av
maskiner, arbetsredskap och verktyg samt, om särskilda skäl föreligger, vid
förvärv av fabriksbyggnad. För anskaffning av omsällningslillgångar i
inledningsskedet av verksamhet för vilken lokaliseringsstöd har utgått kan, om
särskilda skäl föreligger, lånegaranti beviljas industriföretag och förelag med
industriliknande verksamhet inom det allmänna stödområdet.
Stödtagare kan beviljas tidsbegränsad ränte- och
amorteringsfrihet beträffande lokaliseringslån. Vidare kan lämnas lånegaranti
för byggnadskreditiv, när slöd har beviljats för ny-, till- eller ombyggnad.
Lokaliseringsbidrag och avskrivningslån får uppgå lill
sammanlagt högst 35% eller, om särskilda skäl föreligger, 50% av
stödunderlaget. Bidrag, avskrivningslån och lokaliseringslån får, såvida inte
särskilda skäl föranleder annat, uppgå till högst två tredjedelar av
stödunderlaget. Lånegaranti ulgår med högst 50 % av det rörelsekapital som
behövs under verksamhetens inledningsskede. Ersättning vid flyttning av förelag
lämnas med belopp som motsvarar skälig kostnad för nedmontering, transport och
uppmontering av maskiner, arbetsredskap och verktyg.
Ärenden om lokaliseringsstöd prövas av AMS. När stödet
avser verksamhet utanför del allmänna stödområdet eller när den sammanlagda
kostnaden för de investeringar och omsättningstillgångar stödet avser uppgår
till minst 3 milj. kr., skall styrelsen hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:l,
Investeringsstöd vid utflyttning av central
privat förvaltning från storstadsområde
Kungl. Maj:i kan bevilja förelag som flyttar sin centrala
administration från storstadsområde till annan del av landet, stöd vid
investeringar i byggnader efler motsvarande grunder som gäller för
lokaliseringsstödet (prop. 1970:75 s. 208, SU 1970:103, rskr 1970:270). Detla
slöd riktar sig till försäkringsbolag, koncerner, riksorganisationer m. fl. och
syftar till all stimulera till utflyttning av centrala förvaltningsenheter inom
den privata sektorn från storstadsområdena. Stödet får sålunda inte lämnas när
fråga är om att öppna filialkontor eller starta annan lokal verksamhet.
Utbildningsstöd
UlbUdningsstöd utgår antingen som s. k. schablonstöd eller
som individuellt stöd till mer kvalificerad utbildning. Stödet lämnas förelag
som nyanställer personal i samband med nyetablering eller utvidgning av
Prop. 1973:50 11
verksamhet under förutsättning att verksamheten bedöms
medföra varaktig sysselsättning för arbetskraften och få tillfredsställande
lönsamhet i ort, där goda förutsättningar för förelagets verksamhet föreligger.
Schablonstödet utgår med fem kr, för varje nyanställd och
arbetstimme under högst sex månader. Del utges endast till förelag inom det
allmänna stödområdet.
Den andra formen av utbildningsstöd är ell individuellt
bestämt slöd vid egentlig yrkesutbildning och ulgår i första hand inom
stödområdet för en tid av högst ett år. Stödbeloppet per elev och arbetstimme bestäms
från fall till fall med hänsyn lill utbildningskostnaderna och
utbildningstiden.
Ärenden angående utbildningsstöd för verksamhet inom det
allmänna stödområdet avgörs av . AMS eller såvitt gäller schablonslöd, efler
styrelsens bestämmande, av länsarbetsnämnden. Fråga om utbildnings-stöd för
verksamhet utanför det allmänna stödområdet och om UlbUdningsstöd med högre
belopp än tio kr. för arbetstimme prövas av Kungl. Maj:t.
Sysselsättningsstöd
Sysselsällningsstöd utgår endast till företag med
industriell verksamhet i det inre stödområdet. Stödet omfattar enbart ökningar
av arbetskraften och ulgår under begränsad lid, tre år. Stöd utgår till såväl
företag som nyelablerar verksamhet i området som befintliga förelag som utökar
sin arbetsstyrka. Som förutsättning gäller bl. a. all förelaget i fråga utger
löneförmåner lill de anställda enligt tillämpligt kollektivavtal.
För varje
kalenderår, under vilket sysselsättningen i ell företags verksamhet har ökat i
förhållande lill närmast föregående kalenderår, utgår sysselsättningsstöd i
form av förstaårsstöd. Har förstaårsstöd utgått, får företaget stöd i
ytterligare högst två år i den mån sysselsättningsökningen har kvarstått, s.
k. fortsatt stöd.
Förstaårsstödet är 5 000 kr. för varje årsarbetskraft
varmed sysselsättningen har ökat. Andra året utgår ytterligare 5 000 kr. och
tredje året 2 500 kr. Har investeringsfond för konjunkturuljämning tagils i
anspråk fÖr investering i verksamheten utgår stöd inte för del år då
investeringen avslutas och inle heller för året närmast därefter.
Ärende om sysselsällningsstöd prövas av AMS, och
stödbelopp betalas ut kalenderårsvis i efterskott.
Flyttningsstöd till arbetskraft med kvalificerad
yrkesutbildning
Fr. o. m: den 1 juh 1970 ulgår flytlningsbidrag i form av
respenning, bortavistelsebidräg och starthjälp lill den som liar kvalificerad
yrkesutbildning och har fält stadigvarande anställning vid sådant nyetablerat
eller utvidgat förelag i ort inom del allmänna stödområdet som bedriver
industriell eller industriliknande verksamhet. Som
Prop.
1973:50 12
fömtsättning gäller dock att arbetskraft med den behövliga
utbildningen inle kan erhållas i orten, 1 fräga om stödels storlek äger
bestämmelser i arbetsmarknadskungörelsen (1966:368) motsvarande tillämpning. Stöd
får vägras eller nedsättas under vad som eljest hade kunnat utgå om sökanden
nyligen har flyttal och därvid har fått flytlningsbidrag enligt
arbetsmarknadskungörelsen eller flyllningsstöd.
Ärenden om flyttningsslöd prövas av AMS eller,
efter styrelsens bestämmande, av länsarbetsnämnden.
2.2.3 Erfarenheter av stödverksamheten
En utförlig redogörelse för det regionalpolitiska stödets
omfattning och regionala fördelning under perioden den 1 juli 1965-den 31 december
1971 samt effekterna därav har lämnats i prop, 1972:111 (bil, 1 s. 155163). I
det följande kompletteras redogörelsen med uppgifter om stödverksamheten under
det senaste året.
Under år 1972 har ytterligare 175 industriföretag
beviljats lokaliseringsstöd. Motsvarande antal var 153 år 1971 och 118 år 1970.
Det beviljade lokaliseringsstödet under år 1972 har uppgått lill sammanlagt 317
milj. kr., varav 62 milj. kr. i lokaliseringsbidrag och 255 milj. kr. i
lokaliseringslån.
Under hela perioden den 1 juli 1965-den 31 december 1972
har lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån beviljats 870 företag med
sammanlagt 1 877 milj. kr. Slödel fördelar sig med 374 milj. kr. i bidrag och 1
503 milj. kr. i län. Uppgifterna omfattar inte de 57 företag som har upphört
med verksamheten. Dessa företag hade beviljats slöd med sammanlagt 42 milj. kr.
Av det beviljade stödet har 75 % tillfallit förelag inom del allmänna
stödområdet.
Omfattningen och fördelningen på län av
lokaliseringsstödet till industriförelag under den nämnda perioden framgår av
tabell 1.
Genom inrikesdepartementets försorg har en undersökning
gjorts om den faktiska utvecklingen av antalet sysselsatta i stödföretagen från
ansökningstillfället fram till årsskiftet 1972-1973. Huvudparten av företagen
uppvisar en positiv sysselsättningsutveckling. 1 dessa förelag, som uppgår till
613, har antalet sysselsatta ökat med 20 700 personer. För 160 stödförelag
redovisas en minskning med totalt 2 700 personer. För samtliga slödförelag är
nettoresultatet således en ökning av antalet sysselsatta med 18 000 personer.
1 de förelag inom det allmänna stödområdet som har haft en
positiv utveckling har från ansökningstillfället fram lill årsskiftet 19721973
tillkommit 14 800 nya arbetstillfällen. 1 de företag där sysselsättningen
minskal har antalet sysselsatta reducerats med 2 000 personer. Netloökningen
inom stödområdet uppgår således lill 12 800 personer.
Under perioden den 1 juli 1965den 31 december 1972 har
lokaliseringsstöd beviljats drygt 200 företag i det inre stödområdet med
sammanlagt 334 milj. kr., därav 124 milj. kr. i bidrag och 210 milj. kr. i lån.
Detta motsvarar 24 % av det beviljade stödet inom det allmänna stödområdet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
eq
CT\ m - lO i/ f*
cr\fNioCNOoorofot---Htor r-r-Tj-rto r- onog
nr4oorr-i t/ r-mr
ooa\(NaN oo-
opaginerad Kontrollera mot PDF
+ +
+ + + + + + + + +
+ +
+ + + + + + + + + + + + + + +
+ +
C
"c
a
1)
C
2
=s
W)
o
-S
C
'c
C
Dh
:0
rt
ir)Or-t-00'OvD'
-HmfNHOOrtNt---
00 m H r-
r- oo
+ + + + + + + + +
I or--ioOTfr uo-nr-- (0TtO'J0'--O00-l0X) » OOOO
+ + + + + + + + + + + + + +
+ + + -t-
ro \0 + +
"2 M U. 'S
o" O tJ-' o
O ri ri O ' ( Ö C? O H cT r-' (I Ö ro' ri H o'
ri T' 00 ri vo lo --i *" O
w . O
opaginerad Kontrollera mot PDF
0
)prooo'OOOrooo--C)000''Dr--or)'0"--r rooo iOrjOrOi iooHOO\ £ iv'OOOHn-iOCO"r-Jro'Ori' lOa
sT+r-rjoo *oooO'--iO'ror--r-rjr.)oor-'ri-"d-HCiO-)OOTi-
O .
, ,______ 00
Ci 0-)
oo t:J- 00
fO O
' N V_J t' 1 1 IJU '_____________________________ 1
V_ V_J Vfc." - * - . ...v - - Kl - '
-.-w NI > 1 I t v* v . '
'-T:J--JOOO">:Joooo iOv-)Or-r-rjr.)oor-'rj-":j- ..,_ vj
» ooooooooooi-jvo
-' 'f*~l0mcrv £ )0coooor40o-~r-oa
H m ro
rs
.
m
rj rs
00
r- rvi ro LO
rs o
O Ti- '
opaginerad Kontrollera mot PDF
0 » OOfOOONr-m roOMO't'00OO'v £ )'O00'or-iO00r--rJfn' (T:i-roc?\rvlro>o>0 - aTtrJooo:T'000 *rooo--HarJoorJO"
cr--o r-
» r » *oooOu-)Tj-T:f>o--- » o rJ
00 t imo-j m n-)
-Hco "CTn'' I oooorJTj-Tj-vofO
O ON
o
" ro
r4 o
Tj-
\0
O
opaginerad Kontrollera mot PDF
a
o
a>
1
1 vo
vo 1
o
*
-* r
o
»o >
rsl
I 1 I
\o r- » O rs
Os
TfOOf -HOOfO
na OOtJ-h-i:!- _i
m
TTfNTi- OO cn --i IT) Tf
ijO ro I lO 1 ro
r- fo
ro O OO ro
opaginerad Kontrollera mot PDF
CToo-J-rlrsOOOOO'0"Hr)ov'OLnoroalO OiOO Tl-oon0oOO'o0r'-HOocO\ £ )rJOOrororTl 'sDr~ovot
ro-oovorf-* 'Or40r---ruo.-Hr--or---'-H--0'v £ ir---OooroM30NCJ\
1 ir-iroriTfOOoor--. -r-J '-HH00 £ )roo?rv.or(7'0' '"oOrivsO
rj\C>H-Hr-.r-- » o vrjioO-ooro
onioooininio-
\D OO 00 t}-
rj vo
ro o 00
ON
opaginerad Kontrollera mot PDF
rt
3 ö 5;S
HTt\o>/-jr'
Or-r-ir-i-t-r-.roOCTNrosr~-oO\0"T-~v/-)"oooooo
r\j ,_(,-(,-H H or-i r-i ti ioo-oooOOn
' 00
opaginerad Kontrollera mot PDF
j: o
° "2 ca "O
,~ o
bo 3
O >
bC
bf)
5
-./.
UJ
r-
C ra O
2 J3
E J2 ' o
5 £ "n 73 ; o 02 -ji S X !
§ i
-o .>
:
!>
z
i
o -1
t2
c
3
a S "
w c;
5 E
" -t- ." u o o. .o £ 00 o Ö . '"
:0
D S ö
o
k
c:
:rt
CO
>
*- *j VI
ra - .z
E o t: u
) t; O : ra-2 o
O
:ra o T3
1> OJ
ort ra
E E
o o
u -o
:0 -O
2 2 = 5 HQ.E 3
Prop. 1973:50 14
Beträffande sysselsättningsslödet kan nämnas all sådant
stöd har beviljats med 7,4 milj. kr. för en ökning under år 1971 med 1 479
årsarbetskrafter. Från ökningen under år 1970 av 1 505 årsarbetskrafter
kvarstod under år 1971 en ökning med 1 224, för vUken slöd beviljades med 6,1
milj. kr.
2.3 Regionalpolitiskt stöd till turistanläggningar 2.3.1
Utredningsmaterial
Genom beslut den 13 juni 1969 bemyndigade Kungl. Maj:l
chefen för jordbruksdepartementet all tillkalla högst sju sakkunniga' för planering
av turistanläggningar och friluftsområden. De sakkunniga antog benämningen
kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden.
Den 27 maj 1970 fick kommittén enligt tilläggsdirektiv i
uppdrag att utreda frågan om utformningen m. m. av det statliga
lokaliseringsstödet till turistnäringen.
Kommittén har i september 1971 lagt fram betänkandet (Ds
Jo 1971:7) Statligt lokaliseringsstöd till rekreationsanläggningar. Till belänkandet
har fogals reservation av ledamoten Åkerlund.
Yttranden
över belänkandet har avgelts av överbefälhavaren, statens järnvägar, statens
vägverk, luftfartsverket, kammarkollegium, statskontoret, riksrevisionsverket,
lantbruksslyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrel-sen, statens naturvårdsverk,
kommerskollegium, AMS, statens vattenfalls-verk, domänverket,
riksbanksfullmäktige, samtliga länsstyrelser, expertgruppen för regional
utredningsverksamhet (ERU), glesbygdsutredningen. Företagareföreningarnas
förbund, Hotell- och restauranganställdas förbund, Kooperativa förbundet (KF),
LO, Sveriges riksidrollsförbund (RF), Skid- och friluftsfrämjandet, SAF,
Svenska bankföreningen. Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska naturskyddsföreningen, Svenska resebyråföreningen, Svenska
turistföreningen, Svenska lurislholellens riksförbund med instämmande av
Sveriges hotell-och reslaurangförbund, Svenska turisttrafikförbundet, TCO och
Sveriges centrala reslaurangaktiebolag (SARA),
Överbefälhavaren har bifogat yttrande från
mililärbefälhavaren för Övre Norrlands militärområde. Kommerskollegium har
bilagt yttranden från Sveriges riksbanks kontor i Östersund, Stockholms
handelskammare, Handelskammaren för Gävleborgs, Kopparbergs och Uppsala län,
vidare
' Riksdagsman S. Arne Pettersson, ordförande,
utredningssekreteraren W. Bernt Carlsson, utredningssekreteraren Sven M, Dahlin
(I, o, m, den 18 juni 1971), riksdagsmannen Thorbjörn Fähdin (t, o, m, den 12
november 1970), redaktören Göran K. Holmberg, kanslirådet Ulf R. Lönnqvist och
byråchefen Hans Åkerlund. 1-öljande har som experter biträtt kommittén:
byråchefen G. Bertil Burman, avdelningsdirektören Erik Casten Caribcrg,
avdelningsdirektören E, Gerhard H, Ericsson, direktören J. Arne Kladvad,
direktören Erland 1'redén, byråchefen Sven Rune Frid, direktören B, E, Gert Karlsson,
lektorn E. Anders Nordlund samt renägaren Per Henrik Ömma.
Prop. 1973:50 15
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare saml
från företagareföreningarna i de sju skogslänen. AMS har överlämnat yttranden
från länsarbetsnämnderna i del allmänna stödområdet. Länsstyrelserna har
bifogat yttranden från länsarbetsnämnder, kommuner, landsting, företagareföreningar,
handelskamrar, lokala och regionala sammanslutningar inom turislväsendel, m.
fl.
2,3.2 Beslut vid 1972 års riksdag
I prop. 1972:111 (bil. 1 s. 509-510) har jag redogjort för
kommitténs förslag lill riktlinjer för lokaliseringsstöd till
turistanläggningar. Riksdagens beslut med anledning av propositionen innebär
bl. a. att riksdagen har anslutit sig lill de allmänna riktlinjer för lokaliseringsstöd
till turistanläggningar som har förordats i propositionen. Dessa riktlinjer
innebär följande.
Lokaliseringsstödet är ett regionalpolitiskt medel och bör
därför liksom vad det gäller annan stödberältigad verksamhet utgå för investeringar
i rekrealionsanläggningar endast när regionalpolitiska motiv föreligger för
statligt stöd. Kan lokaliseringsstöd inle anses motiverat från regionalpolitisk
synpunkt, bör andra stödformer utnyttjas. Å andra sidan bör turistnäringen så
lill vida jämställas med andra stödberättigade näringar i fråga om
möjligheterna att få lokaliseringsstöd alt utöver lån ell visst bidrag bör
kunna utgå.
Förulsällningama för en utbyggnad av turistanläggningar i
skogslänen är ännu inte klarlagda. De väl kända ekonomiska svårigheterna för
företag inom turistnäringen i allmänhet och den svaga lönsamheten för hotellanläggningarna
i fjällområdena i synnerhet lyder på alt del inle finns någol större utrymme
för en expansion av befintliga hotellanläggningar. Med hänsyn härtill bör försiktighet
iakttas vid prövningen av ansökningar om lokaliseringsstöd. Det kan dock tänkas
att regionalpolitiskt stöd i vissa situationer kan bidra lill all eliminera
akuta ekonomiska problem för turistföretag i samband med en utbyggnad eller
omläggning av verksamheten.
Ell väsentligt målområde för regionalpolitiken är de
relativt sett mera glesbefolkade regionerna. En satsning på rekrealionsseklorn
från regionalpolitisk utgångspunkt bör därför i huvudsak inriktas på
anläggningar för fjärrekreation. Lokaliseringsstödet bör liksom hittills syfta
till att främja sysselsättningen i första hand i områden där del inte finns
förutsättningar för industriell expansion men väl för turism, dvs. i mer
utpräglade glesbygdsområden. Detta gäller främst fjällregionerna, men
situationen kan i undanlagsfall vara likartad i andra delar av landet. Utanför
de nordligare delarna bör stöd lämnas i form av punktinsatser i särskilda fall.
Från allmän regionalpolitisk synpunkt och från resurssynpunkt bör del
regionalpolitiska stödet till turistnäringen koncentreras lill ett begränsat
antal orter.
Prop, 1973:50 16
Med utgångspunkt i dessa fastlagda allmänna riktlinjer
behandlas i del följande kommitténs förslag i övrigt i fråga om
regionalpolitiskt stöd till turistanläggningar.
2.3,3 Nuvarande ordning, stödets omfattning, fördelning
och sysselsättningseffekter
Stödformer
Den statliga stödgivningen till turism och friluftsliv
sker i olika former. Lokaliseringsstöd är endast en av dessa stödformer. I
övrigt lämnar staten stöd i form av bidrag från anslag lill stöd till idrotten,
statlig garanti för lån lill turisthotell, beredskapsarbeten och förhöjt bidrag
till vissa vägar. Hit kan räknas också de s. k. vallenregleringsmedlen.
Statligt
lokaliseringsstöd utgår till turistanläggningar inom det allmänna stödområdet,
om stödet kommer glesbygden till godo. Stöd utgår i regel i form av
lokaliseringslån men, om särskilda skäl föreligger, kan också bidrag eller
avskrivningslån beviljas. Enhgt ell uttalande hösten 1966 av lokaliseringsberedningen
bör stöd emellertid utgå endast i form av lån. Ränte- och amorteringsfrihet kan
beviljas i samma utsträckning som för industriföretag.
Lokaliseringsstöd utgår endast till verksamhet som bedöms
medföra varaktig sysselsättning för arbetskraften och få tillfredsställande
lönsamhet. Vidare krävs alt verksamheten utövas eller kommer att utövas i ort
med goda förutsättningar för verksamheten. De möjligheter lill stöd i vissa
fall vid rationalisering utan samband med ökad sysselsättning och till stöd för
anskaffning av omsättningstillgångar som finns i fråga om industriföretag och
företag med industriliknande verksamhet föreligger inte beträffande
turistföretag. Däremot kan turistföretag som flyttar sin verksamhet lill ort
inom stödområdet formellt få lokaliseringsstöd i form av ersättning för
kostnader för flyttning av maskiner m. m.
Lokaliseringsstöd utgår vid ny-, till- eller ombyggnad av
lokal eller annan anläggning som är nödvändig för verksamheten. Till
turistanläggning räknas hotellbyggnad med personalulrymmen och andra
anläggningar som behövs för alt turistanläggningen skall tjäna sill syfte saml
större campingbyar, semesterbyar och skidliftar. Stödets storlek bestäms från
fall till fall. Bidrag och avskrivningslån får uppgå lill högst 35 eller, om
särskilda skäl föreligger, högst 50 % av stödunderlaget. Del sammanlagda stödet
(bidrag, avskrivningslån och lokaliseringslån) får i regel uppgå till högst två
tredjedelar av stödunderlaget. Endast turistföretag i enskild ägo kan få stöd,
AMS är i regel beslutsmyndighet i stödärenden, där investeringskostnaderna (i
byggnader) uppgår till högst tre milj. kr. Kungl. Maj:t avgör övriga
stödärenden.
Förutom lokaliseringsstöd kan turistföretag få
utbildningsstöd enligt samma regler som gäller för övriga stödföretag. Däremot
kan sysselsätl-ningsstöd inte beviljas förelag inom turistnäringen.
Prop,
1973:50 17
Lokaliseringsstödets omfattning, fördelning och
sysselsättningseffekter
T, o, m. utgången av år 1972 har lokaliseringsstöd
beviljats för investeringar i turistanläggningar med sammanlagt 34,8 milj. kr.
för beräknade investeringar på ca 54,7 milj. kr. Två av de 38 förelag som har
beviljats stöd har inte utnyttjat det. Fördelningen av stödet lill de övriga 36
företagen framgår av tabell 2.
TabeU 2. Lokaliseringsstöd till turistanläggningar
1,7.1965-31,12,1972,
Län
Antal
Investeringar
Beviljat
Antal an-
Plane-
företag
(milj.
kr.)
lokalise-
ställda vid
rad
totalt
därav
ringslån
ansökn.-till-
per-
byggn.
(milj. kr.)
fäUet
sonal-
ök-
ning
Göteborgs
och Bohus
1
1,0
1,0
0,6
5
5
Värmlands
3
2,9
2,5
2,1
18
21
Kopparbergs
10
6,7
5,3
4,4
120
29
Jämtlands
18
36,8
30,9
23,4
129
142
Västerbottens
2
2,4
2,2
1,0
13
6
Norrbottens
2
2,8
2,4
1,9
-
20
Summa
36
52,6
44,3
33,4
285
223
Tabellens siffror över sysselsättningen bygger på de
uppgifter som företagen har lämnat vid ansökningstillfället. Hur de har
beräknats i varje enskilt fall framgår inte av det statistiska materialet.
Siffrorna torde i allmänhet avse medelantalet sysselsatta under säsong. En
jämförelse kan göras med vissa uppgifter som kommittén har redovisat i sitt
betänkande.
Kommittén har våren 1971 gjort en undersökning av
sysselsättningen vid de 26 förelag som har fått stöd t.o.m, budgetåret 1969/70.
Undersökningen visar att förelagen vid ansökningstillfället hade 180
heltidsanställda och 366 deltidsanställda. Utbyggnaden av anläggningarna har
medfört ell tillskott på 109 heltidsanställda och 183 deltidsanställda. Enligt
kommittén finns det inle några säkra uppgifter om den sysselsättning som anläggningsarbetena
har skapat.
Av tabellen framgår all lokaliseringsstödet geografiskt
har koncentrerats till Jämtlands och Kopparbergs län under den studerade
perioden. Närmare tre fjärdedelar av stödet har gått till 18 förelag i
Jämtlands län. Endast tre ärenden om lokaliseringsstöd till turistanläggningar
i Gävleborgs och Västernorrlands län har förekommit under perioden. I ett av
dessa återkallades ansökan och i de båda övriga avslogs ansökningarna.
Antalet nyetablerade förelag är sex. Därvid har företag
som har rekonstruerats efler konkurs eller eljesl ombildals inle räknats som
nya. De sex nyetablerade företagen har beviljats lokaliseringsstöd med
sammanlagt 12,4 milj. kr. Den planerade sysselsättningen i dessa förelag har i
ansökningarna angivils till 86 personer.
2 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 50
Prop, 1973:50 18
Lokaliseringsbidrag har hittills inte lämnats lill
investeringar i turistanläggningar. Räntebefrielse och amorteringsfrihet under
viss lid har beviljats i flertalet fall. Stödet har nästan hell gått lill
lurislholellanlägg-ningar, några kombinerade med slugbyar. Endast en ringa del
av stödet har använts för särskilda stugbyar.
2,3,4 Kommittén
AUmänna synpunkter
I prop. 1972:111 (bil. 1 s. 407-412) har tämligen
utförligt redogjorts för kommitténs allmänna synpunkter på lokaliseringsstöd
till rekreationsanläggningar. I det följande redovisas de ytterligare
synpunkter som ulgör underlag för kommitténs förslag i fråga om formerna för
stöd lill turistanläggningar och utformningen av det regionalpoliliska stödet.
För finansieringen av uppbyggnaden av olika
rekreationsanläggningar inom särskilt utpekade och vissa andra områden
erfordras enligt kommittén ett statligt ekonomiskt slöd. Kommitténs slutsatser
beträffande utformningen av det statliga finansiella stödet baseras på en
sammanställning och utvärdering av de erfarenheter 1960-talets stödgiv-ning har
gett.
Kommittén har studerat den totala statliga stödgivningen
till anläggningar för turism och friluftsliv under budgetåren 1959/60-1969/70.
Sammanlagt 176 milj. kr., fördelat på sju olika stödformer, nämligen bidrag
från friluflsfonden, bidrag till frilidsbåtlrafiken, hotellgaranlilån,
lokaliseringsstöd, beredskapsarbeten, vattenregleringsmedel och förhöjt bidrag
lill skogshuvudvägar, har utgått till rekreationsanläggningar. Av beloppet har
nära 120 milj. kr. beviljats för finansiering av anläggningar avsedda i första
hand för turism. Något mer än 135 milj. kr, har utgått i form av bidrag och 40
milj, kr, som lån eller lånegarantier. De genomförda investeringarna under
perioden 1959/60-1969/70 uppgår till totalt 435 milj, kr.
Stödets storlek har ökat från 4 milj. kr. per år i början
av redovisningsperioden till 25 ä 30 milj. kr. per år under de senaste åren.
Totalt 55 milj. kr. i bidrag och lån eller lånegarantier har utnyttjats för
ny-, om- och tillbyggnad av lurislholell med deras serviceanordningar. Drygt 90
milj. kr. av del totala stödbeloppet har beviljats för anläggningar i
Jämtlands, Västerbollens och Norrbottens län.
Kommittén framhåller att de olika stödformerna
kompletterar varandra. Det innebär t. ex. all stödorganen genom all spela på
registret av finansieringsformer och genom att utnyttja olika anslag för olika
slags anläggningar eller anläggningsarbeten har kunnat medverka lill lösningar
som från rekreativa synpunkter varit funktionellt tillfredsställande.
Lokaliseringsstödet och beredskapsarbetena har enligt kommittén i praktiken
varit de stödformer som främst har kompletterat varandra. Det beror på
beredskapsarbetenas flexibilitet och på all båda stödformerna
Prop. 1973:50 19
har en och samma huvudman. Genom sysselsättningsskapande
åtgärder lokaliseringsstöd och beredskapsarbeten - har också allt fler och
större rekreativa anläggningar kunnat åstadkommas under 1960-talel.
Den faktiska
geografiska fördelningen av de statliga stödinsatserna tyder enligt kommittén
på att de regionala olikheterna i arbetsmarknadssituationen i utpräglad grad
har avgjort lokaliseringen av den utbyggnad inom turism och friluftsliv som har
skett med statligt finansiellt stöd under 1960-lalet. De
sysselsällningspoliliska strävanden har i varje fall gått all förena med
uppfattningen all just de tre nordligaste länen och Kopparbergs län - framför
allt fjällkommunerna - också har haft de bästa naturliga förutsätlningarna för
en utbyggnad av friluftsakliviteter inom landet.
Kommittén anför all verkningarna av de statliga
stödinsatserna för friluftsliv och turism är svåra att i detalj ange och
utvärdera. De regionalpoliliska verkningarna är enligt kommittén oklara. Det
gäller framför allt de indirekta regionalpoliliska effekterna, 1. ex.
förbättringen eller stabiliseringen av det lokala underlaget för handel och
kommunikationer, genom alt en ort utrustas med nya turist- och
friluflsanläggningar. Men inte heller de direkta effekterna,
sysselsättningsresullaten, kan preciseras på grundval av någol uttömmande
statistiskt primärmalerial.
Kommittén
konstaterar att var och en av de nämnda stödformerna har sitt speciella
användningsområde. Specialiseringen är enligt kommittén delvis en följd av en
medveten styrning.
Med ökad samordning, som bl. a. förutsätter nära samarbete
mellan AMS och statens naturvårdsverk, bör enligt kommittén stödet till
rekreationsanläggningar även i fortsättningen utgå med utnyttjande av de finansieringsformer
som hittills brukats. Det är angeläget att man undviker att skapa ytterligare
stödformer utan i stället söker fullfölja de hittillsvarande strävandena att
rationalisera och förenkla anslagsslruklu-ren. Del kan liksom hittills ske
genom alt stödgivningen från de ohka anslagen i största möjliga utsträckning
specialiseras efler anläggningstyper och ändamål. Det innebär bl. a. all de
praktiska erfarenheter som olika stödorgan har gjort kan tas till vara på ett
mer rationellt sätt.
Kommittén har diskuterat möjligheterna att genom ell
marknadsföringsstöd stimulera utvecklingen inom friluftssektorn och har också
övervägt ell socialt rekreationsbidrag för slugsemesler vid sidan av
anläggningsslödet i syfte att göra del möjligt för fler individer all mer
regelbundet få rekreation i lämplig miljö. Kommittén överblickar emellertid
ännu inte alla konsekvenserna av sådana åtgärder - det gäller bl. a. följderna
för olika slag av rekrealionsutbud - och lägger inle fram någol förslag.
Del statliga ekonomiska stödet till
rekreationsanläggningar bör enligt kommittén även i fortsättningen lämnas som
anläggningsstöd. Som hittills bör stödgivningen ske i former som innebäratt
olika intressenters ambitioner att utveckla sina företag tillvaratas. Kravet
all så långt möjligt lika villkor skall erbjudas bör inte få hindra att
åtgärder som från sociala
Prop.
1973:50 20
synpunkter bedöms som särskilt angelägna skall kunna
stimuleras genom extraordinära insatser t. ex. speciellt handikappanpassade
enheter eller särskilt eftersträvade lokaliseringar. Principen om lika villkor
får då vika för de "överordnade" målsättningar samhället genom
punktvisa speciella insatser vUl realisera.
Kommittén föreslår allmänt sett vidgad användning av
lokaliseringsstöd för turistanläggningar. Sålunda förordar kommittén
förmånligare regler i fråga om stödberältigad verksamhet, stödsubjekt,
stödformer och stödunderlag.
Stödberältigad verksamhet och stödsubjekt
Kommittén föreslår att som f. n. lokaliseringsstöd skall
kunna beviljas vid både nyetablering och utvidgning av turistanläggningar.
Kravet på direkt sysselsättningsskapande effekter och en
eftersträvad specialisering av stödgivningen får enligt kommitténs mening inte
begränsa möjligheterna att vid behov utnyttja lokaliseringsstödet för sådana
serviceanordningar som tjänar endast ett förelags gäster eller utgör gemensamma
nyltigheter för flera närliggande enheter och drivs i samverkan. För att
undvika risker för snedvridning av konkurrensen mellan företagen anser
kommittén alt del bör prövas, huruvida lokaliseringsstöd i det enskilda fallet
kan beviljas enbart för gemensamhelsanord-ningar, om dessa investeringar bedöms
som tillräckliga för att olika intressenter ulan statligt finansiellt stöd
skall tillhandahålla de bäddplatser i hotell och stugbyar som den socialt
rekreativa målsättningen ställer krav på. Lokaliseringsstödet kan då vara den
lämpligaste stödformen, om man av praktiska skäl väljer all driva
serviceverksamheten kommersiellt och i ell fristående företag. Det kan gälla skidlift,
tempererat bad eller andra nyttigheter som utan praktiska eller sociala hinder
kan avgiftsbeläg-gas.
Tveksamhet kan enligt kommittén råda, vilket framgår av
hittillsvarande praxis vid lokaliseringsslödgivningen, huruvida bidrag bör
beviljas för kommersiella projekt med hänsyn till konkurrensfrågorna och
riskerna för förmögenhelsöverföringar lill företagarna själva.
Ställningstagandena lill bidragsansökningarna måste bli beroende av hur man
bedömer marknaden och konsekvenserna på både kort och längre sikt. Leder bidrag
lill ett förbättrat rörelseresultat, som företagsägaren använder för ökad
privat konsumtion, föreligger inget motiv för bidrag. De senaste årens
erfarenheter av lurislholell i Sverige och deras utveckling anser kommittén
inle ge underlag för någon större optimism om del ekonomiska utbytet. Kommittén
säger sig vara medveten om all bidrag lill turistföretag, om de utgår som en
"generell rättighet" inom ell stödområde, kan få negativa
konsekvenser. Med en omsorgsfullt avvägd slödgivning blir emellertid också de
positiva effekterna väsentliga. Bidrag kan möjliggöra att anläggningar blir mer
marknadsanpassade och leder lill ökad beläggning, vilket i sin lur kan medföra
ökad helårssysselsällning eller högre löner. Vidare kan bidragsgivningen medverka
till all förverkli-
Prop.
1973:50 21
ga från samhällets synpunkt angelägna regionalpolitiska
och socialt rekreativa strävanden, såsom en speciell lokalisering eller en
speciell utformning av anläggningar. Motiv för bidrag finns t. ex. också när samhället
vill stimulera till gruppsamverkan och fusioner mellan företag och lill en mera
offensiv och framsynt intern företagspolitik. Enligt kommitténs mening är det
vidare nödvändigt att samhället, inför en omfattande utbyggnad av
rekrealionsanordnmgar i särskilt utpekade områden, inte avhänder sig den
stimulans ell bidrag utgör.
Kommitténs krav på ell från socialt rekreativa synpunkter
riktigt utbud av rekreationsservice kommer att fordra ell starkt samhälleligt
inflytande i uppbyggnaden. Kommittén förutsätter all stödgivningen kan ske till
ett "övergripande" organ stiftelse, bolag - med starka kommunala
intressen för exploatering av olika rekreationsområden. Del övergripande
organet skall i sin tur kunna arrendera ut vissa anläggningar, driva andra i egen
regi och helt eller delvis överlåta somliga anläggningar men - för
prissättningens skull - med bibehållen insyn i de stödmolla-gande förelagens
drift. Kravet på samhälleligt delägarskap och ansvar eller andra former av
insyn gör sig speciellt gällande när lokaliseringsbidrag utgår för finansiering
av arbetena.
1 fråga om
stödsubjekl föreslår kommittén utvidgningar. Kommittén erinrar om att en
särskUd lag infördes genom beslut av 1968 års riksdag lagen (1968:131) om
vissa kommunala befogenheter inom turislväsendel enligt vilken det är möjligt
för kommun all vidta åtgärder för uppförande och drift av turislanläggninar, i
den mån det är påkallat för alt främja turislväsendel inom kommunen. Kommun kan
enligt kommittén med stöd av lagen tillgodose den ökande
rekreations-verksamhetens behov av campingplatser och semeslerbyar också för
andra än kommuninvånare. Riksdagsbeslutet motiverades enligt kommittén av de
starkt stigande kommunala ambitionerna inom turism och friluftsliv under
1960-talel.
Enligt kommitténs mening är ett direkt kommunall
engagemang nödvändigt, om 1970-lalets utbyggnad av turistanläggningar skall få
den volym och den utformning som kommittén har bedömt som angelägen och
ändamålsenlig. Som en följd av delta och i konsekvens med 1968 års särskilda
lag om den utvidgade kommunala kompetensen på rekreationsområdet föreslår
kommittén, alt kommun skall kunna vara mottagare av statligt lokaliseringsstöd
till rekreationsanläggningar.
Stödformer
Kommittén föreslår all nuvarande praxis som innebär att
inte bidrag ulan endast lån beviljas för investeringar i turistanläggningar
skall ändras. Stöd bör kunna utgå både som bidrag (avskrivningslån) och som
lokaliseringslån. Kommittén föreslår vidare att slöd skall kunna beviljas också
i form av statlig lånegaranti för anskaffning av rörelsekapital både vid
nyetablering och överlagande av turistförelag.
Prop. 1973:50 22
Bidragsgivningen bör ske selektivt med utgångspunkt i de
allmänna motiv och krav som kommittén förut har angett. Kommittén tillägger all
bidraget inte i första hand skall syfta lill att underlätta driften under de
första känsliga åren efler en etablering eller utbyggnad. Ränlebefrielse och
amorteringsanslånd kan som hittills användas i detta syfte. Lokaliseringsbidrag
till boendeanläggningar bör enligt kommittén utgå endast om särskilda skäl
föreligger. Ett sådant skäl är all behovet av billiga inkvarteringsformer
stugbyar och lägenheter för självhushåll skall tillgodoses. Garantier bör så
långt möjligt finnas för all lokaliseringsbidraget slår igenom i
prissättningen på de tjänster som kommer att bjudas ut. Lokaliseringsbidrag bör
varken inom eller utom det allmänna stödområdet utgå enligt schablonmässiga
grunder. Bidrag bör inle heller beviljas för förvärv av befintliga anordningar.
Kommittén
påpekar all ell av lokaliseringsbidragets syfien är att kompensera för den
eventuella förlust ett företag gör vid en nödvändig realisation av sina fasta
anläggningar, om det har valt en ort för sina investeringar med en relativt
sett begränsad ekonomisk aktivitet och därmed en förhåUandevis svag efterfrågan
på företagels anläggningar.
I detta
sammanhang framhåller kommittén all kravet på lönsamhet bör hävdas vid
prövningen av projekten. Om bidrag bör utgå eller inte måste avgöras med
utgångspunkt i praktiska bedömningar av möjligheterna all stimulera olika
intressenter all realisera ett från regionalpohliska och socialt rekreativa
synpunkter angeläget anläggningsmönster. Risker för snedvridning av
konkurrensförutsättningarna genom en mer eller mindre selektiv bidragsgivning
får enligt kommittén vägas mol de resultat som eftersträvas. Det är vidare
väsentligt att bidragsgivningen så långt möjligt utnyttjas för att stimulera
till praktiska lösningar som tillgodoser också de anställdas behov av ett stabilt
sysselsättningsunderlag. Enligt kommittén bör samråd ske med
personalorganisationerna.
Stödunderlag
Kommittén föreslår all stödunderlagel för bidrag och lån
utvidgas. I investeringskostnader för byggnad vill kommittén räkna in även
kostnader för vatten- och avloppsledningar, el-ledningar, vägar, uppställningsplatser
och markberedning. Stöd bör kunna utgå också för kostnader för anskaffning av
inventarier, t. ex. möbler, textilier och konferensulrust-ning.
Del fordras ett mer preciserat ställningstagande än
hittills beträffande inventarier, framhåller kommittén. Av praktiska skäl kan
del vara svårt all avgöra vad som är inventarier och vad som är
förbrukningsartiklar inom ett hotellföretag. Viss återhållsamhet kan vara
motiverad när man för beräkningen av stödunderlaget fastställer
inventariebegreppet, om man därmed begränsar anskaffningen av en alltför
kostnadskrävande utrustning som förelagaren kan ha ambitioner all erbjuda sina
gäster. Del kan ske genom alt lokaliseringslånel lill vissa invenlarieinköp får
kortare
Prop, 1973:50 23
amorteringslid eller genom all en del av
invenlarieanskaffningen finansieras genom statlig kreditgaranti för
anskaffning av rörelsekapital. Sådan garanti för all underlätta anskaffandet av
vissa inventarier bör kunna lämnas antingen förelaget finansierar det reguljära
rörelsekapitalet genom statlig borgensmedverkan eller inte.
Kommittén föreslår ell undanlag från gällande regel att
kostnad för markförvärv inle får räknas in i stödunderlaget. Förslaget innebär
all sådan kostnad i enstaka fall skall få räknas in i stödunderlagel för lån,
t. ex. när del krävs myckel omfattande arealer för all effektivt kunna ta till
vara de möjligheter som ell större projekt erbjuder. Kommittén erinrar i detla
sammanhang om all naturvårdsverkets anslag för bidrag till markförvärv kan
utnyttjas, om det finns skäl att i god tid säkra vissa arealer för
rekreationsändamål.
Enligt kommitténs förslag skall lokaliseringslån kunna
utgå lill förvärv av befintliga anläggningar, i synnerhet om överlåtelsen
innebär en fusion mellan olika förelag eller ell bättre utnyttjande av
gemensamma resurser eller är ett led i en angelägen förändring av
företagsstrukturen. Stödorganen bör i sin prövning av stödet ta hänsyn till om
bidrag/lån redan har utgått för etablering eller utbyggnad. Från samhällelig
synpunkt ändamålsenliga förvärv bör kunna möjliggöras genom överlagande av
beviljat stöd.
Stödets storlek m. m.
Kommittén föreslår alt statligt lokaliseringsbidrag lill
rekreationsanläggningar skall kunna utgå med högst 35 % av investeringarna i
byggnader. Bidrag och lokaliseringslån skall få uppgå tillsammans lill högst
2/3 av del sammanlagda stödunderlagel. Statlig kreditgaranti vid anskaffande av
rörelsekapital bör kunna beviljas med en andel av stödunderlagel som anges från
fall till fall. Kommittén anger som genereU regel alt det sammanlagda stödet
inte skall vara större än vad som fordras för att anläggningen, med samhällets
krav på socialt anpassat utbud, skall komma till stånd.
I fråga om reglerna för ränte- och amorteringsbefrielse
för lokaliseringslån föreslår kommittén inga ändringar men rekommenderar en
flexibel användning av dessa instrument.
Beslut i alla ärenden om lokaliseringsbidrag lill
turistanläggningar skall enligt kommitténs förslag fallas av Kungl. Maj:l.
Utbildningsstöd och sysselsättningsstöd
Kommittén ulgår från alt möjligheterna till
utbildningsstöd inom regionalpolitikens ram också kommer
rekrealionsverksamhelen till del.
Behovet av ett ulbUdningsstöd gäller enligt kommittén
rekreationsföretag lika väl som industriföretag. Utvecklingen inom
hotellföretagen mot en högre grad av mekanisering ställer ökade krav på de
anställda. Den nuvarande svaga lönsamheten bland företagen beror
lill en del på
Prop, 1973:50 24
förändringar i efterfrågan men sannolikt också lill en del
pä svårigheterna all finna arbetskraft med rätta kvalifikationer, bl, a, en
ändamålsenlig grundutbildning. Serviceförmågan hos personalen kan bh en
avgörande konkurrensfaktor företagen emellan.
En
organiserad utbUdning med statligt ekonomiskt stöd kan enligt kommitténs mening
öka intresset för ohka arbeten inom den rekreativa verksamheten och kan
sannolikt medverka till alt ell antal individer får ett mer omfattande, stabilt
arbete under året och högre inkomster. Det föreligger såvitt kommittén har
kunnat bedöma ell ackumulerat behov av en sådan utbildning, som därför bör
kunna organiseras också utan att företagen nyligen har genomfört eher genomför
någon utbyggnad.
Enligt
kommitténs mening bör ulbUdningsstöd till rekreationsföretag inte utgå enligt
schablonregeln. Utbildningen är för de anställda och för företagen en så viktig
fråga all den dels kräver aktiva åtgärder och alltså inte kan ersättas av ell
bidrag som närmast har karaktären av sysselsällningsstöd, dels sannolikt
fordrar en samhällelig ekonomisk medverkan ovanför schablonstödels nivå. Enligt
kommitténs åsikt saknas f. n. tillräckliga erfarenheter och underlag för en
rationell, från de anställdas och förelagens synpunkt angelägen utbildning. En
förutsättning för att ulbUdningsstöd skall utgå bör vara alt en effektiv
utbildning ordnas i samarbete med personalorganisationerna. Kommittén avser all
återkomma i sitt slutliga betänkande rill dessa frågor.
Kommittén
anser att ett generöst slöd till utbildning av personal vid nya och äldre
rekrealionsanläggningar i viss mån kan ersätta sysselsällningsstöd av del slag
som f. n. ulgår till industriförelag i det inre stödområdet. Den låga andelen
helårssysselsatta inom rekrealionsseklorn gör del fortfarande svårt att
praktiskt administrera sysselsättningsstödet. Enligt kommitténs mening är det
av större betydelse för det ekonomiska resultatet att personalen blir utbildad
för att handha kvalificerade servicearbeten och all ett generöst ulbUdningsstöd
kan beviljas för detta ändamål.
1 och för
sig skulle helårssysselsältningen i rekrealionsverksamhelen kunna öka genom ett
permanent sysselsättningsstöd. Kommittén har övervägt frågan men anser all
konsekvenserna ännu inte kan överblickas. Redan de samlade planeringsövervägandena
och övriga ekonomiska stödåtgärder bör kunna medverka tUl en fortsatt ökande
helårssysselsättning. Kommittén anser därför att de närmaste årens
erfarenheter bör avvaktas innan ställning tas lill frågan.
Organ isa tio nsfrågor
AMS och naturvårdsverkets samarbete i slödärendena bör
vidgas. Kommittén framhåller att del längre fram kan visa sig nödvändigt med en
fastare samordning verken emellan, t. ex. i form av en särskild delegation för
hela den statliga stödgivningen.
Prop.
1973:50 25
Reservation
En ledamot av kommittén (Åkerlund) har anmält skiljaktig
mening beträffande lokaliseringsstödets användningsområde. Liksom kommittén
anser reservanten all ett omfattande statligt slöd i form av investeringsbidrag
till rekrealionsanläggningar är en nödvändig förutsättning för att
rekreationslivel i landet skall kunna utvecklas på önskvärt sätt. Sådana
statliga stödinsatser bör emellertid i första hand syfta lill att skapa de
grundläggande förutsättningarna för olika rekreationsverksamheter i form av gemensamhetsanordningar
av olika slag, vägar, va-anläggningar o. d. och därför främst inriktas på att
främja en uppbyggnad av infrastrukturen inom de primära rekreationsområdena.
Med en sådan inriktning av bidraget till rekrealionsanläggningar borde del vara
möjligt att undvika alt ge bidrag till enskilda, kommersiellt drivna företag
och i princip förbehålla det kommuner, kooperativa organ e. d. som bör kunna
vara huvudmän för sådana investeringar. Enligt reservantens mening har
kommittén underskattat de svårigheter och olägenheter som kan hänga samman med
att lokaliseringsbidrag i större omfattning ges lill kommersiellt drivna
inkvarleringsanläggningar. Endast i undantagsfall bör lokaliseringsstöd lill
sådana anläggningar utgå i form av bidrag. Lokaliseringsbidrag bör eljest i
enhghet med vad som förut har sagts kunna lämnas lill kommuner o. d. för
investeringar i sådana gemensamhetsanordningar som kan anses vara av särskild
betydelse för rekrealionslivets utveckling, i första hand inom de primära
rekreationsområdena.
2,3,5 Remissyttrandena
Nästan samliga remissinstanser är positiva till all de
statliga insatserna också i forlsältningen får i huvudsak formen av
anläggnings-stöd. Kommerskollegium anser däremot all möjligheterna alt nå
kommitténs mål inle ligger i vidgad användning av lokaliseringsstöd ulan
snarare i generella åtgärder, t. ex. generella räntesubventioner, slöd för
uppbyggnad av infrastrukturen, slöd till marknadsföring och utbildning. Ökad
användning av generella medel på bekostnad av anläggningsslöd förordas även av
SAF, Svenska turisthotellens riksförbund och SARA. SAF anser dock alt förslaget
om förbättrade möjligheter till lokaliseringsstöd är ell steg i rätt riktning.
Det är rimligt att turistnäringen från lokaliseringssynpunkl behandlas på
principiellt samma sätt som industriell näringsverksamhet.
Sysselsättningseffekten bör dock inte överskattas. Svenska kommunförbundet och
Svenska landstingsförbundet anser all anläggningsstöd är otillräckligt för all
få effekt på driftkostnaderna. Riksidrottsförbundet menar alt insatserna kommer
att få begränsad effekt om de inte kombineras med subventioner av
resekostnader.
Kommitténs förslag att nuvarande bidragsformer bibehålls
men all fortsatt samordning mellan dem eftersträvas får instämmande av
flertalet remissinstanser. Den nuvarande stödstrukturen är dock komplex och
svår all överblicka, anser statskontoret. Fortsatt
Prop, 1973:50 26
rationalisering och förenkling av bidragsstrukturen är
nödvändig enligt vad bl, a. fiskeristyrdsen och länsstyrelsen i Stockholms län
anför.
Del övervägande antalet remissinstanser menar alt
ytterligare stödformer inle bör tillskapas. Samtidigt understryks från flera
håll nödvändigheten av samhälleliga insatser med avseende på infrastrukturen.
Förutom av kommerskollegium, SAF, Svenska turisthotellens riksförbund och SARA
framhålls delta av bl. a. statskontoret, KF, Företagareföreningarnas förbund.
Svenska turisttrafikförbundet, länsstyrelserna i Gotlands och Jämtlands län
samt flera företagareföreningar och regionala turistorganisationer. Slöd lill
marknadsföring förordas av ett stort antal remissinstanser, bl. a. Svenska
kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet. Företagareföreningarnas förbund
och flera länsstyrelser. En sänkning av transportkostnaderna anser åtskilliga
remissinstanser nödvändig.
Fierlalet remissinstanser, bl. a. lantbruksstyrelsen,
naturvårdsverket, AMS, Företagareföreningarnas förbund, KF, LO, Svenska
kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet. Svenska turistföreningen,
SAF, Svenska turisthotellens riksförbund, TCO och de flesta länsstyrelserna är
positiva till förslaget att lokaliseringsstöd till turistnäringen bibehålls
och utvidgas. En mera tveksam inställning framkommer i remissyttrandena från
bl. a. statskontoret, riksbanksfullmäktige, ERU, glesbygdsutredningen saml
länsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län. Några remissinstanser är
negativa lill förslaget. Till dessa hör kommerskollegium, riksbankens kontor i
Östersund samt handelskammaren för Gävleborgs, Kopparbergs och Uppsala län.
Förslaget all stödet skall inriktas i huvudsak på
gemensamhels-anläggningar tillstyrks av de remissinstanser som har behandlat
frågan, dvs. statskontoret, naturvårdsverket, kommerskollegium, glesbygdsutredningen.
Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet. Svenska
turisttrafikförbundet och nio länsstyrelser.
Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget att
bidrag skall kunna utgå lill kommersiellt drivna boendeanläggningar. Hil hör
riksrevisionsverket, lantbruksstyrelsen, AMS, KF, Svenska kommunförbundet.
Svenska landstingsförbundet. Svenska turisthotellens riksförbund med
instämmande av SAF och Sveriges hotell- och restaurangförbund, TCO, SARA saml
tio av de 16 länsstyrelser som uttryckligen har angett någon uppfattning i
frågan. Förslaget lämnas utan erinran av bl. a, ytterligare tre länsstyrelser,
riksbanksfullmäktige och LO.
Naturvårdsverket, glesbygdsutredningen och
Företagareföreningarnas förbund anser all bidrag skall utgå i första hand till
gemensamhetsanlägg-ningar. Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att bidrag
endast i undantagsfall och endast om Kungl. Maj:t beslutar därom skall utgå liU
boendeanläggningar.
Negativa lill förslaget på denna punkt är statskontoret,
kommerskollegium saml länsstyrelserna i Hallands och Gävleborgs län.
Statskontoret anser att stöd lill gemensamma nytligheler för att förbättra
infrastruktur och förutsättningarna för turism och rekreation är att föredra
framför
Prop. 1973:50 27
stöd till enskilda anläggningar.
Flera remissinstanser, både av dem som här nämnts och av
de övriga, framhåller vikten av all hänsyn las lill befintliga anläggningars
situation. Svenska turisthotellens riksförbund m. fl anser att stödet i första
hand bör inriktas på dessa.
Förslaget alt övergripande organ skall få vara
stödmoltaga-re tas upp endast av länsstyrelsen i Gotlands län, som tillstyrker
förslaget. Länsstyrelsen i Blekinge län föreslår alt folkrörelseorganisalioner,
t. ex. Reso, skall kunna vara stödtagare.
Praktiskt taget samtliga remissinstanser som har yttrat
sig i frågan har lillslyrkl att kommuner skall kunna få lokaliseringsstöd. Hil
hör bl. a. statskontoret, AMS, Svenska kommunförbundet. Svenska
landstingsförbundet. Företagareföreningarnas förbund. Svenska turistföreningen
och de 16 länsstyrelser som har yttrat sig i ämnet. Riksrevisionsverket vill
inle motsätta sig alt slöd ges lill kommun men pekar på de negativa följder för
kommuner som i vissa fall har uppstått till följd av engagemang i anläggningar
som har blivit olönsamma.
Vissa remissinstanser
är positiva till bidragsgivning över huvud laget, dvs. oavsett om det gäller
kommersiellt drivna enskilda anläggningar eller gemensamhetsanläggningar och
oavsett ägarintresse. Hit hör dels de som allmänt har tillstyrkt utredningens
förslag, t. ex. riksrevisionsverket, lantbruksstyrelsen, domänverket, Svenska
turistföreningen och några länsstyrelser, dels vissa remissinstanser som har
behandlat frågan särskilt, såsom AMS, KF, LO, Svenska kommunförbundet. Svenska
landstingsförbundet. Svenska turisthotellens riksförbund och åtta
länsstyrelser. AMS anser all, mot bakgrund av all investeringar i lurislholell
är lunga och inte utan hjälp av bidrag kan bh lönsamma, lokaliseringsbidrag
skall kunna utgå i alla de situationer där lokaliseringsstöd över huvud taget
kan lämnas.
Länsstyrelsen i Örebro län anser all avskrivningslån skall
användas i stället för direkt bidrag till kommersiellt drivna anläggningar.
Utanför stödområdet bör endast lån förekomma, anser länsstyrelsen i Norrbottens
län. Mest negativa lill bidrag är statskontoret, kommerskollegium och
länsstyrelsen i Jämtlands län. Denna länsstyrelse avvisar punkt för punkt de av
kommittén anförda motiven för bidrag. Om bidrag ändå skall utgå bör de
förbehållas speciella fall av investeringar i gemensamhetsanläggningar, dock
endast efler beslut av Kungl. Maj:t.
Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i
frågan instämmer i kravet på lönsamhet. Till dem hör bl. a. kommerskollegium,
AMS, riksbanksfullmäktige. Företagareföreningarnas förbund, KF, Svenska
kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet och Svenska turisthotellens
riksförbund.
Länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län
vill anlägga ett samhällsekonomiskt lönsamhetskrilerium och godta att
turistanläggning går med föriust, om projektet sammanlaget innebär vinst i
kommunen i fråga. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser all man inte kan
kräva lönsamhet i alla projekt på kort sikt och länsstyrelsen i Kristianstads
län
Prop. 1973:50 28
vill göra undanlag för enklare friluflsanläggningar.
Förslaget om lånegaranti för anskaffning av rörelsekapital
har inle mött någon erinran vid remissbehandlingen.
Endast ell mindre antal remissinstanser behandlar frågorna
om slödunderlag och slödels storlek särskilt och i de fall så sker föreslås i
allmänhet utvidgningar. Flera övriga remissinstanser tillstyrker rent allmänt
förslagen i belänkandet, t. ex. luftfartsverket, lantbruksstyrelsen, AMS och
domänverket saml ett par länsstyrelser. Riksrevisionsverket förordar en
anpassning lill vad som gäller för industri. Förslaget att kostnader för vägar
och va-anläggningar skall ingå i stödunderlagel tillstyrks av länsstyrelsen i
Gotlands län saml av Svenska kommunförbundet, som anser alt bidrag härför bör
lämnas med 100 %. Länsstyrelsen i Jämtlands län förordar beredskapsarbeten för
nyss nämnda anläggningar och menar all lokaliseringsbidrag i stället bör ges
till vissa aktivitetsanläggningar, särskilt om stöd i annan form inle kan
erhållas. Svenska turisthotellens riksförbund förordar större bidrag i de
områden som kommittén betecknar som primära rekreationsområden och föreslår att
liden för ränlefrihet förlängs till fem år. Länsstyrelserna i Jönköpings,
Gotlands, Älvsborgs, Västerbottens och Norrbottens län föreslår en maximigräns
för bidrag på 50 % i särskilda faU, t. ex. i det inre stödområdet. Några av
dessa remissinstanser förordar också större sammanlagt stöd i vissa fall.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att lånegaranti skall maximeras tUl vad
som gäUer för andra näringar.
Flera remissinstanser anser all frågan om slöd till
marknadsföring borde ha lagils upp eller bör utredas. Hit hör kommerskollegium,
SARA, länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och
Västerbottens län. Kostnader för marknadsföring bör ingå i stödunderiagel,
säger Svenska kommunförbundet och Svenska turisthotellens riksförbund.
Förslaget att Kungl. Maj: t skall besluta i alla bidragsärenden
behandlas av AMS, Svenska turisthotellens riksförbund och länsstyrelsen i
Gotlands län, vilka är negativa till förslaget. AMS framhåller all förslaget i
realiteten betyder att alla ärenden går lill Kungl. Maj:l, Riksförbundet
befarar långsammare handläggning om Kungl. Maj:l skall pröva alla
bidragsärenden. Länsstyrelsen anser att en enhetlig behandling bör eftersträvas.
Övriga remissinstanser framställer inga erinringar mot förslaget.
Kommitténs förslag rörande utbildningsstödet tillstyrks av
kommerskollegium. Svenska turisthotellens riksförbund, SAF och Sveriges
hotell- och restaurangförbund, länsstyrelserna i Gotlands, Jämtlaiids och
Norrbottens län. Svenska turisttrafikförbundet anser att också schablonstöd
skall utgå. Länsstyrelsen i Kronobergs län vill att även befintliga företag som
inte bygger ut skall kunna fä utbildningsslöd lill utbildning enligt plan.
Länsstyrelserna i Gotlands, Jämtlands och Norrbottens län
föreslår alt
Prop, 1973:50 29
sysselsättningsstöd skall kunna utgå också till
turistföretag. Svenska turisthotellens riksförbund förordar utredning härom.
Kravet på ökad samordning mellan de beslutande
myndigheterna
stöds av flertalet remissinstanser. Statskontoret anser att frågan bör utredas
närmare. Naturvårdsverket pekar på att en utvidgning av lokaliseringsstödet
till anordningar i närheten av större tätorter, vilket verket föreslår, leder
till ell ökat samordningsbehov mellan i första hand arbetsmarknadsstyrelsen och
naturvårdsverket. De berörda myndigheterna bör även erhålla personella resurser
för att fullgöra dessa utökade uppgifter. Riksbanksftdlmäktige föredrar att
endast en beslulsmyndighel finns. Företagareföreningarnas förbund,
länsstyrelserna i Södermanlands och Älvsborgs län föreslår att en rådgivande
delegation inrättas.
2,4 Lokaliseringssamråd
2,4,1 Beslut vid 1972 års riksdag
Genom riksdagens beslut (InU 1972:28, rskr 1972:347) med
anledning av prop, 1972:11 1 (bil. I) har skett en viss utvidgning av
lokaliseringssamrådets användningsområde. Utvidgningen har samband med
riksdagens beslut samma dag med anledning av prop. 1972:111 bil. 2 i fråga om
riktlinjerna för lokaliseringen av viss industri. Riksdagen har i sistnämnda
hänseende i huvudsak godtagit vad som har förordats i propositionen (bil, 2)
beträffande riktlinjer för hushållningen med mark och vallen (CU 1972:35, rskr
1972:348), Beslutet innebär bl.a, att riksdagen har godkänt förslaget att mark
i vissa områden reserveras för sådan industriell eller annan verksamhet som
behöver speciella natur- eller transportförul-sällningar eller åstadkommer
betydande miljöstörning. Riksdagens beslut i fråga om lokaliseringssamrådel
innebär alt samrådet utvidgas till att omfatta de åsyftade områdena och
användes för att avråda industri, som inte är särskilt resurskrävande eller
miljöstörande, från alt etablera sig eller bygga ut där.
I fråga om tillämpningen av samrådet i storstadsområdena
har i propositionen (bil. 1 s, 508), mot bakgrund av de skillnader som
föreligger mellan de olika storstadsområdena i fråga om näringslivets struktur
m, m, saml att hänsyn måste las lill aktuella utvecklingstendenser inom
framför allt industri, betonats att samrådet måste tillämpas med försiktighet i
pressade konjunkturlägen, så att inle eventuella arbelsmark-nadsproblem
förvärras. Uttalandet har inte föranlett någon erinran från riksdagens sida
(InU 1972:28, rskr 1972:347).
Riksdagen
har på Kungl, Maj:ts förslag i prop, 1972:1 11 (bil. I) godkänt en plan för
utveckling av den regionala strukturen, enhgt vilken Alingsås kommunblock skall
utgöra regionalt centrum. Som en följd härav har Kungl, Maj:t ändrat
kungörelsen (1971:51) om lokaliseringssamråd så till vida att Alingsås
kommunblock har avförts från del område Göteborgsregionen - där
samrådsskyldighel föreligger (SFS 1973:23),
Prop.
1973:50 30
2.4.2 Nuvarande ordning
Reglerna om lokaliseringssamråd återfinns i lagen
(1970:725) om lokaliseringssamråd och kungörelsen (1971:51) om
lokaliseringssamråd, Lokaliseringssamrådel har tUl syfte all garantera att
förelag, som överväger all etablera eller utvidga viss verksamhet i de mest
expansiva regionerna, får ingående information om samhällets regionala politik,
det statliga regionalpolitiska stödet och övriga lokaliseringsförutsättningar i
olika delar av landet. Härigenom skall förelagen få underlag för en nyanserad
bedömning av lokaliseringsfrågan. Meningen är all de skall få denna information
innan de fattar definitivt beslut om lokaliseringen av den nya eller utvidgade
verksamheten. Avsikten är all företagen genom samrådsförfarandet skall förmås
att frivilligt gå med på en lokalisering utanför berörda regioner.
Samrådsskyldighet föreligger så snart den tilltänkta
byggnadsåtgärden medför ett lokaltillskott av minst 500 m våningsyta och
lokalerna är avsedda att helt eller till huvudsaklig del användas för
verksamhet inom någon av de näringsgrenar som anges i bilaga till kungörelsen
(1971:51) om lokaliseringssamråd. Staten, kommun och landstingskommun är inle
samrådsskyldiga.
Den som
planerar byggnadsåtgärd som nyss sagts skah snarast möjligt anmäla sina planer
hos AMS. En inom styrelsen inrättad lokaliseringsdelegation lar då upp
överläggningar i lokaliseringsfrågan med anmälaren. Sedan samråd har ägt rum
utfärdar delegationen bevis om all samråds-skyldigheten har fullgjorts. Sådant
bevis skall utfärdas senast fyra månader efter det anmälan gjordes, om den
anmälningsskyldige begär del. Delegationen får dock förlänga denna tid med
högst ett år, om den anmälningsskyldige vägrar att lämna nödvändiga uppgifter
eller pä annat sätl uppenbarligen undandrar sig all medverka i samrådet (2 §
lagen om lokaliseringssamråd). Den anmälningsskyldige kan inle erhålla byggnadslov
för byggnadsåtgärden utan att förete samrådsbevis (56 § 3 mom, byggnadsstadgan,
1959:612).
2.4.3 Erfarenheter från samrådsverksamheten
Antalet slutbehandlade samrådsärenden under perioden den 1
april 1971 -den 3 1 december I 972 var 348, medan fem ärenden hade bordlagts.
Vidare hade vid utgången av år 1972 åtta ärenden inle behandlats. 1 sex ärenden
lämnades anmälan utan åtgärd och i två ärenden återkallades anmälan.
Frånräknas dessutom de ärenden där samrådsbevis utfärdades på grund av all medgivande
hade lämnats företagen i fråga alt la i anspråk invesleringsfondsmedel för
utbyggnaden saml de fall där samrådsskyldighel konstaterades inte föreligga
eller undanlag från sådan skyldighet medgavs, återstår 258 ärenden. Endast i
tre av dessa ärenden ledde samrådet till alt företagel beslöt lokalisera
verksamheten utanför samrådsregionerna. Samma resultat uppnåddes efler
diskussioner med ytterligare fyra företag, vilka irtle hade gett in
formell anmälan om
samråd. Bland de 255 ärenden, avseende företag som efter
samråd planerade all genomföra byggnation i storstadsregionerna var 36 sådana
där byggherren byggde för annans räkning, I dessa fall saknades tillförlitliga
uppgifter om vilket slag av verksamhet som skulle komma att bedrivas i de nya
lokalerna och om vilken personalstyrka som skuUe arbeta där.
Av de 300 samrådsbevisen avsåg 136 (45 %) byggnation i
Stockholmsregionen, 74 (25 %) byggnarion i Malmöregionen och 90 (30 %)
byggnation i Göteborgsregionen. Av samrådsbevisen inom Stockholmsregionen
hänförde sig 47 % tUl Stockholms kommun, 8 % tUl Södertälje kommun och 7 % tUl
Järfälla kommun. Inom Malmöregionen svarade Malmö kommun för 82 % och Lunds
kommun för 11 % av bevisen. Inom Göteborgsregionen dominerade Göteborgs kommun
med 73 %. Möhidals kommun svarade för 8 % av bevisen.
De flesta samrådsbevisen avsåg förelag inom följande tre
näringsområden, nämhgen SNI* nr 61 partihandel och varuhandelsförmedling (78
bevis), nr 38 verkstadsvarurillverkning (76 bevis) samt nr 83 fastighetsförvaltning,
förmedling, uppdragsverksamhet (28 bevis).
Beträffande de sju förelag som enhgt vad förut har nämnts
hade beslutat att flytta från storstadsregion lämnas ytterligare uppgifter i
tabeU 3.
TabeU 3. Lokaliseringssamrådel 1,4,1971-31,12,1972.
Uppgifter beträffande företag vilka beslutat om omlokalisering.
Företag
Näringsområde'
Flyttar
Antal anställda
Nr
SNI
från
lill
f.n.
ökning
1
38
Spånga
Grillby (Enköping)
20
0
2
38
Stockholm
Falun
27
15
3
34
Stockholm
Älmhult
20
10
4
38
Farsta
Mora
50
0
5
38
Malmö
Eslöv
10
3
6
38
Malmö
Lycksele
0
20
7
38
Stockholm
Mora
50
5
Summa
177
53
Näringsområde nr 38 = verkstadsvarutillverkning.
Näringsområde nr 34 = massa-, pappers- och
pappersvarutillverkning, grafisk
produktion.
* Standard för svensk näringsgrensindelning.
Prop. 1973:50 32
2.5 Uppföljnings- och bevakningsfrågor 2.5.1
Utredningsmaterial
Med stöd av Kungl, Maj:ts bemyndigande den 29 december
1967 tillkallades den 21 februari 1968 dels en sakkunnig med uppdrag alt utreda
den fortsalla lokaliseringspoliliska stödverksamheten m, m,, dels en rådgivande
nämnd åt den sakkunnige. Den sakkunnige har för sig och den rådgivande nämnden
antagit benämningen 1968 års lokaliseringsul-redning.
Kungl. Maj:t överlämnade den 11 december 1 970 riksdagens
revisorers skrivelse den 29 september 1970 rörande uppföljnings- och bevakningsfrågor
m. m. lill lokaliseringsulredningen för att i tillämpliga delar beaktas vid
fullgörandet av utredningsuppdraget.
Med skrivelse den 6 juli 1970 har utredningen' avlämnat
betänkandet (Ds In 1971:8) Om uppföljningen av stödföretag _m. m. Till
betänkandet har fogats ett särskilt yttrande.
Yttranden över betänkandet har avgelts av justitiekanslem,
hovrätten för Nedre Norrland, riksförsäkringsverket, kammarkollegium, statskontoret,
statistiska centralbyrån (SCB), bankinspektionen, riksrevisionsverket,
riksskatieverket, kommerskollegium, som bifogat yttranden från vissa
handelskammare och samtliga företagareföreningar, exportkredit-nämnden, statens
lånenämnd för den mindre skeppsfarten, AMS, riksbanksfullmäktige, fullmäktige
i riksgäldskontoret, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorriands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, vilka har bifogat yttranden från olika länsorgan,
kredilupplysningsutredningen, offentlighets- och
sekrelesslagsliflningskommiltén, kommerskollegieutredningen, ERU,
exekutionsväsendets organisalionsnämnd (EON), delegationen för de mindre och
medelstora förelagen, föreningen Sveriges auktoriserade revisorer, föreningen
Sveriges fögderichefer, föreningen Sveriges kronofogdar,
Företagareföreningarnas förbund. Handelskamrarnas nämnd, LO,
Statstjänstemännens riksförbund, Stiftelsen Norrlandsfonden, Svensk
industriförening, SAF, Svenska bankföreningen, Svenska revisorssamfundet,
Svenska sparbanksföreningen. Svenska utvecklingsaktiebolaget (SUAB), Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO), SHIO, Sveriges industriförbund,
Sveriges investeringsbank, Sveriges jordbrukskasseförbund, Sveriges
kreditbank, TCO saml avdelningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö av
Köpmannaföreningarnas central för ackords- och konkursärenden
(Ackordscentralen) gemensamt.
Utredningens förslag har i samråd med övriga berörda
departement
' 1 utredningsarbetet i denna del har deltagit, utom den
sakkunnige landshövdingen Mats Lemne, följande ledamöter i den rådgivande
nämnden: ledamötema av riksdagen lantbrukaren Thorbjörn Fälklin,
överlantmälaren Mac Hamrin, skoldirektören Ingvar Svanberg och länslantmätaren
Bo Turesson samt kanslirådet Bert Ekström (t. o. m. den 26 oktober 1970),
direktören Tage Kahlin och fil. kand. Lars Ljung dr. o. m. den 27 oktober
1970).
Prop, 1973:50 33
överarbetats inom inrikesdepartementet, I anledning härav
har, som har anmälts i prop, 1973:1 (bil. 13 s. 150), inom inrikesdepartementet
inrättats en expertgrupp med uppgift alt som försöksverksamhet centralt
samordna uppföljningen och bevakningen av statens fordringar i företag som har
fäll statligt stöd och arbeta fram förslag till åtgärder i enskilda
uppföljningsärenden. 1 samma proposition har vidare anmälts att fortsatt
beredning pågick i fräga om utveckling av verksamheten på del regionala planet.
Denna beredning är nu avslutad.
2,5,2 Nuvarande ordning
Enligt kungörelsen (1960:372) om statligt kreditslöd till
hemslöjd, hantverk och småindustri (omtryckt 1968:354, ändrad 1970:181,
1971:450) utgår statligt kreditslöd lill hemslöjd, hantverk och småindustri m.
m. genom kommerskollegiel och företagareföreningarna i form av dels garanti för
lån hos bank eller annan kreditinrättning (induslrigaranli-lån), dels
hantverks- och industrilån av medel ur statens hantverks- och industrilånefond.
Dessutom finns särskilda bestämmelser om stathg garanti för lån lill
turisthotell i Kungl. brev den 30 juni 1965 till kommerskollegium och
fullmäktige i riksbanken angående föreskrifier i fråga om statlig garanti för
lån lill turisthotell.
Enligt kungörelsen utövar kommerskollegiet tillsyn över
företagareföreningarnas verksamhet (34 §). Kollegiet utfärdar de närmare
föreskrifter som behövs för tillämpningen av kungörelsen samt förordnar om
revision av föreningarnas förvaltning och räkenskaper.
Företagareförening skall utöva tillsyn över alt
induslrigarantilån för vilket förening har tecknat garanti utnyttjas för avsett
ändamål och skall följa låntagarens verksamhet (17 §). Samma skyldigheter
åvilar företagareförening också i fråga om hantverks- och induslrilån som
föreningen har lämnat (31 §). I den mån förening får kännedom om förhållanden
som utgör anledning att säga upp induslrigarantilån, skall föreningen ulan
dröjsmål inhämta anvisningar hos kommerskollegiel orh de åtgärder som lämpligen
bör vidtas med avseende på lånet. I trängande fall får föreningen dock, om del
påkallas av hänsyn lill statens betalningsansvar, på egen hand bestämma att
lånet skall sägas upp. Om sådant beslut skall kommerskollegiel genast
underrättas (18 §). Uppkommer fråga om all bevaka eller skydda hantverks- och
industrilån som företagareförening har lämnat ankommer del på föreningen alt
vidta erforderliga åtgärder för att undvika förlust på grund av lånet, såsom
alt föranstalta om utmätning, lagsökning och bevakning i konkurs. Om del är
påkallat får föreningen vidta åtgärder också för att möjliggöra verksamhetens fortbestånd.
Innan förening vidtar åtgärder för alt rekonstruera förelag eller förvärva
förluslföretag, skall plan över åtgärderna upprättas av föreningen och
godkännas av kommerskollegiel (32 §).
I fråga om induslrigarantilån ankommer det på långivaren
att förvalla lånet under bankmässiga former och därvid beakta statens intresse
som garantigivare. Uppkommer fråga om att bevaka eller skydda lånet vid
3 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 50
Prop. 1973:50 34
exekutivt förfarande eller annat spörsmål av betydelse för
statens betalningsansvar på grund av garantiålagandet, skall långivaren inhämta
anvisningar hos den företagareförening som har tecknat garantin (19 §).
Långivare, som får kännedom om förhållanden, vilka utgör anledning till
uppsägning av induslrigarantilån, skall ulan dröjsmål underrätta den
företagareförening som har tecknat garantin (20 §). Långivare är slutligen
skyldig all efter anmodan av kommerskollegiel eller den företagareförening,
som har tecknat garantin ulan dröjsmål säga upp utlämnat induslrigarantilån
lill återbetalning. Underlåter långivaren att fullgöra denna skyldighet, upphör
garantin efter viss tid att gälla (21 §).
Det ankommer på kommerskollegiel och i enhghet med
kollegiets anvisningar företagareförening att vidta erforderliga åtgärder för
att skydda staten mol förlust på grund av gjorda garantiåtaganden. Kollegiet
som även har alt bevaka statsverkets rätt mol låntagaren får därvid biträda
ackord eller eljesl efterge statens rätt på grund av industrigaranti-lånet. Om
ärende avser större belopp eller har principiell betydelse skall det
underställas Kungl. Maj:ts prövning (22 §).
1 fråga om slalligl regionalpolitiskt stöd förekommer
uppföljnings- och bevakningsåtgärder i vederlagen bemärkelse beträffande
företag som har fått lokaliseringsstöd, dvs. lokaliseringsbidrag,
avskrivningslån, lokaliseringslån eller lånegaranti. Bestämmelser härom finns
i kungörelsen (1970:180, ändrad 1971:451, 1031, 1972:297 och 831) om statligt
regionalpolitiskt stöd.
AMS skall,
med biträde av företagareföreningarna, tillse all lokaliseringsstöd utnyttjas
för avsett ändamål och i överensstämmelse med föreskrivna villkor (39 §).
Vidare skall styrelsen vidta åtgärder för ålerkrav av bidrag eller uppsägning
av lån saml vid domstol eller myndighet bevaka statens rätt i mål eller ärende
om återbetalning av lokaliseringsstöd. Företagareförening skall, i förekommande
fall med egen utredning, vidarebefordra redovisning, underrättelse eller annan
uppgift som förening har fått enligt 18 § kungörelsen. Vad angår lånegarantiformen
gäller för långivare i allt väsentligt samma skyldigheter rörande garantilånens
förvaltning och bevakning som föreligger för långivare i fråga om
induslrigarantilån. Däremot fullgör AMS och inle företagareförening
tillsynsuppgiflerna.
För alt bereda de ansvariga myndigheterna möjlighet att
fullgöra sina uppföljnings- och bevakningsuppdrag finns i de båda kungörelserna
bestämmelser om skyldighet för de företag som har fåll statligt stöd alt ulan
anmaning lämna redovisning för verksamheten vid tidpunkter som bestäms av
uppföljningsorganet (18 § kungörelsen om statligt regionalpolitiskt stöd och
17 § kungörelsen om slalligl kreditslöd till hemslöjd, hantverk och
småindustri). Vidare skall förelagen i god tid rapportera om större
egendomsöverlåtelse eller nedläggning av väsentlig del av verksamheten e. d.
Slutligen skall de bereda uppföljningsorganet tillfälle att granska
verksamheten och tillhandahålla de uppgifter som behövs för granskningen.
Prop. 1973:50 35
2.5.3 1968 års lokaUseringsutrednings förslag tUI
regional organisation
Lokaliseringsutredningen har riktat sin uppmärksamhet på
uppföljningen av den ekonomiska utvecklingen i slödföretagen. Uppföljningen är
nödvändig dels för att utröna om ändamålet med lämnat lokaliseringsstöd tillgodoses,
dels för alt kunna angripa de problem som möter företagen, bl. a. för att
förbättra resultaten, för att undvika eller begränsa försämringar och
misslyckanden eller reducera verkningarna av förelagsnedläg-gelser.
Enligt lokaliseringsutredningens mening har den
företagsmässiga uppföljningen f. n. en defensiv karaktär genom all den
tämligen ensidigt är inriktad på att begränsa statens direkta förluster på
lokaliseringsstödet när ett misslyckande är nära förestående eller har
inträffat. En bidragande orsak till den nuvarande situationen är att
tyngdpunkten i uppföljningsarbetet lagts vid åtgärder för att erhålla insyn
och vid en kameral registrering av historiska ekonomiska fakta ulan all man
samtidigt har skapat möjligheter alt effektivt utnyttja informationen.
Lokaliseringsulredningen anser därför att del behöver
skapas en bättre handlingsberedskap inom uppföljningsverksamheten.
Enligt lokaliseringsulredningens mening måste
uppföljningen dels ges en mer positiv inriktning, dels bedrivas aktivt på regional
och central nivå. Del positiva bör ligga i all staten skall kunna gripa in på
ett så tidigt stadium som möjligt.
Enligt utredningens mening är uppföljningsproblemen inle
exklusiva för den lokaliseringspoliliska stödverksamheten utan gäller i hka hög
grad induslrigaranlilåneverksamheten. Därtill kommer att det blir allt mer
vanligt all ett förelag har fått såväl lokaliseringslån som induslrigarantilån
eller s. k. direktlån från företagareföreningarna. Utredningen anser det därför
naturligt alt samordna uppföljningen av dessa stödverksamheter. En viss
samordning torde ske redan nu på del regionala planet, efiersom
företagareföreningarna är i viss utsträckning gemensamma uppföljningsorgan för
dessa stödformer.
Lokaliseringsulredningen har undersökt olika vägar alt
åstadkomma ökad handlingsberedskap och därvid kommit fram rill att vissa
organisatoriska förändringar måste vidtas.
Utredningen har när del gäller den organisatoriska
uppbyggnaden haft att välja mellan i huvudsak tre olika lösningar. En utväg är
att bygga ut handlingsberedskapen hos nuvarande uppföljningsorgan. En annan är
all skapa en helt ny organisation. Den tredje möjligheten är all åstadkomma en
kombination av de båda lösningarna.
All bygga ul handlingsberedskapen hos nuvarande organ
skulle enligt utredningen inte utan vidare lösa problemen. Bl.a. skulle
nuvarande samordningsproblem i stor utsträckning kvarstå. Att bygga upp en helt
ny organisation enbart för att tillgodose uppföljningsverksamheten kan rimligen
inle komma i fråga. Däremot talar skäl för en begränsad nyorganisation i
förening med vissa förbättringar inom del nuvarande uppföljningssystemets
ram. Det gäller enligt utredningens mening att
Prop, 1973:50 36
skapa handhngsberedskap och samordning på såväl central
som regional nivå.
Utgångspunkten för utredningen har varit den nuvarande
regionala organisationen. Utredningen har funnit att företagareföreningarna
endast i begränsad utsträckning tillgodoser de krav som utredningen ställer.
Utredningen är medveten om att vissa föreningar har ägnat uppföljningsfrågoma
stor uppmärksamhet men anser att det finns stora brister när det gäller
föreningarnas möjligheter att bevaka statens intressen. Det kan ifrågasättas
om det är möjligt att påföra föreningama ytterligare eller allt tyngre
uppgifter inom uppföljningen, när de f. n. har svårigheter att fullgöra de
nuvarande. Finansieringen av föreningarnas verksamhet framhålls i allmänhet
som det egentliga problemet i detla sammanhang. Från statens synpunkt spelar
också andra frågor en lika stor roll. Den pågående uppföljningsverksamheten och
i än högre grad den som utredningen nu föreslår kräver effektivare styrmedel
för uppföljningsarbetet och en lösning av ansvarsfrågorna. Dessutom bör strävas
efler att nå samma slagkraft var än i landet uppföljningen bedrivs.
Med utredningens förslag skall uppföljningen på central
nivå aktiveras så att företagareföreningarna avlastas vissa större ärenden.
Företagareföreningarna bör biträda de centrala
uppföljningsorganen med kontakter, konsultuppdrag och undersökningar av
förhållandena på platsen m. m. Företagareföreningarna har oftast ingående
kännedom om de mindre och medelstora före lagen i länen. Del gör alt de i viss
mån har en nyckelroll som rapportörer. De måste därför även i fortsättningen medverka
i uppföljningsarbetet.
Med utgångspunkt i dessa allmänna överväganden föreslår
utredningen alt företagareföreningarna som hittills skall handha uppföljnings-
och bevakningsverksamheten på regional nivå. De bör därför utnyttjas i
uppföljningsarbetet bl. a. för utredningar och förhandlingar i all den
utsträckning som är möjlig med hänsyn lill deras kapacitet. Genom alt
föreningarnas ekonomiska och personella resurser saml arbetssätt varierar
mellan olika län, går del inle att i förväg göra någon bestämd arbetsfördelning
mellan den centrala uppföljningsmyndighet som utredningen föreslår och
föreningarna.
Utredningen menar emellertid all kravet på ökad
handlingsberedskap och ytterligare arbetsuppgifter fordrar alt föreningarna får
myndighets-status. Föreningarna anses också ha för dåliga resurser för att
kunna klara de ökade arbetsuppgifter som en aktivare uppföljningsverksamhel
kräver. För det fall att föreningarna inle skulle ombildas, bör länsstyrelserna
fullgöra de uppgifter som fordrar myndighels ställning. I sådant fall anser
utredningen all länsstyrelserna bör tillföras medel för att anställa erforderliga
experter eller för all köpa konsullljänsler. Utredningen erinrar även om de
synpunkter som tidigare har förts fram i betänkandet (SOU 1969:49 s. 139)
Lokaliserings- och regionalpolitik, nämligen att statens stöd till
konsultverksamhet på förevarande område har en orimligt liten omfattning i
jämförelse med de belopp som f. n. ulgår till lantbruksnämnder och
skogsvårdsstyrelser.
Prop. 1973:50 37
2.5.4 Remissyttrandena
Endast omkring hälfien av remissinstanserna har yttrat sig
över utredningens förslag lill regional organisation för uppföljnings- och
bevakningsverksamheten. Av dessa instanser framför riksbanksfullmäktige,
statskontoret, LO saml delegationen för de mindre och medelstora företagen
uppfattningen alt frågan om regionall uppföljningsorgan bör bli föremål för
fortsatt utredning, varvid bl. a. företagareföreningarnas framlida status bör
prövas. Svensk industriförening, SHIO, Sveriges fordbrukskasseförbund samt
Stiftelsen Norrlandsfonden anser företagareföreningarna i nuvarande
organisationsform vara ändamålsenliga som regionala organ. Till samma
uppfattning synes TCO närmast ansluta sig. Riksrevisionsverket,
Företagareföreningarnas förbund, Östergötlands och Södermanlands
handelskammare, föreningen Sveriges auktoriserade revisorer samt
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län anser
att länsstyrelsen i samtliga faU eller begränsat till sådana ärenden som kräver
myndighelskompetens bör svara för den regionala uppföljningen och bevakningen.
När del
gäller valet av det organ på regional nivå som skall svara för samordning och
beslut i uppföljningsfrågor anser länsstyrelsen i Gävleborgs län all endast
länsstyrelserna bör kunna komma i fråga. Vägande skäl härför är, att
regionalpoliliska synpunkter oftast måste läggas på de åtgärder som kan bli
aktuella. Ytterligare ell skäl som talar för att den regionala
uppföljningsverksamheten bör åvila länsstyrelsen är de utökade uppgifter för
länsstyrelsen, som föreslås i samarbetsulredningens belänkande (SOU 1970:41)
Företag och samhälle. Den information som företagen enligt
samarbetsulredningens förslag skulle lämna till länsstyrelsen torde vara av
stort värde i det regionala uppföljningsarbetet. Företagareföreningarnas
förbund finner del naturligt att företagareföreningarna liksom hittills skall
vara tillsynsorgan och kontaktytor på regional nivå men stryker under vikten av
alt föreningarnas uppföljningsresurser förstärks. Del allmänna har större
fördelar all vinna på en upprustning av den regionala uppföljningsverksamheten
än genom inrättandet av en central myndighet. Även samordningsproblemen bör kunna
lösas på regional nivå. Förbundet anser inrättandet av ett permanent
samråds-organ mellan länsstyrelse, kronofogde och företagareförening, främst i
fråga om industri- och hantverksföretag, vara påkallat. Därigenom skulle
åtgärder kunna sättas in på ett tidigt stadium för all lägga tillrätta de
negativa faktorer som är orsaken till eftersläpningen i skatteinbetalningarna,
och risken för företagsnedläggelse reduceras.
Flertalet
av de förut nämnda remissinstanser som förordar all länsstyrelserna bör få ökade
uppgifter inom uppföljnings- och bevakningsverk-samheten förutsätter en nära
samverkan mellan länsstyrelse, företagareförening och länsarbetsnämnd.
Företagareföreningarna föreslår enhälligt att länsstyrelserna skall utöva den
samordnande funktionen på regional nivå i de fall då uppföljningsverksamhelen
ställer formella krav på handläggning av offentlig myndighet.
Prop,
1973:50 38
2,6 Departementschefen
2,6,1 Regionalpolitiskt stöd utom stöd tiU
turistanläggningar
Det regionalpolitiska stödet omfattar f, n.
lokaliseringsstöd, investeringsstöd vid utflyttning av central privat
förvaltning från storstadsområde, utbildningsslöd, sysselsällningsstöd och
flyttningsstöd till arbetskraft med kvalificerad yrkesutbildning. De nuvarande
reglerna för den regionalpoliliska stödverksamheten grundar sig på
statsmakternas beslut år 1970 (prop. 1970:75, SU 1970:103, rskr 1970:270).
Som jag förut har nämnt har riksdagen under hösten 1972 i
huvudsaklig överensstämmelse med förslagen i prop, 1972:111 (bil, 1) godkänt
allmänna grunder för utformningen av de fortsatta regionalpoliliska
stödåtgärderna. Jag har i del föregående (2.2.1) redogjort för riksdagens
beslut. De ställningstaganden som sålunda har gjorts ulgör utgångspunkten för
de förslag i fråga om utformningen av del regionalpoliliska stödet som jag
lägger fram i det följande.
Lokaliseringsstöd
Beträffande lokaliseringsstödet behandlar jag först frågan
om vad som skall vara stödberältigad verksamhet. Lokaliseringsstöd kan f. n.
utgå lill den som utövar eller ämnar utöva industriell eller industriliknande
verksamhet. Inom det allmänna stödområdet kan stöd utgå också till
industriserviceföretag. Kungl. Maj:t kan enligt riksdagens bemyndigande
dessutom bevilja enskilt förelag som flyttar ul central förvaltningsenhet från
storstadsområde lokaliseringsstöd vid investeringar i byggnader, dock inte om
det är fräga om investeringar för att öppna filialkontor eller för all starta
annan lokal verksamhet.
Med industriell verksamhet avses i detla sammanhang
verksamhet som innebär någon form av tillverkning, bearbetning eller förädling.
Till industriliknande verksamhet hänförs i första hand sådana funktioner som
tidigare utfördes som ett led i tillverkningskedjan i industriföretagens egen
regi men som numera ofta är utbrutna och sammanförda lill särskilda för
ändamålet bildade förelag. Det skall vara fråga om verksamhet som ligger nära
tillverkningsmomentet. Exempel påinduslri-hknande verksamhet är (prop, 1970:75
s, 206) djupfrysningsföretag, kafferosterier, större fotolaboratorier,
verksamhet som innefattar viss bearbetning av naturprodukter, såsom sågning av
skiffer, sortering av grus i sorleringsverk och verksamhet vid stenkross, om
den bedrivs i större omfattning och har permanent karaktär. Vid sidan av
industriliknande verksamhet faller grossist- och detaljhandelsföretag,
lagringsverksamhel i anslutning till Iransporlfunkfionen saml djuruppfödnings-
och odlingsverksamhet.
Till industriserviceföretag räknas (prop. 1970:75 s. 207)
endast sådana serviceföretag som har specialiserat sig på att tillhandahålla
industrin tjänster knutna till den industriella produktionsprocessen, t.ex.
maskin-
Prop. 1973:50 39
och verktygsservice, laboratorier för mekanisk eller
kemisk kontroll och provning, övrig kontroll av tillverkningsprocessen,
montering och reparation av maskiner, konstruktion av maskiner och verktyg för
produktionsprocessen, tekniska beräkningar utförda av datacentraler eller
melodstu-dier avseende tillverkningsprocessen. Däremot undantas mera allmän
service, t. ex. kontroll-, underhålls- eller reparationsarbeten beträffande
markanläggningar, byggnader och tillbehör till byggnader, kontorsmaskiner
eller bilar, truckar och andra mobila transportmedel, liksom bränsle-och
kraftleveranser, kontorstjänster, personalvårdstjänster, städnings-tjänster,
vakttjänster o. d. Generellt undantas också servicetjänster inom sektorerna
administration, marknadsföring och utvecklingsarbete.
Nuvarande
avgränsningar av stödberältigad verksamhet har i allmänhet inte medfört några
svårare problem i tillämpningen. Härtill kommer att stödformerna i fråga om
skilda stödverksamheter föreslås bli mer hkartade än f. n. Någon genomgripande
ändring i avgränsningen av stödberältigad verksamhet behövs därför inte.
En vidgning av vad som skall hänföras lill stödberältigad
verksamhet bör emellertid övervägas i fråga om vissa typer av
serviceverksamhet. Förslag härom har förts fram i olika sammanhang. Vid
remissbehandlingen av 1968 års lokaliseringsutrednings belänkande (SOU
1969:49) Lokaliserings- och regionalpolitik anfördes sålunda från flera håll
att lokaliseringsstöd i princip borde kunna utgå till all ekonomisk verksamhet
som inle har rent lokal karaktär och som kan tänkas påverka den ekonomiska
utvecklingen inom stödområdet. Del borde vara av särskild vikt att få en snabb
utbyggnad av servicenäringarna inom stödområdet, både därför all dessa näringar
är mycket expansiva och därför alt en gynnsam utveckling av industrin i hög
grad är beroende av tillgång till service. Som exempel på verksamheter som
borde komma i fråga för stöd nämndes dataförelag och sådana konsultföretag som
arkiteklfirmor, tekniska konsulter, revisorer, marknadsföringsspecialister,
annonsbyråer, skrivbyråer, bokföringsbyråer, lagercentraler etc. Sedan stödet
till industriserviceverksamhet infördes år 1970 har i flera riksdagsmotioner
liksom i länsprogram 1970 föreslagits att ytterligare servicefunktioner skall
bli stödberättigade.
Den snabbi expanderande servicesektorn har redan nu stor
betydelse från sysselsättningssynpunkt och kommer att få allt större betydelse
framdeles. Som lokaliseringsutredningen har utvecklat är utbyggnad av
servicenäringarna en viktig faktor i den industriella miljön och därför en
förutsättning för all åstadkomma en industriell expansion i regioner där induslriulvecklingen
f. n. är svag. Dessa skäl motiverar enligt min mening all den regionalpoliliska
stödverksamheten vidgas all omfatta en större del av servicesektorn än vad som
är fallet nu.
Lokaliseringsstöd
lill servicenäringarna bör självfallet inle utgå lill serviceverksamhet som är
bunden till lokal marknad, t. ex. detaljhandel eller reparationsverkstad för
radio, TV eller motorfordon, utan inriktas på sådana servicesektorer som har
mer än lokal betydelse. Hit hör framför allt serviceverksamhet, som
har huvudsaklig inriktning på
Prop. 1973:50 40
företagssektorn och som därför utgör en viktig komponent i
regionens industriella miljö. Till sådan verksamhet hänförs i första hand
partihandel, bank- och annan finansverksamhet, försäkringsverksamhel och
uppdragsverksamhet. Sammanställningar över den regionala fördelningen av
arbetsställen inom dessa branscher visar Stockholmsområdets dominans.
Stockholms län har mellan 30 och 40 % av de sysselsatta inom branscherna.
Av undersökningar som har ulförts inom ERU och vid
Göteborgs universitet framgår att sådana företag inom dessa branscher som hgger
utanför storstäderna har förutsättningar att konkurrera med storsladsfö-relagen
såväl inom den egna regionen som i övriga delar av landet. Detla tyder på att
företagen kan utvecklas utanför storstadsområdena och bör kunna stimuleras med
regionalpolitiska insatser att lokaliseras där.
Kungl. Maj:t har redan nu riksdagens bemyndigande att i
särskilda fall bevilja stöd för utflyttning av central administration inom
bank- och försäkringsverksamhel från storstadsområdena. Det finns enligt min
mening inle skäl att överväga ytterligare åtgärder för att påverka
lokaliseringen av verksamhet inom dessa båda sektorer. Däremot förordar jag alt
lokaliseringsstöd skall kunna utgå lill sådan företagsinriktad partihandel och
uppdragsverksamhet som har betydelse för näringslivets regionala utveckling och
följaktligen inte betjänar bara en lokal marknad.
På grund av partihandelns och uppdragsverksamhetens
heterogena karaktär är det förenat med vissa svårigheter att ge en klar
definition av sådan företagsinriktad verksamhet som skall vara berättigad till
stöd. Avgränsningen torde få göras genom exemplifieringar på likartat sätt som
tidigare har skett beträffande industriserviceverksamhet.
Som exempel på partihandelsföretag till vilka slöd bör
kunna utgå kan nämnas sädana förelag vilkas huvudsakliga verksamhet gäller
försäljning av t. ex. maskiner, verktyg, byggnadsmaterial, metaller,
melallhalvfabri-kat, kemikalier, färg, plast, gummi, massa, papper, papp,
lextilfibrer och induslritexlilier. Stöd bör däremot inle få utgå till sådana
partihandelsföretag vilkas försäljning riktas främst till hushållssektorn, t.
ex. partihandel med livsmedel. Inle heller bör partihandel inom jordbrukssektorn
vara stödberältigad, t. ex. partihandel med djur, spannmål eller gödselmedel.
Eftersom stödet skall begränsas till företag med mer än
lokal betydelse kommer endast verksamhet av relativt betydande omfattning i
fråga för stöd. Någon fixerad storleksgräns för de partihandelsförelag som bör
kunna komma i åtnjutande av stöd bör emellertid inte anges. Erfarenheten får
visa om del i framtiden blir nödvändigt alt fastställa en sådan gräns. För att
slöd skall kunna utgå bör krävas att etableringen eller utvidgningen får
sysselsättningseffekt. Blir sysselsättningseffekten relativt ringa bör stöd
kunna övervägas endast om verksamheten på grund av specieUa omständigheter
bedöms ha särskild betydelse från regional-pohtisk synpunkt.
Exempel på företagsinriktad uppdragsverksamhet som bör
kunna komma i fråga för lokaliseringsstöd är maskinuthyrningsrörelse,
rationali-
Prop, 1973:50 41
serings- och organisationsbyråer,
marknadsundersökningsverksamhet, annons- och reklambyråer, tekniska byråer,
arkitektkontor och byggkon-sultbyråer. Uppdragsverksamhet som är inriktad
huvudsakhgen på jord-och skogsbruk bör inte vara stödberältigad. Inte heller
för denna grupp av företag torde del vara möjligt att fastställa en nedre
storleksgräns. Vad jag förut har sagt beträffande förutsättningar för stöd till
partihandelsförelag bör gälla också förelag som bedriver uppdragsverksamhet.
För alt eliminera den osäkerhet som oklarheten i
avgränsningen av begreppet stödberältigad verksamhet kan medföra för företagens
planering föreslår jag all en rutin med förhandsbesked införs som en
serviceålgärd. Motsvarande gäller övriga avgränsningar av stödberältigad
verksamhet, särskilt industriserviceverksamhet. Förhandsbeskedet skall gälla
endast frågan om viss typ av verksamhet är stödberältigad eller ej. Prövningen
bör i varje fall tills vidare göras av Kungl. Maj:t.
Stödet lill partihandel och uppdragsverksamhet skall som
har nämnts syfta till all främja förutsättningarna för näringslivels, främst
industrins, utveckling i det allmänna stödområdet. Jag föreslår därför alt
lokaliseringsstöd skall, i likhet med vad som f. n. gäller i fråga om stöd
till industriserviceföretag, kunna utgå endast till den som utövar eller ämnar
utöva partihandel eller uppdragsverksamhet inom det allmänna stödområdet. Det
är naturligt att stöd aktualiseras i fråga om etablering eller utbyggnad i
främst primära och regionala centra inom detla område,
I fråga om stödsubjekl gäller f, n, att lokaliseringsstöd
är tillgängligt för svenska och utländska fysiska och juridiska personer inom
det enskilda näringslivet. Vidare kan slöd utgå lill statliga förelag, dvs.
svenska juridiska personer, vari staten har bestämmande inflytande. Stöd kan
under vissa villkor lämnas också fastighetsförvaltande förelag som hyr ut lokaler
lill industriföretag, om äganderätten lill förvaltningsföretaget skall ligga
eller ligger hos samma fysiska eller juridiska inlressekrels som dominerar
industriföretaget. Någon utvidgning av denna krets synes inte motiverad.
Frågan om kommunernas roll inom regionalpolitiken har
behandlats i skilda sammanhang, senast vid 1972 års riksdag. I prop. 1972:11 1
(bil, I s, 477) har jag betonat att regionalpolitiken inte får ta formen av en
fri tävlan mellan kommunerna om lokaliseringsobjekten. Det måste vara en
statlig uppgift all på olika sätt främja en lokalisering lill de områden där
behoven är störst. En sådan arbetsfördelning mellan stal och kommun i fråga om
regionalpolitiken beslutades av riksdagen år 1964. Riksdagen har år 1972
anslurit sig till detla betraktelsesätt (InU 1972:28, rskr 1972:347). Med
utgångspunkt i samma betraktelsesätt har kommunal-rätlskommittén i betänkandet
(SOU 1971:84) Kommunal kompelens övervägt i vilka former kommunerna skulle
kunna delta i det regionalpolitiska arbetet. Bl. a. har kommittén lagt fram
förslag om alt kommun under vissa förutsättningar skall få en i förhållande
lill vad som f. n. gäller i viss mån vidgad befogenhet att vidta åtgärder för
all tillhandahålla enskilda företag lokaler, om del sker mot ett med hänsyn till
kostnaderna skäligt vederlag. Vidare har kommittén föreslagit all Kungl. Maj:t
skall
Prop, 1973:50 42
kunna förordna att bl. a. sådana åtgärder får vidtas
endast i samråd med statlig myndighet. Detla ärende handläggs i
civildepartementet. Dessa frågor har samband med spörsmål som övervägs i andra
sammanhang, bl, a, av utredningen (In 1972:02) om regionalpolitiska styrmedel.
Enligt vad jag har erfarit av chefen för civildepartementet avser denne därför
att avvakta med att föreslå ett ställningstagande till kommunalrällskommit-téns
förslag tills utredningens förslag föreligger.
Kommun bör således inte kunna få lokaliseringsstöd. I en
situation kan emellertid avsteg från denna ståndpunkt vara motiverad. Jag'
syftar pä den situationen att kommun, när ell stödföretag råkar i svårigheter,
ser sig nödsakad med hänsyn lill sysselsättningen i kommunen alt överta
företagets industrifastighet, som utgör säkerhet för lokaliseringslån. En sådan
åtgärd kan ligga inom den kommunala kompetensen. Frågan uppstår då om kommunen
skall tiUålas överta lokaliseringslånel. Sådana faU har aktualiserats. Jag vill
förorda att Kungl. Maj:t får möjlighet att i särskilda fall medge att kommun
övertar betalningsansvaret för utestående lokaliseringslån. Som villkor för
övertagände bör gälla - förutom all situationen är sådan att ett kommunall
engagemang faller inom den kommunala kompetensen att kommunen avyttrar
fastigheten så snart det lämpligen kan ske och senast när del kan äga rum utan
förlust för kommunen eller, om förlust ändå beräknas uppkomma, med så begränsad
förlust som möjligt.
Till frågan om kommun bör kunna få lokaliseringsstöd vid
investeringar i turistanläggningar återkommer jag i del följande.
Som jag framhöll i prop, 1972:111 (bil, 1) anser jag all
ändringar inte behöver göras i fråga om nuvarande stödformer eller gällande
bestämmelser om slödunderlag. Vid avgörande av frågan om en viss anordning är
all betrakta som byggnad eller maskin bör som hittills skattelagstiftningens
avskrivningsregler tillämpas; I detta sammanhang bör också nämnas att det i dag
råder viss oklarhet om hur statsbidrag för anskaffande av anläggnings- och
omsättningstillgångar skattemässigt bör behandlas. Frågan övervägs f, n, inom
finansdepartementet. När det gäller lokaliseringsbidrag och avskrivningslån
torde dessa behandlas olika i skattehänseende, beroende på att
avskrivningslånet formellt betraktas som ett lån som avskrivs med en femtedel
varje år. Jag har inhämtat att chefen för finansdepartementet har för avsikt
att senare i år föreslå bl. a. sådana ändringar i skattelagstiftningen att
avskrivningslån kommer att skattemässigt behandlas på samma sätt som
lökaliseringsbidrag.
I det följande tar jag i första hand upp formerna och
underlaget för stöd lill partihandel och uppdragsverksamhet, dvs. de
verksamheter som enligt mina förslag i det föregående skall bli
stödberättigade.
Partihandel och uppdragsverksamhet bedrivs i
förhållandevis olikartade former. Medan partihandel vanligen kräver stora
lagerutrymmen med åtföljande investeringsbehov, bedrivs uppdragsverksamhet ofta
i hyrda lokaler. Det är med hänsyn härtill nödvändigt att utforma stödet till
de båda slagen av verksamhet på olika sätt. En utgångspunkt för valet av
stödformer bör vara all lokaliseringsstödet skall bibehålla karaktären av initialstöd
vid nyetablering eller utbyggnad.
Prop, 1973:50 43
Partihandel uppvisar likheter med industriell verksamhet
vad avser behov av byggnader. Investeringar i omsättningstillgångar i form av
lager har dock vanligen större betydelse för partihandeln än för
lillverkningsfö-retag. Skäl kan i och för sig anföras för all
lokaliseringsstödet lill partihandel bör inriktas på enbart anskaffning av
varulager som hänger direkt samman med den nya eller utvidgade verksamheten.
Kontrollproblemen och svårigheterna all avgränsa och beräkna ett sådant
slödunderlag skulle emellertid bli betydande. Stödet till partihandel bör
enligt min mening därför knytas lill investeringar i byggnader. Såväl lager-som
kontorsbyggnader bör kunna räknas in i stödunderlagel. Jag föreslår att stöd i
form av lån och bidrag vid byggnadsinvesteringar skali utgå enligt samma normer
som gäller för stödet lill industriserviceverksamhet. Bidrag och
avskrivningslån skall sålunda kunna utgå endast om särskilda skäl föreligger.
Lån bör därutöver i likhet med vad som gäller industriserviceverksamhet kunna
beviljas för investeringar i maskiner, intern Iransporlutruslning och
inredningsdelaljer i lagerbyggnader o. d. Investeringar i motorfordon för
externa transporter bör inle räknas in i stödunderlaget.
För uppdragsverksamhet gäller, som jag nyss har sagt, all
verksamheten vanligen bedrivs i hyrda lokaler. Andra stödformer än stöd för
investeringar i byggnader bör därför övervägas. Härvid bör främst stöd för
anskaffning av omsättningstillgångar och insatser för att reducera
personalkostnaderna under intilialskedet komma i fråga. I de fall då
investeringar görs i byggnader och maskiner bör bidrag och lån givelvis kunna
utgå i samma utsträckning som för partihandel och industriserviceverksamhet.
Ett stöd baserat på anskaffning av omsättningstillgångar i
inledningsskedet torde ge en betydande stimulans till etablering eller
utvidgning inom det allmänna stödområdet av företag inom uppdragssektorn. Jag
föreslår att ett sådant stöd införs. Stödet bör ha formen av länegaranti.
Härigenom fär företaget möjlighet att i skälig omfattning lämna sina kunder
kredit. I stödunderlaget bör få inräknas sädana omsällningslillgångar som
behövs i initialskedet av den nystartade eller utvidgade verksamheten.
Lånegaranti bör avse belopp som motsvarar högst 50 % av det rörelsekapital som
behövs under verksamhetens inledningsskede. Stöd bör kunna utgå endast under de
förutsättningar i övrigt som f. n. gäller för lokaliseringsstöd till
investeringar i byggnader eller maskiner.
Utöver det nu angivna stödet bör liksom i fråga om övrig
stödberältigad verksamhet ersättning kunna utgå för kostnader i samband med
flyttning av partihandel eller uppdragsverksamhet. Härvid bör samma principer
tillämpas som vid flyttning av industriell verksamhet.
I fråga om stödunderlaget för avskrivningslän gäller f. n.
att lokaliseringsbidrag och avskrivningslån beviljas endast för investeringar
som avser ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller annan anläggning som är
nödvändig för verksamheten.
1968 års lokaliseringsutredning föreslog en utvidgning av
stödunderla-
Prop, 1973:50 44
get för bidrag till all avse kostnader för inköp av
maskiner, arbetsredskap och verktyg. Förslaget avvisades av 1970 års riksdag
med hänvisning lill bl. a. alt större variationer i kostnadema för maskiner o.
d. inle torde föreligga i olika delar av landet. Dessutom ansågs i vissa fall
påtagliga konlrollsvårigheter kunna uppslå och risk föreligga för snedvridande
prisbildningseffekl genom subvention. Dessa skäl äger fortfarande giltighet.
Å andra sidan bör inte bortses från all den subvention som
kombinationen lokaliseringsbidrag/avskrivningslån lill byggnadsinvesteringar
och lokaliseringslån till byggnads- och maskininvesteringar utgör ibland
framstår som otillräcklig för all kompensera de initialkostnader som är
förbundna med en nyetablering i det inre stödområdet. 1 synnerhet kan detta
vara fallet när investeringarna i maskiner, arbetsredskap och verktyg utgör en
mera betydande del av de totala investeringarna, medan investeringarna i
byggnader är begränsade eller inga alls på grund av alt företaget avser all
hyra befintliga industrilokaler.
Med hänsyn härtill förordar jag alt Kungl. Maj:l får
möjlighet all under speciella förutsättningar bevilja industriförelag i del
inre stödområdet avskrivningslån lill investeringar i maskiner, arbetsredskap
och verktyg. Avskrivningslån bör utgå endast i de fall då förhöjt
lokaliseringsstöd till investeringar i byggnader skulle kunna komma i fråga och
då investeringarna i maskiner, arbetsredskap och verktyg ulgör en mera
betydande del av de totala investeringarna. Behovet av bidrag torde i allmänhet
föreligga endast när fråga är om investeringar i större fast monterade
maskiner, vilka inte utan svårighet kan flyttas från de byggnader i vilka de
har installerats och inte kan avyttras ulan att byggnaden säljs samtidigt. Vid
prövningen bör särskild uppmärksamhet ägnas ål konkurrenssituationen inom den
bransch som företaget tillhör liksom ål möjligheterna ati effektivt kontrollera
att maskinerna utnyttjas för avsett ändamål. En ytterligare förutsättning bör
vara alt investeringen leder tUl en påtagligt ökad sysselsättning.
I remissyttranden över bl.a. 1968 års
lokaliseringsutrednings belänkande samt i riksdagsmotioner och framställningar
i olika sammanhang har tanken förts fram att genom lokaliseringsstöd eller
annat statligt stöd främja marknadsföringsåtgärder som slödförelag och andra
förelag främst inom det allmänna stödområdet behöver vidta.
Kostnader för marknadsföring brukar hänföras till sådana
kostnader som skall läckas med rörelsekapitalet. F. n, kan stödföretag inom det
allmänna stödområdet i samband med nyetablering eller utbyggnad med
lokaliseringsstöd få statlig lånegaranti för all anskaffa rörelsekapital, I
andra fall finns möjlighet all få induslrigarantilån eller direktiån från
företagareföreningarna. Redan nu finns sålunda möjlighet för staten att
medverka lill finansiering av kostnader för marknadsföring. Chefen för
induslrideparlemenlet kommer senaie i dag alt anmäla förslag om ökad statlig
satsning på regional service till främst mindre och medelstora företag för
utveckling av tekniskt, ekonomiskt och administrativt kunnande. Förslaget
innebär alt företagareföreningarna skall få förstärkning av sina resurser när
det gäller att främja olika former av industriservice,
Prop. 1973:50 45
bl. a. marknadsföring för företagen. Med hänsyn till vad
jag nu har anfört saknas anledning alt här ta upp frågan om lokaliseringsstöd
lill marknadsföringsåtgärder till förnyat övervägande.
Enhgt
gällande generella bestämmelser om lokaliseringsstödels storlek begränsas det
sammanlagda statliga lokaliseringsstödet i form av lokaliseringsbidrag,
avskrivningslån och lokaliseringslän till två tredjedelar av stödunderlagel. Om
särskilda skäl föreligger kan dock denna gräns överskridas. Lokaliseringsbidrag
utgår med högst 35 % eller, om särskilda skäl föreligger, högst 50 % av
slödunderlaget. Del sammanlagda stödet i form av lån och bidrag får inle vara
större än som med hänsyn lill övriga finansieringsmöjligheter och andra
omständigheter fordras för att den åsyftade lokaliseringen skall kunna komma
till stånd.
Som jag framhöll i prop. 1972:1 11 (bil. 1 s, 506) har
nuvarande regler om lokaliseringsstödets storlek i huvudsak fungerat bra. Inom
bestämmelsernas ram har det i regel varit möjligt att göra sådana avvägningar
av stödels storlek i de enskilda fallen att åsyftade lokaliseringar har kunnat
komma lill stånd. En generell höjning av maximigränsen torde därför inte vara
befogad. Gällande regler om stödets storlek bör tillämpas också i fråga om
partihandel och uppdragsverksamhet.
I vissa fall kan det dock vara moiiverat med en större
statlig subvention än nuvarande bestämmelser medger för att angelägna industrilokaliseringar
i vissa inlandsregioner i norra Sverige skall kunna förverkligas. Med hänsyn
till framför allt det större risktagande som en etablering eller utbyggnad i
vissa inlandsregioner innebär bör övervägas att öppna en möjlighet all i
speciella fall erbjuda ett kraftigare lokaliseringsstöd, nämligen i fall då ett
sådant stöd utgör en oundgänglig förutsättning för att en från samhällets
synpunkt angelägen induslrietablering i del inre stödområdet skall komma till
stånd.
I anslutning härtill vill jag särskilt framhålla de lägre
marknadsvärdena på i synnerhet fast egendom i stödområdets inland. Det är ett
känt förhållande att värdebeständigheten hos industribyggnader varierar i hög
grad beroende på utformning och läge. I de fall då industrilokaler har
utformats så alt de är allmänt användbara blir deras marknadsvärde främst
beroende av det geografiska läget. I den mån lokalerna specialutformas är
byggnadernas värde dessutom i stor utsträckning beroende av att efterfrågan på
sådana lokaler föreligger från andra förelag inom branschen. I folkrika
regioner utmed Norrlandskusten med ett väl differentierat näringsliv blir
värdeminskningen ofta relativt obetydlig, medan industrilokaler i mindre
tätorter och glesbygdskommuner i inlandet kan undergå en mycket markant
marknadsvärdeförsämring. Låga och fallande marknadsvärden på
anläggningstillgångar skapar i första hand finansieringsproblem, efiersom
belåningsvärdena följer marknadsvärdena. Problemet med de lägre
marknadsvärdena blir i inlandet särskilt framträdande i samband med en förelagsnedläggning,
då det ofta är utomordentligt svårt all finna köpare lill de ledigblivna
lokalerna. Som 1968 års lokaliserings-utredning framhöll i denna fråga intar
kreditinstituten i många fall en restriktivare hållning till lån för
investeringar i inlandet. Man måste därför vara beredd alt acceptera all del
statliga lokaliseringsstödet blir relativt
Prop,
1973:50 46
slort i inlandskommunerna. Av dessa skäl föreslår jag all
lokaliseringsbidrag eller avskrivningslån i sådana speciella fall som här
åsyftas skall kunna uppgå till högst 65 % av byggnadskostnaderna.
Vid bedömningen av de allmänna förutsätlningarna för
förhöjt lokaliseringsbidrag bör följande iakttas. Del samhällsekonomiska
intresset av att etableringen eller utbyggnaden kommer till stånd bör vara
framträdande. Om det samhälleliga intresset är så starkt all statligt initiativ
tas lill viss etablering, bör förhöjt lokaliseringsstöd kunna komma i fråga.
Det bör vidare vara fråga om nyetablering eller utbyggnad av industriell eller
industriliknande verksamhet, industriserviceverksamhet, partihandel eller
uppdragsverksamhet i del inre stödområdet på ort där etableringen eller
utbyggnaden framstår som särskilt angelägen. Vid bedömningen bör bl. a. behovet
av en differentiering av näringslivet på orten beaktas. Av den utredning som
skall företas bör framgå att etableringen inle kan beräknas komma lill stånd
utan ett förhöjt lokaliseringsbidrag. Ansökan om lokaliseringsstöd i dessa fall
bör prövas av Kungl. Maj:t.
Beslutanderätten i ärenden om lokaliseringsstöd är
fördelad mellan Kungl. Maj:l och AMS. Ärenden om stöd lill verksamhet inom det
allmänna stödområdet - frånsett sådana ärenden som enligt särskilda
bestämmelser skall avgöras av Kungl. Maj:t - avgörs av AMS, om den sammanlagda
kostnaden för investeringar och omsättningstillgångar understiger tre milj.
kr., och eljest av Kungl. Maj:t. Denna beslutsfördelning bestämdes år 1964
(BaU 1964:48, rskr 1964:408), dvs. för nära nio år sedan. Med hänsyn lill
utvecklingen sedan dess synes en justering av fördelningen befogad. Jag
förordar därför att beloppsgränsen för AMS' beslutanderätt höjs till 5 milj.
kr.
I flera olika sammanhang, senast av 1972 års riksdag (InU
1972:28), har fråga väckts om möjligheterna all i viss utsträckning delegera
beslutanderätt i ärenden om lokaliseringsstöd lill länsstyrelse. Frågan
övervägs inom inrikesdepartementet.
Utbildningsstöd
Nuvarande regler om utbildningsslöd har fungerat i
huvudsak tillfredsställande. Jag har därför inte funnit anledning alt föreslå
några ändringar. På en punkt synes dock en komplettering av bestämmelserna böra
övervägas. Enligt beslut av 1970 års riksdag gäller i fråga om lokaliseringsbidrag,
avskrivningslån, lokaliseringslån och garanlilån särskilda regler om beslutens
giltighetstid. Vidare finns bestämmelser som möjliggör ålerkrav av utbetalat
slöd. Några motsvarande bestämmelser finns inle beträffande utbildningsslöd.
AMS brukar emellertid i beslut om utbildningsslöd ange alt beslutet är
förfallet, om utbildningen inle påbörjas inom ell år.
I överensstämmelse med vad som gäller för
lokaliseringsstöd föreslår jag att beslut om utbildningsslöd skall förfalla, om
utbildningen inle påbörjas inom ett år frän del sökanden beräknas få del av
beslutet, saml alt UlbUdningsstöd skall kunna krävas åter om syftet med eller
förutsättningarna för stödet inle har infriats.
Prop. 1973:50 47
Sysselsättningsstöd
Sysselsättningsslödet är begränsat till del inre
stödområdet. Begränsningen har motiverats med att sysselsättningsproblemen i
dessa regioner är så stora all särskilda insatser är påkallade. Det inre
stödområdet, som fastställs av Kungl. Maj:t, omfattar Norrbottens,
Västerbottens och Västernorrlands län, utom kommunblocken utmed kusten fr. o.
m, Luleå kommunblock och söderut, samt Jämtlands län, nordvästra Gävleborgs län
och norra Kopparbergs län.
Vid den nu gjorda översynen av de regionalpolitiska medlen
har inte framkommit någol som motiverar ändring av de principiella riktlinjerna
för avgränsningen. De inre delarna av skogslänen bör alltjämt prioriteras genom
all sysselsättningsslödet reserveras för dessa områden. Till dessa delar hör
också de nordligaste delarna av Värmlands län, som därför synes böra inbegripas
i det inre stödområdet, I enlighet med vad riksdagen beslutade år 1970 ankommer
det på Kungl. Maj:l alt närmare ange gränserna för det inre stödområdet.
Sysselsällningsstöd utgår i princip endast lill
industriförelag. Kungl. Maj:l äger dock besluta om sysselsällningsstöd även
lill förelag, vilkas verksamhet vid en snäv tolkning faller utanför det egentliga
industribe greppet, om del mol bakgrund av sysselsällningsförhållandena inom
del inre stödområdet kan anses befogat (prop. 1972:1 bU, 13, InU 1972:7, rskr
1972:188),
Sysselsällningsstödel har hittills haft karaktär av
försöksverksamhet. Erfarenheterna av slödel är goda. Jag förordar därför all
stödformen nu blir permanent. I syfte att nå större likformighet mellan
sysselsättnings-slödels och lokaliseringsstödels sektoriella
tillämpningsområden föreslår jag vidare att sysselsällningsstöd skall kunna
utgå inle bara lill industriföretag ulan också lill övrig verksamhet som
enligt vad jag har redovisat i del föregående är stödberältigad. Verksamhet
inom turistnäringen bör dock undantas.
Företag, som har fått tillstånd all använda
investeringsfondsmedel för sin investering, är undantaget från möjligheten att
få slöd för den sysselsättningsökning som inträffar det år när investeringen
avslutas och året närmast därefter. 1 olika sammanhang har framförts krav på en
ändring av denna bestämmelse. 1 anslutning till all sysselsällningsstödet
permanentas förordar jag att även sådana förelag som har fått tillstånd all
använda investeringsfondsmedel blir delaktiga av den stimulans till ökad
sysselsättning, som sysselsättningsslödet utgör. Delta torde också verksamt
kunna bidra lill all intressera förelag all med hjälp av investeringsfondsmedel
etablera eller bygga ut verksamhet i det inre stödområdet,
Sysselsällningsstöd utgår f. n, med 5 000 kr, för varje
årsarbelskrafl varmed sysselsättningen har ökal i förhållande lill ärel innan.
För den ökning som kvarstår utgår 5 000 kr. per årsarbetskraft under andra året
och 2 500 kr. under tredje året.
Genom den utveckling som har ägt rum sedan år 1970 har
sysselsäll-ningsstödels kostnadsreducerande effekt successivt minskal. För alt
den stimulans som sysselsättningsslödet syftar till skall upprätthållas
föreslår
Prop. 1973:50 48
jag att beloppen höjs lill 7 000 kr. per årsarbetskraft
under första och andra året och till 3 500 kr. under Iredje året. Höjningen av
beloppen bör genomföras så att den ökning av antalet årsarbetskrafter som äger
rum under år 1973 resp. den ökning som detla år kvarstår från åren 1971 och
1972 får tillgodoräknas.
2.6.2 Regionalpolitiskt stöd till turistanläggningar
Riksdagen harar 1972 (InU 1972:28, rskr 1972:347) tagit
ställning rill de förslag lill allmänna riktlinjer för lokaliseringsstöd lill
turistanläggningar som lades fram i prop. 1972:111 (bil. 1), Jag har i del
föregående (2.3,2) redogjort för innehållet i beslutet.
Dessa ställningstaganden ulgör utgångspunkten för min
behandling i del följande av de förslag i fråga om regionalpolitiskt stöd lill
turistanläggningar som kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden
har presenterat i betänkandet (Ds Jo 1971:7) Statligt lokaliseringsstöd lill
rekrealionsanläggningar.
F, n. kan regionalpolitiskt stöd lill turistföretag lämnas
i form av lokaliseringsstöd och utbildningsstöd. I likhet med kommittén finner
jag alt stöd i dessa former också i fortsättningen bör kunna lämnas lill
turistföretag.
Kommittén har lagt stor vikt vid frågorna om samordning
och specialisering av olika former av stöd till rekrealionsseklorn.
Självfallet finns del ett vidare perspektiv på turistnäringen än det
regionalpolitiska som jag behandlar i detla sammanhang. Det gäller bl. a.
användningen och utformningen av andra stödformer än de regionalpoliliska saml
konkurrensfrågorna, branschstrukturen och marknadsföringsfrågorna: Från
re-krealionspolitisk synpunkt torde det regionalpolitiska stödet kunna betraktas
som ell komplement lill övriga stödformer. Möjligheterna att samordna dessa
stödformer med det regionalpoliliska stödet bör givelvis tas till vara, Detla
är främst en praktisk fråga för de handläggande myndigheterna.
Flera remissinstanser stryker i detla sammanhang under all
samhälleliga insatser med avseende på infrastrukturen är nödvändiga som komplement
till del direkta stödet. Med anledning härav vill jag erinra om de insatser för
utbyggnad av samhällsfunktionerna som görs inom olika samhällssektorer. Vid den
fortsatta utbyggnaden av dessa funktioner kommer som framgår av länsprogrammen
betydande hänsyn all tas lill turislsektorn och dess utveckling i skilda delar
av landet.
Kommittén föreslår en vidgad användning av
lokaliseringsstöd lill turistanläggningar. Sålunda förordar kommittén
förmånligare regler i fråga om stödberältigad verksamhet, stödsubjekl,
lokaliseringsbidrag och slödunderlag. Remissinstanserna har lill övervägande
del varit positiva lill förslagen,
I fråga om stödberältigad verksamhet gäller f. n, alt
lokaliseringsstöd kan utgå vid nyetablering och utbyggnad av
turistanläggningar. Till sådan anläggning hänförs hotellbyggnad med
personalulrymmen och andra anordningar som är nödvändiga för all anläggningen
skall kunna tjäna sill
Prop, 1973:50 49
syfte. Större campinganläggningar, semesterbyar och
skidliftar kan också komma i fråga för slöd. Jag föreslår ingen ändring i dessa
hänseenden.
Kommittén
föreslår att slöd i vissa fall skall kunna beviljas även för
gemensamhetsanläggningar, som drivs kommersiellt av ell fristående företag. Det
kan gälla t. ex. en skidlift, ett tempererat bad eller andra nytligheler.
Härigenom kan enligt kommittén risker för konkurrenssnedvridning undvikas.
Kravet på sysselsättningseffekt och en eftersträvad specialisering får enligt
kommittén inle begränsa möjligheterna all vid behov utnyttja lokaliseringsstöd
för sådana serviceanordningar som tjänar endast ett enda företags gäster eller
utgör gemensamma nyttigheter för flera närliggande företag och som drivs i
samverkan. Förslaget tillstyrks v de remissinstanser som har behandlat frågan
särskilt.
Enligt min uppfattning bör lokaliseringsstöd inle utgå
till sådana anläggningar som kan anses utgöra en del av ortens
samhällsfunktion. Dylika investeringar, förvUka olika samhälleliga eller
ibland enskilda organ har ansvaret, bör liksom hittills finansieras i den
ordning och i de former som är avsedda för dessa ändamål. För andra typer av
gemensamhetsanläggningar som har rekreativt syfte och inte är knutna lill
visst eher vissa turist- eller rekrealionsförelag finns särskilda stödformer
som kommittén har redovisat. Jag vill erinra om att sådana anläggningar som det
här är fråga om kan ulföras som beredskapsarbeten om förutsättningar härför
föreligger.
Beträffande annan anläggning som är avsedd att vara
gemensam för två eller flera turistföretag får med utgångspunkt i gällande
regler för regionalpolitiskt stöd avgöras i vad mån anläggningen har sådant
samband med företagens verksamhet att den kan anses nödvändig. I sådant fall
bör regionalpolitiskt stöd kunna utgå.
Kommittén föreslår vidare all slöd vid exploatering av
olika rekreationsområden skall kunna utgå lill verksamhet som bedrivs av vad
kommittén kallar "övergripande" organ, i vilka kommuner har starka intressen,
1. ex. stiftelse, bolag eller annan juridisk person, som arrenderar ut
anläggningar, driver anläggningar i egen regi eller uppför och helt eller
delvis överlåter anläggningar.
Enligt min mening går kommitténs förslag långt utöver
gränserna för vad som i dag gäller i fråga om stödberältigad verksamhet.
Förslaget motiverar kommittén från enbart socialt rekreativa synpunkter. Som
framgår av statsmakternas beslut är lokaliseringsstödet ett regionalpolitiskt
medel och får därför utgå för investeringar i turistanläggningar endast när
regionalpoliliska skäl föreligger. Regionalpoliliska motiv för all stödja
verksamhet som avser enbart markexploatering, projektering, byggnation,
förvaltning, uthyrning eller försäljning av turistanläggningar föreligger enligt
min mening inte. Jag kan därför inle ansluta mig till förslaget.
I fråga om stödsubfekt föreslår kommittén en betydelsefull
ändring i förhållande till vad som gäller f, n. Kommittén föreslår nämligen att
även kommun skall kunna få lokaliseringsstöd vid investeringar i turistanläggningar,
Pä denna punkt är remissopinionen genomgående positiv,
I delta sammanhang vill jag erinra om all statsmakterna så
sent som i
4 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 50
Prop. 1973:50 50
höstas har tagit ställning till frågan om kommunernas roU
i regionalpolitiken. Jag har i det föregående redogjort för detta
ställningstagande. Med utgångspunkt häri bör som hittills i princip gälla att
regionalpolitiskt stöd inte utgår till kommun eller kommunall bolag, stiftelse
e, d. Det bör enligt min mening krävas starka skäl för att medge undantag från
denna princip. Som kommittén har framhållit har emellertid kommunerna genom
lagen (1968:131) om vissa kommunala befogenheter inom turislväsendel fått rätt
att vidta åtgärder för all uppföra och driva turistanläggningar, dock endast i
den mån det är påkallat för alt främja turistväsendet inom kommunen. Med
hänsyn härtill synes det befogat att göra ell undantag från huvudprincipen. Jag
föreslår att kommun i sådana fall skall kunna få lokaliseringsstöd vid
investeringar i turistanläggning om regionalpolitiska skäl för stöd
föreligger. Detsamma bör gälla juridisk person, bolag eller stiftelse, vari
kommunen har ett avgörande inflytande.
För stöd till kommun bör gälla samma förutsättningar som
för slöd lill annan sökande. Särskild hänsyn bör vid prövningen las lill
konkurrenssituationen för andra turistföretag.
I fråga om
lokaliseringsstödets form erinrar kommittén om all stödet enligt gällande
bestämmelser kan utgå i form av lokaliseringslån och, om särskilda skäl
föreligger, lokaliseringsbidrag/avskrivningslån. Kommittén föreslår att
nuvarande praxis, som innebär att inte bidrag ulan endast lån beviljas för
investeringar i turistanläggningar, skall ändras, Bidragsgivningen bör ske
selektivt. Endast i särskilda fall anses bidrag böra utgå till investeringar i
kommersiellt drivna boendeanläggningar. Vidare föresläs att stöd skall kunna
beviljas också i form av statlig lånegaranti för anskaffning av rörelsekapital.
Garanti bör kunna beviljas både vid nyetablering och överlagande av
turistföretag. Remissinstanserna är till övervägande antal positiva till
utredningens förslag.
I fråga om lokaliseringsbidrag till turistanläggningar
delar jag liksom fierlalet remissinstanser kommitténs uppfattning att vissa
avsteg från nuvarande praxis bör kunna göras. Stor försiktighet bör emellertid
iakttas vid prövningen av ansökningar om bidrag med hänsyn till
konkurrensfrågan. Turistnäringen är en bransch där konkurrenskänsligheten är
stor. Bidrag till turistanläggningar bör därför inte utgå i sådana fall då en
konkurrensförskjutning kan befaras, särskilt när det är fråga om
boendeanläggningar. Denna fråga måste bedömas noga från fall rill fall. Om
bidrag anses böra utgå bör motsvarande restriktiva bedömning göras i fråga om
bidragels storlek. I övrigt bör vUlkoren för bidrag lill turism vara i huvudsak
desamma som gäller slöd till andra näringar. Sålunda bör kraven på lönsamhet
och varaktig sys.selsältningseffekt upprätthållas. Utanför del allmänna
stödområdet bör stöd inte lämnas.
Liksom kommittén och fierlalet remissinstanser anser jag
all möjlighet bör införas att ge lokaliseringsstöd till turistanläggningar i
form av lånegaranti för anskaffning av rörelsekapital. I likhet med vad som f.
n. gäller för t. ex. industriföretag bör lånegaranti komma i fråga endast i
samband med att lokaliseringsstöd beviljas vid nyetablering eller utbyggnad
inom det allmänna stödområdet och om de säkerheter som företaget kan ställa tUl
förfogande i initialskedet måste bedömas vara otillräckliga
Prop, 1973:50 51
som bas för sedvanliga bankkrediter. Också i övrigt bör
samma regler gälla som för industri. I, ex, i fråga om placering av lånet,
räntevillkor och löptid.
Kommittén
har föreslagit all stödunderlagel för bidrag och lån skall utvidgas. I
investeringskostnader för byggnad vill kommittén räkna in även kostnader för
vatten- och avloppsledningar, elektriska ledningar, vägar, uppställningsplatser
och markberedning. Stöd i form av lån bör enligt kommittén kunna utgå också för
kostnader för anskaffning av maskiner och inventarier, t. ex. möbler, textilier
och konferensutrusl-ning. Kostnader för inventarieanskaffning anser kommittén
eventuellt kunna räknas in i stödunderlagel för lånegaranti. Vidare föreslår
kommittén att kostnader för markförvärv i speciella fall bör räknas in i
stödunderlaget för lån. Lån föreslås kunna beviljas också vid förvärv av
befintlig turistanläggning. Del fåtal remissinstanser som har yttrat sig i
frågorna är positiva lill förslagen. Några remissinstanser föreslår all även
kostnader för marknadsföring skall ingå i stödunderlaget.
Enligt min mening föreligger inle tillräckliga
regionalpolitiska motiv för kommitténs förslag, Stödunderlagel för bidrag och
lån bör med de modifikationer som föranleds av turistnäringens speciella art
vara detsamma som för annan stödberältigad verksamhet. Kostnader för markberedning
eller kostnader för vägar eller för sådana vatten- och avloppsledningar eller
elektriska ledningar som inte ingår i byggnad bör därför inle utgöra slödunderlag.
Inte heller bör kostnad för markförvärv, förvärv av befintlig anläggning eller
anskaffning av maskiner och inventarier finansieras med lokaliseringsstöd.
Kostnader för marknadsföring vilka har berörts vid
remissbehandlingen bör inte tas upp i delta sammanhang. Marknadsföringsfrågan
är en branschfråga som enligt vad jag har erfarit prövas av kommittén i dess
fortsatta arbete.
Jag delar kommitténs uppfattning, att inga ändringar i
övrigt bör göras i nuvarande regler för lokaliseringsstödet till turistföretag.
Som framgår av vad jag har anfört i det föregående bör förhöjt bidrag som i
vissa fall skall kunna utgå till byggnadsinvesteringar i det inre stödområdet
inte utgå till turistföretag.
I fråga om beslutanderätten i bidragsärenden delar jag så
till vida kommitténs uppfattning som beslutanderätten bör ligga hos Kungl.
Maj:t. Sedan erfarenheter har vunnits bör Kungl. Maj:l kunna delegera beslutanderätten
enligt de principer som f. n. gäller i fråga om fördelningen av
beslutanderätten mellan Kungl. Maj:l och AMS.
2.6.3 Lokaliseringssamråd
Efler beslut av 1970 års riksdag (prop, 1970:154, BaU
1970:69, rskr 1970.446) infördes lagen (1970725) om lokahseringssamråd. Lagen
tUlämpas fr, o, m, den 1 april 1971 i Stockholms-, Malmö- och Göteborgsregionerna,
Lokaliseringssamrådel har till syfte all garantera alt förelag, som överväger
alt etablera eller utvidga verksamhet i de mest
Prop,
1973:50 52
expansiva regionerna, fär ingående information om
samhällets regionalpolitik, det statliga regionalpolitiska stödet och övriga
lokaliseringsförut-sällningar i olika delar av landet. Härigenom skall
förelagen få underlag för en nyanserad bedömning av lokaliserings frågan innan
de fattar definitivt beslut om lokalisering av ny eller utvidgad verksamhet.
1 prop. 1972:111 (bU. 1 s. 171) redovisas statistik över
samrådsverksamheten under perioden den 1 april 1971 den 30 juni 1972, I
anslutning härtUl uttalades i propositionen alt den direkta, påvisbara effekten
av samrådet dittills hade varit begränsad. Den redovisning som nu föreligger
för samrådsverksamhelen för liden fram lill utgången av år 1972 bestyrker all
denna effekt av samrådet har varit mindre än väntat.
Som jag har erinrat om i prop, 1972:111 utreds frågan
huruvida starkare styrmedel behöver införas i regionalpolitiskt syfte.
Utredningsarbetet väntas bli relativt tidskrävande. 1 avvaktan på resultatet av
utredningen bör, med hänsyn tUl de begränsade effekterna av samrådsverksamhelen,
åtgärder vidtas inom ramen för den nuvarande principieUa konstruktionen för all
göra samrådet till ett bättre instrument all påverka företagslokaliseringar.
F. n, gäller att samrådsskyldighel föreligger när
planerade byggnadsåtgärder medför ett lokaltillskotl av mirist 500 m
våningsyta och lokalerna är avsedda att hell eller lill huvudsaklig del
användas för verksamhet inom någon av de näringsgrenar som anges i bilaga till
kungörelsen (1971:51) om lokaliseringssamråd. Staten, kommun och landstingskommun
är inte samrådsskyldiga.
Den som planerar byggnadsåtgärd som omfattas av
kungörelsen är skyldig att snarast möjligt anmäla sina planer hos AMS. En
lokaliseringsdelegation inom styrelsen lar då upp överläggningar i
lokaliseringsfrågan med anmälaren. Sedan samråd har ägt rum utfärdar
delegationen bevis om all samrådsskyldigheten har fullgjorts. Sådant bevis
skall utfärdas senast fyra månader efler del anmälan gjordes, om den
anmälningsskyldige begär del. Delegationen får dock förlänga denna lid med
högst ett år, om den anmälningsskyldige vägrar alt lämna nödvändiga uppgifter eller
på annat sätt uppenbart undandrar sig att medverka i samrådet. Den
anmälningsskyldige kan inte få byggnadslov för byggnadsåtgärden utan all förete
samrådsbevis.
Det kan göras gällande att samrådet inle utgör ett
tillräckligt incitament för berörda företag att seriöst överväga
lokahseringsfrågan. JagvUl emellertid påpeka att samrådet hittills inte i något
fall har gällt nyetablering av företag. Samrådet har i samtliga faU avsett
ersättningsbyggnader eller lill- och ombyggnader av befintliga anläggningar. En
omlokalisering i dessa fall har i allmänhet inte framstått som realistisk. I
flertalet fall har inle heller delegationen funnit anledning att ifrågasätta en
annan lokalisering, JagvUl vidare i detta sammanhang understryka att
dämpningsåtgärder bör utformas med hänsyn tUl den skiftande
narmgslivsutvecklingen i de tre storstadsområdena och behovet av att där främja
en allsidig sammansättning av olika näringslivsaktivileter.
Trots vad jag nu har sagt förekommer otvivelaktigt fall,
då alternativet
Prop. 1973:50 53
alt flytta företagel eller delar därav till ort utanför
samrådsregionerna också från företagets egna kostnads- och
effektivitetssynpunkter torde förtjäna alt allvarligt övervägas. Del kan därför
ses som en brist hos det nuvarande samrådsförfarandet att även sådana förelag
skall kunna få samrådsbevis ulan att närmare behöva pröva lokaliseringsfrågan
och motivera sin ståndpunkt. Detsamma gäller företag som avser att nyetab-lera
verksamhet i samrådsregionerna.
Mot denna
bakgrund vill jag aktualisera frågan om utredningskravet i samrådsärendena. I
prop. 1970:154 med förslag lill lag om lokaliseringssamråd framhöll jag att
samrådsmyndigheten som underlag för överläggningarna med företag måste få
tillgång till uppgifter beträffande företaget samt dess aktuella och planerade
verksamhet. Hur pass ingående uppgifter som behövdes fick avgöras från fall
lill fall av myndigheten. I avvaktan på erfarenheter av samrådsförfarandet
ansåg jag del inte nödvändigt att utrusta myndigheten med tvångsmedel för alt
få erforderliga uppgifter frän de anmälningsskyldiga. Lokaliseringsmyndigheten
borde ha en betydande handlingsfrihet i fråga om samrådets närmare innehåll och
utformning. Riksdagen anslöt sig till dessa uttalanden (BaU 1970:69, rskr
1970:446).
Jag har fortfarande den uppfattningen all det inte finns
anledning all utrusta lokaliseringsmyndigheten med särskilda tvångsmedel för
att få nödvändiga uppgifter från de anmälningsskyldiga. Den sanktion som lagen
innehåller är tillräcklig. Om den anmälningsskyldige vägrar alt lämna
erforderliga uppgifter eller på annat sätt uppenbart undandrar sig alt medverka
i samrådet, kan myndigheten sålunda förlänga den lid inom vilken samrådsbevis
normall skall utfärdas.
Däremot anser jag alt utredningskravel bör preciseras. Samhället
tillhandahåller i dag ett omfattande material om
lokaliseringsförutsätt-ningarna i olika orter och regioner och har ell väl
utbyggt system av regionalpolitiskt slöd. Med hänsyn härtill framsiår del som
rimligt alt samrädsmyndigheten kan kräva att den anmälningsskyldige på sin sida
presenterar sådan utredning om lokaliseringsförulsältningarna för företaget
som gör det möjligt att göra meningsfulla överväganden i lokaliseringsfrågan.
Jag förordar därför all myndigheten får förelägga den anmälningsskyldige att
komplettera anmälan med utredning om förutsättningarna att förlägga
verksamheten lill .ort utanför det område där samrådsskyldighel föreligger.
Iakttar den anmälningsskyldige inle föreläggandet, får myndigheten förlänga
den tid inom vilken samrådsbevis skall utfärdas med högst ell år. Denna
precisering av skyldigheten alt förete utredning i samrådsärendet bör komma
till ullryck i lagen.
Del är enligt min mening inle ändamålsenligt att i
lagtexten ange i vilka
fall föreläggande skall meddelas. Inte heller bör där preciseras vilken
utredning som skall förebringas. Dessa frågor bör avgöras från fall till fall.
Del synes ligga närmast till hands att föreläggande meddelas, då det inle
av de uppgifter som den anmälningsskyldige har lämnat klart framgår
huruvida en alternativ lokalisering kan komma i fråga vid företagsekono
misk bedömning. '
Prop.
1973:50 54
I föreläggandet skall tydligt anges i vilka hänseenden
utredning erfordras. Om det behövs bör myndigheten lämna anvisningar i detla
hänseende. Myndigheten bör när så kan anses påkaUat biträda vid utredningen i
den omfattning som är möjlig.
Den nya bestämmelsen bör lämpligen tas in i 2 § lagen om
lokaliseringssamråd. Därvid bör en redaktionell ändring av paragrafen göras.
Bestämmelsen bör träda i kraft den 1 juh 1973 men bör inte gälla anmälningar
som har kommit in före ikraftträdandet.
Avslutningsvis vill jag i detta sammanhang erinra om all
lagen (1971: 1204) om byggnadstillstånd m. m. ger Kungl. Maj:t möjlighet att
förordna att byggnadsarbete inle får påbörjas utan tillstånd, om sådant
förordnande behövs med hänsyn till samhällsekonomiska förhållanden eller läget
på arbetsmarknaden eller andra väsentliga allmänna intressen. Sådant
förordnande får begränsas lill all avse bl, a, visst slag av byggnadsarbete
eller viss del av landet. Med stöd av denna fullmakt kan Kungl, Maj:t alltså
förordna om krav på byggnadstillstånd i regionalpolitiskt syfte för
byggnadsarbete inom t, ex, de områden där samrådsskyldighet föreligger,
2,6,4 Uppföljnings- och bevakningsfrågor
Frågan om uppföljningen och bevakningen av statens
fordringar i företag som har fått statligt regionalpolitiskt stöd har sedan
länge uppmärksammats av statsmakterna. Allt efter som nya stödformer har
tillkommit har de organisatoriska resurserna på detla område byggts ut.
Grunden
för den nuvarande uppföljnings- och bevakningsverksamheten lades genom
riksdagens beslut år 1964 angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspohtik
m. m. (prop. 1964:185, BaU 1964:48, rskr 1964:408). Enligt detta beslut skall
AMS som det centrala lokaliseringsorganet omhänderha uppföljningen och
bevakningen i ärenden om lokaliseringsstöd. Verksamheten fick härigenom en
organisation på det centrala planet som motsvarade den som redan gällde för den
statliga garantigivningen för lån till hemslöjd, hantverk och småindustri m,
m. Denna stödverksamhet administreras av kommerskollegium. Någon regional
bevakning och uppföljning i fråga om lokaliseringsstödet kom emellertid inle
till stånd genom 1964 års riksdagsbeslut. För kollegiets uppföljnings-och
bevakningsverksamhet stod redan då företagareföreningarna till förfogande för
den regionala verksamheten. Föreningarna har också att under kollegiets tUlsyn
förvalta och bevaka de lån som lämnas av medel ur statens hantverks- och
induslrilånefond.
Utbyggnaden av den lokaliseringspoliliska stödverksamheten
har ökat behovet av en förbättrad insyn i slödföretagen. Behovet har förstärkts
ytterligare av alt det har blivit vanligare att stöd har beviljats ett och
samma förelag genom en kombination av olika stödformer. Utvecklingen har
dessutom ställt krav på en bättre samordning inte minst på det regionala
planet.
Enligt riksdagens beslut år 1968 angående riktlinjer för
företagare-
Prop, 1973:50 55
föreningarnas organisation och verksamhet (prop, 1968:61,
SU 1968: 102, rskr 1968:254) skall föreningarna biträda med bevakningsuppgifter
i samband med lokaliseringsstödverksamheten. Härigenom fick AMS i sitt insyns-
och bevakningsarbete tillgång till regionala organ med förelagsekonomisk och
teknisk expertis. I anslutning härtill beviljades föreningarna ökade bidrag
lill administrationskostnader för alt fullgöra de nya arbetsuppgifterna.
Ytterligare förstärkning av föreningamas resurser härför beviljades ettvart av
åren 1969-1972, Parallellt härmed har organisationen hos AMS och
kommerskollegiet förstärkts i samma syfte.
Uppföljningen och bevakningen får stor betydelse redan av
den anledningen att de principer som gäller för säkerheter vid utnyttjande av
dessa stödformer innebär ett långtgående statligt risktagande, I sitt utlåtande
(BaU 1964:48)över prop, 1964:185 uttalade bankoutskotlel alt man vid
bedömningen av frågan om statlig finansieringsinsats skall göras i
regionalpolitiskt syfte borde fästa större vikt vid ett företags utsikter på
längre sikt än vid dess möjlighet all ställa fullgod säkerhet. Vid tillämpningen
av den princip som utskottet förordade kan förluster självfallet inle helt
undvikas. Jag vill dock påpeka att antalet rena misslyckanden har varit
relativt litet i lokaliseringsslödärenden. Vid kalenderårsskiftet 1972-1973
hade mindre än 3 % av det sedan den 1 juli 1965 totalt beviljade slödel utgått
lill företag, som sedermera har gått i konkurs eller avvecklats. I absoluta tal
uppgick förlusterna under samma tid i fråga om lokaliseringsstöd lill 52,3
milj. kr. I beloppet ingår förluster inte bara på lokaliseringslån ulan också
på lokaliseringsbidrag. Antalet förlustföretag som hell har avvecklats har
varit 57.
Sedan den 1 juli 1954, då induslrigarantilånen infördes, har
garantier beviljats för lån på totalt 690 milj. kr. Förlusterna har fram tUl
kalenderårsskiftet 19721973 utgjort 67,7 milj. kr. av det totala beloppet
eller omkring 10%. Förlusterna på hantverks- och induslrilånen har på grund av
de olika förlusltäckningsprinciper som har tillämpats av företagareföreningarna
inte kunnat bestämmas exakt. Enligt kommerskollegiel kan förlusterna
uppskattas till 67 %"av den totala lånevolymen, som den 31 december 1971
uppgick till ca 700 milj. kr. Storleken av förlusterna varierar sålunda rätt
väsentligt mellan olika stödformer, vilket har sin grund i bl, a. varierande
risklaganden.
Erfarenheterna
från de senare årens stödverksamhet visar alt förlusterna successivt har ökal.
Riksdagens revisorer har fäst uppmärksamheten på. utvecklingen. Med anledning
därav har frågan behandlats av 1968 års lokaliseringsutredning. Utredningen har
i betänkandet (Ds In 1971:8) Om uppföljningen av stödföretag m. m. framhållit
att en effektiv uppföljning och bevakning förutsätter en hög handlingsberedskap
samt har föreslagit att en central förhandlingsmyndighel inrättas för
uppföljnings- och bevakningsverksamhelen. Myndigheten skall enligt förslaget
inträda i AMS' resp. kommerskoUegiets ställe i sådana uppföljningsärenden som
kräver mera omfattande undersökningar eller särskilda förhandlingsinsatser.
Enligt utredningen bör den nya myndigheten ha samma befogenheter som styrelsen
resp. kollegiet. Remissinstanserna har betonat behovet av
Prop. 1973:50 56
en intensifierad central uppföljnings- och
bevakningsverksamhet. De har emellertid haft delade meningar om utredningens
förslag lill lösning. Flertalet har avstyrkt att en ny myndighet f. n, inrättas
för ändamålet.
Som har anmälts i prop. 1973:1 (bil. 13 s. 150) har frågan
om den centrala uppföljnings- och bevakningsverksamheten tills vidare lösts genom
att en expertgrupp inrättats inom inrikesdepartementet. Expertgruppen har till
uppgift all som försöksverksamhet centralt samordna uppföljningen och
bevakningen av statens fordringar i förelag som har fåll statligt stöd och
arbeta fram förslag lill åtgärder i enskilda uppföljningsärenden.
I fråga om den regionala organisationen för uppföljnings-
och bevakningsverksamheten har lokaliseringsulredningen funnit att företagareföreningarna
liksom hittills bör vara kontaktytor och tiUsynsorgan på regional nivå och i
all den utsträckning som är möjlig med hänsyn till deras kapacitet utnyttjas i
uppföljningsarbetet. Med hänsyn till det krav på ökad handlingsberedskap och
ytterligare arbetsinsatser som denna verksamhet ställer, förordar utredningen
att föreningarna ges myndighets-status. Om föreningarna inte ombildas i
enlighet härmed, bör länsstyrelserna enligt utredningens niening fullgöra de
uppföljnings- och bevakningsuppgifter som fordrar myndighels ställning.
1 yttranden över utredningens förslag har ell flertal
remissinstanser biträtt uppfattningen, att länsstyrelserna antingen helt
eller i fråga om sådana ärenden, som kräver myndighelskompetens bör svara för
uppföljningen och bevakningen på regional nivå. Jag delar utredningens
uppfattning, att uppföljnings- och bevakningsverksamheten bör förslärkas på
det regionala planet. 1 verksamheten måste också andra hänsyn tas än tUl enbart
företagsekonomiska bedömningar.
På grund
härav ansluter jag mig till den uppfattning som har kommit tUl ullryck i många
remissyttranden, alt uppföljnings- och bevakningsverksamheten på det regionala
planet försöksvis bör knytas till länsstyrelserna. Efler samråd med chefen för
civildepartementet förordar jag att länsstyrelserna får uppdrag att inom ramen
för sin nuvarande organisation t. v. regionall ansvara för uppföljnings- och
bevakningsverksamheten. Erfarenheterna från verksamheten får läggas till grund
för vidareutvecklingen av den. Någon förändring av företagareföreningarnas
status finner jag inle vara aktueU i detta sammanhang. Länsstyrelserna bör som
hittills anlita företagareföreningarna som expertorgan för det
förelagsekonomiska uppföljningsarbetet. Vidare bör länsstyrelserna utnyttja
all den information som finns tUlgänglig inom länsstyrelsen eller andra
länsorgan, t, ex, de varsel som lämnas till länsarbetsnämnderna, uppgifter om
skallereslanlier m, m. Länsstyrelserna bör också utnyttja den information som
kan erhållas genom kontakt med arbetsmarknadens organisationer.
Vid länsstyrelserna bör även de samhällsekonomiska
konsekvenserna i de enskUda bevakningsärendena bedömas. Även statens intresse
som indrivare av skaller och allmänna avgifter bör vägas samman med övriga
samhälleliga intressen. På grundval av det samlade materialet i ett ärende bör
länsstyrelsen pröva i vad mån särskilda åtgärder är påkallade bl, a, för
Prop, 1973:50 57
att åstadkomma rekonstruktion eller få lUl stånd
kontrollerad avveckling av företag, som bedöms sakna förutsättningar att
fortsätta sin verksamhet.
Det framsiår som naturligt att uppföljnings- och
bevakningsärendena bereds av den grupp på länsplanet som redan nu bereder
ärenden om lokaliseringsstöd. I denna grupp ingår förutom tjänstemän från
länsstyrelsen företrädare för länsarbetsnämnden och företagareföreningen. Gruppen
bör hålla kontakt med bl, a, vederbörande kronofogdemyndighet,
I många fall torde erforderliga åtgärder i anledning av
uppföljningsarbetet kunna vidtas pä det regionala planet. Man måste emellertid
räkna med all åtgärder, som länsstyrelsen finner påkallade, kan kräva en
prövning på central nivå. Länsstyrelsen bör i sådana fall med eget förslag
överlämna ärendena lill AMS resp. kommerskollegiet. Samtidigt börden myndighet
till vilken ärendena inte har överlämnats samt expertgruppen i
inrikesdepartementet delges förslagen och resultatet av de i ärendena
verkställda utredningarna.
Det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela de bestämmelser
som behövs för den förordade uppföljnings- och bevakningsordningen.
Prop,
1973:50 58
3 Industricentra
3.1 Utredningsmaterial
Med slöd av Kungl, Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1970
liUkaUade jag samma dag en sakkunnig för utredning av frågan om
försöksverksam-hel med utbyggnad av industricentra inom del aUmänna stödområdet,
Möjhgheterna att förlägga industricentra till det inre stödområdet skuUe
uppmärksammas särskUt, Den sakkunnige' antog för utredningsarbetet benämningen
industricentrautredningen. Utredningen har den 12 juh 1972 avlämnat betänkandet
(Ds In 1972:13) Industricentra,
Remissyttranden
över belänkandet har avgelts av statskontoret, kommerskollegium, som bifogat
yttrande från Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, AMS,
länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, vilka bifogat yttranden från olika länsorgan
och kommuner, KF, LO, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Stiftelsen
Norrlandsfonden, Statsföretag AB, som bifogat yttranden från fyra till
koncernen hörande statliga företag. Svensk industriförening, SAF och Sveriges
industriförbund gemensamt, Svenska kommunförbundet, Svenska
landstingsförbundet, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO),
Svenska företagares riksförbund samt företagareföreningarna i Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
3.2 Beslut vid 1972 års riksdag
I prop, 1972:11 1 (bil. 1 s. 436-439) lämnas en
översiktlig redogörelse för industricentrautredningens förslag, I anslutning
härtill uttalas i propositionen (s, 510) bl, a, att en försöksverksamhet med
industricentra är värd all prövas i regionalpolitiskt syfte. En utbyggnad av
sådana centra efter i huvudsak de riktlinjer som industricentrautredningen har
förordat bör sålunda övervägas. Med hänsyn lill all industricentra representerar
ell tidigare oprövat medel i regionalpolitiken är del motiverat med viss
försiktighet i fråga om utbyggnadstakten, Lycksele och Strömsund utgör lämpliga
lokahseringsorler för de industricentra som bör komma i fråga i en första
etapp. Ställning liU frågan i vilka orter en eventuell fortsall utbyggnad skall
ske bör tas först sedan erfarenheterna av den första utbyggnadsetappen
föreligger, I denna fråga sägs i annat sammanhang i propositionen (s, 481), att
de industricentra som kan komma all upprättas bör lokaliseras tUl regionala
centra inom del inre stödområdet.
De här redovisade uttalandena biträddes av riksdagen (InU
1972:28, rskr 1972:347),
I det följande behandlas de delar av
induslricenlraulredningens förslag som inle omfattas av riksdagens redan fattade
beslut,
' Statsrådet Rune B, Johans.son (t. o. m. den 31 augusti
1971), riksdagsledamoten Ivar Högström (fr, o, m, den 1 september 1971),
Prop. 1973:50 59
3.3 Industricentrautredningen 3,3,1 Utformning av
industricentra
Omfattning av försöksverksamheten samt utbyggnadstakt
Utredningen anser att ett industricentrum under en
försöksperiod bör dimensioneras för ca 300 arbetsplatser. Även med sådan
storlek torde ett industricentrum kunna ge en regionalpolitisk god effekt.
Utbyggnaden av industricenleranläggningarna bör ske i etapper. Möjligheten att
anskaffa intresserade industrier lill resp. anläggning får bli avgörande för
omfattningen av de ohka byggnadsetapperna. Utredningen förordar dock en första
etappbyggnad av begränsad omfattning, även om aktuella hyresgäster inte har
knutils lill de planerade lokalerna redan i byggnadsskedet.
Beträffande storleken på byggnaderna i industricentret
framhåller utredningen all standardiserade lokaler i möjligaste mån bör
uppföras i de enskilda anläggningarna med en golvyta ej understigande ca 2 500
m per byggnad. Generellt bör gälla en nedre gräns av ca 400 m golvyta och lägst
tio anställda per företagsenhet. För verksamhet under denna storleksordning
anser utredningen alt hantverks- och industrihus normalt bör komma i fråga,
EnUgt utredningen visar erfarenheten att ändamålsenhga,
färdigställda industrilokaler utövar en stark dragningskraft på expanderande
industrier med akut lokalbehov. Därför har förhandsbyggda lokaler i allmänhet
stått oulhyrda relativt kort tid efler färdigställandel. Samtidigt betonar dock
utredningen att det är viktigt alt förhandsbyggnad sker endast i begränsad
omfattning. Utredningen är medveten om de förlustrisker som är förenade med en
förhandsbyggnalion av industrilokaler. Här gäUer det emellertid att satsa på
att tillhandahålla lokaler för industrieUt bruk i regioner där näringshvet
behöver förstärkas med statligt stöd. Det statliga stöd som utredningen
föreslår riktar sig inte till ett speciellt företag, utan stöd i form av förmånlig
hyra kommer alt erbjudas varje industriföretag som är intresserat av verksamhet
i induslricenlret. Den statliga satsningen på industricenteranläggningar utgör
ett stöd åt regionen, som härigenom får förbättrade möjligheter att erbjuda en
attraktiv industrimiljö.
Staten avsätter årligen ansenliga belopp till
regionalpoliliska insatser. Utredningen anser därför det försvarligt all man i
industricenterverksam-heten är beredd att bära de förhållandevis begränsade
förlustrisker som föreligger när industrilokalerna uppförs innan hyresgäster
har kontrakterats. Det gäller en relativt begränsad försöksverksamhet i det
inre stödområdet. Skulle det visa sig svårt all få företag från andra delar av
landet att etablera verksamhet i industricenleranläggningarna, förutsätter
utredningen alt byggnaderna kan brukas för mer lokalbetonad verksamhet, I
orter av den här aktuella storleken torde efterfrågan på ändamålsenliga
lokaler vara relativt stor.
Prop.
1973.50 60
Industricentrum i Strömsund, Av de i prop, 1972:111 (s,
437) redovisade resultaten av företagsenkäten framgår all inlresssel för
industriell verksamhet är koncentrerat i första hand lUl Strömsund, Därför
anser utredningen att en fuUt utbyggd anläggning omfattande ca 300
arbetsplatser bör komma till stånd där. Utbyggnaden bör ske i etapper som kan
varieras med hänsyn till efterfrågan på industrilokaler,
I en första etapp föreslår utredningen byggandet av
generellt användbara industrilokaler med en total ulhyrningsyta av ca 6 250
m'. Med ett genomsnittligt lokalbehov av ca 40 m golvyta per anställd innebär
den första etappen arbetsplatser för 150175 personer. Ganska stora variationer
i den totala personalstyrkan kan enhgt utredningen väntas beroende på olika
branschers skiftande behov av arbetsyla per anställd.
Industricentrum i Lycksele, Förutsättningarna för en
vidgad industriell verksamhet i Lycksele bedömer utredningen som goda. De
större industrier vilka redan har etablerat sig där har uttalat sig mycket
positivt om sina erfarenheter. Utredningen anser därför trots att intresset
för Lycksele i företagsenkäten har varit något svagare än för Strömsund - att
en fullt utbyggd anläggning med ca 300 arbetsplatser bör komma till stånd ocksä
i Lycksele, Utredningen föreslår i en första etapp en byggnation av samma
storlek (150-175 arbetsplatser) som i Strömsund,
Om det fortsatta planeringsarbetet visar att intresset
från företagens sida är mycket slort och förhandskontraktering sker i betydande
omfattning, kan utredningen tänka sig en full utbyggnad i någon av orterna
redan från början.
Servicefunktioner i industricentra
Industricenlrautredningen framhåller att
industriföretagens behov av externa servicetjänster har uppmärksammats i
åtskilliga sammanhang. Under senare år har spårals en klar tendens mot en
stegrad efterfrågan på specialislinriklade servicetjänster inom såväl det
tekniska som det förelagsekonomiska området. Olika åsikter har förts fram
angående omfattningen av de funktioner som skulle kunna bli föremål för
samordning vid en koncentrerad utbyggnad för industriell verksamhet.
De försök som hittills har gjorts alt i hantverkshus och
industriområden med koncentrerad utbyggnad kollektivt lösa företagens
gemensamma servicebehov har enligt utredningen haft endast begränsad framgång.
Även sådana funktioner som reception och telefonväxel som normalt sett borde
lämpa sig för gemensamhetsdrift har rönt ringa intresse från företagens sida.
Förelagen tycks vara angelägna att slå vakt om sin egen profil. Inom
branschförbunden har man därför den uppfattningen all en utbyggnad av
gemensamma servicefunktioner bör ske i försiktig takt för alt inte misslyckas.
Samtidigt anser man dock att företagen av kostnadsskäl kommer att visa ökat
intresse för vissa typer av gemensamhetsser-vice.
För att utröna den svenska industrins intresse för bl, a,
gemensamma
Prop. 1973:50 61
servicefunktioner i industricentra har utredningen genom
en enkät skaffat informarion direkt från de enskilda industriföretagen. Ca 5
000 industriföretag tillställdes informadons- och enkätmaterial avseende den
planerade induslricenterverksamhelen. Ca 300 förelag besvarade i varierande
omfattning enkäten.
Följande sammanställning visar branschtillhörigheten för
de förelag som i enkäten har uppgelt sig vara intresserade av verksamhet i
industricenteranläggningar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Antal
företag
Beräknat antal
anställda
10
149
10
193
4
85
4
106
2
120
2
23
2
85
2
35
Mekanisk industri Plastindustri Elektroteknisk industri
Snickeriindustri Kemisk-teknisk industri Ytbehandlingsindustri Textilindustri
Övrig industri
Totalt 36 796
Utredningen konstaterar alt utfallet av
enkätundersökningen blev något sämre än vänlat. I detta sammanhang påpekar
utredningen att industrins intresse för nyinvestering och utökad verksamhet har
varit påfallande svalt under hela år 1971. Vid de direkta kontakter som
utredningen har tagit med enkälföretagen har framkommit all företagens
avvaktande attityd tUl utvidgad industriell verksamhet i huvudsak förklarats
bero på den svaga konjunkturen. Utredningen är övertygad om all en avsevärt
bättre anslutning till induslricenteridén skulle ha erhållits i ett gynnsammare
konjunkturläge. Enligt utredningen finns det anledning att räkna med ett
förbättrat konjunkturläge vid den tidpunkt - slutet av år 1973 då färdiga
lokaler i industricenteranläggningar i bästa fall kan beräknas stå färdiga.
I företagsenkälen presenterade utredningen en relativt
omfattande förteckning på länkbara servicetjänster. Härvid gjordes en
uppdelning på dels intema servicefunktioner, vilka förutsattes kunna erbjudas
inom den av utredningen förordade hyresnivån, dels externa servicetjänster
vilka skulle ombesörjas av företag på sedvanlig affärsbasis. Beträffande de
former av företagshälsovård och utbildningsverksamhet som berördes i enkäten
har utredningen utgått från all de skall organiseras i samråd med ansvariga
kommunala och statliga organ.
I enkäten
lämnade 48 förelag uppgifter angående omfattning och angelägenhetsgrad på
önskvärda servicefunktioner i industricentra. Följande sammanställning visar
enkätföretagens gradering. Vid bearbetningen av enkätsvaren har utredningen
gjort följande gruppindelning av servicefunktionerna.
Prop, 1973:50 62
Grupp I
Minst 60 % (= 29) av företagen har angett följande
funktioner vara mycket angelägna
A ntal
Lunchlokal alt. cafeteria 42
Bokföring
och revision 29
Samordning
av transporter 42
Företagshälsovård 37
Grupp 11
Minst 40 % (= 20) av företagen har angett följande
funktioner vara mycket angelägna och 80 % (= 39) av företagen har angett
funktionerna vara antingen mycket angelägna eller angelägna
Antal
Motionsrum med bastu 26 resp. 42
Utbildningsverksamhet genom AMS 23 resp. 41
Utredningen framhåller att företagens enkätsvar av
naturliga skäl speglar de enskilda företagens specifika situation och
arbetsbetingelser. Servicebehovet är givetvis annorlunda för ett filialföretag
än för en frislående företagsenhet. Olikheter i detta avseende föreligger också
mellan ett företag med legotillverkning och ett förelag med egna produkter.
Flertalet filialförelag torde sålunda inle ställa krav på externa konsulttjänster
avseende marknadsföring, produktutveckling, finansiering m, m,, eftersom sådana
tjänster normalt erhålls från moderbolaget, 1 företag med renodlad
legotillverkning spelar produklutveckUng och marknadsföring underordnad roll,
medan dessa funktioner är av vital betydelse i förelag med eget
produktsortiment. Behovet av externa tjänster avseende redovisning,
dalabehandling samt skriv- och kopierings-hjälp är också hell beroende på
vilken organisatorisk lösning företagel har i nuläget.
Av enkätsvaren framgår att ett mycket begränsat antal
servicefunktioner anses vara mycket angelägna. Av de s. k. interna
servicefunktionerna uppges tillgången på gemensam lunchlokal alternativt
cafeteria saml motionsanläggning vara speciellt viktiga frän trivselsynpunkl.
Majoriteten av enkätföretagen understryker önskvärdheten
av lokal tillgång till servicetjänster för bokföring och samordning av
transporter. Inom gruppen extern service är tydhgen behovet av en rationellt
ordnad lokal transporlservice av hög prioritet bland enkälföretagen i samtliga
storleksklasser. Vid en koncentrerad industriutbyggnad måste goda förutsättningar
anses föreligga för en Iransporllerminal, där även företagens interna
transportbehov i stor utsträckning kan tillgodoses.
Fierlalet av de tillfrågade förelagen anser sig inle ha
någol behov av en lokall arbetande fackexperlis. Däremot är intresset stort för
alt lösa frågan om förelagshälsovård, vilket torde hänga samman med den mellan
SAF och LO träffade överenskommelsen om utbyggnad av personalvår-
Prop. 1973:50 63
den, Möjhgheter tUl en vidareutbUdning av personalen på
del lokala planet genom AMS' försorg betraktas också som en önskvärd
servicefunktion av inemot hälfien av enkälföretagen.
Utredningen har funnit all företagens individuella behov
av och starkt varierande krav på externa servicetjänster tiU stor del är svåra
att tillfredsstäUa på ett ekonomiskt försvarbart sätt inom ramen för ett
industricentrum. Enkäten visar bl. a. att kundunderlaget i de planerade
induslricenteranläggningarna är otillräckligt för att skapa en egen
konsultverksamhet av kvalificerat slag.
I detta sammanhang erinrar utredningen om att en successiv
utbyggnad med statligt slöd har skett i stödområdet av institutioner och
organisationer inriktade på att erbjuda kvahficerad rådgivning till de mindre
och medelstora företagen. Sålunda medverkar länens företagareföreningar lill
att lösa problem avseende redovisning och marknadsföring samt, i vissa fall,
även produktionsuppläggning och rationalisering. Inom dessa områden arbetar
även Statens institut för företagsulveckhng (SIFU) som, ofta i samverkan med
företagareföreningarna, anordnar kurser i företagsledning för mindre och
medelstora företag.
I fråga om produktutveckling torde enligt utredningens
uppfattning det industriella utvecklingscentret (lUC) i SkeUefteå komma att
disponera såväl tekniska som ekonomiska resurser som med fördel kan utnyttjas
av företagen i industricenleranläggningarna. Utredningen erinrar vidare om
förelagens möjligheter att för produktutveckling söka samarbete med Styrelsen
för teknisk utveckling (STU), Svenska Utvecklingsaktiebolaget (SU) och
Norrlandsfonden. Fonden lämnar stöd till bl, a, industriellt utvecklingsarbete
hos företag verksamma i Norrland, Ansenliga resurser för vidareutbildning av
såväl företagsledare som anställd personal har vidare skapats under senare år,
SIFU och företagareföreningarna har gjort stora ansträngningar för all
förbättra de företagsekonomiska kunskaperna hos de mindre och medelstora
företagens ledare.
Utredningen har kommit till uppfattningen att
servicefunktioner, som för sitt utövande kräver stora insatser i fråga om
investeringar eller kvalificerad personal, inle rimligen kan skapas i
industricenteranläggningar av den planerade storleksordningen. Även om så skuUe
vara möjligt saknas skäl att medverka till en dubblering av kostnadskrävande
funktioner, som antingen finns tillgängliga hos redan existerande statliga
eller privata institutioner och organisationer eller kommer att slå till buds
hos planerad statlig verksamhet. Kostnadsaspekten måste över huvud tagel
tillmätas stor vikt. Utredningen rekommenderar därför viss restriktivitet i
fråga om att bygga ul servicefunktioner i industricentra.
Som mål har utredningen slällt upp att industriföretagen i
ett industricentrum skall erbjudas ändamålsenliga lokaler till förmånliga
hyreskostnader. Med hänsyn härtill vill utredningen medverka till investeringar
endast för sådana servicefunktioner som kan anses ha hög prioritet och
nyttjandegrad, HärtUl kommer sådana servicefunktioner Som från
byggnadslekniska och förvallningstekniska synpunkter
Prop,
1973:50 64
naturligen bör tas om hand av fastighetsägaren, såsom
gemensam värmeanläggning, elkraftullag och elarmatur för normal allmänbelysning
i lokalerna.
Utredningen anser all lokaler för planerade
serviceaktivileler bör anordnas inom ett industricentrum men alt
servicetjänsterna inte bör utövas i fastighetsförvaltarens regi. Formerna för
servicefunktionernas handhavande får prövas från fall lill fall. För detta
talar både kostnads- och marknadsföringsskäl. Servicetjänsterna kan ombesörjas
av antingen privat företagare eller kollektivt av industriföretagen i centret.
1 vissa fall kan det vara lämpligt att företagareföreningarna, t.ex, när det
gäller bokföring och redovisning, lokalt driver sådan verksamhet för
hyresgästerna i induslricenlret. De lokala förutsättningarna och önskemålen bör
få bestämma hur servicefunktionerna organisatoriskt skall lösas.
3.3.2 Huvudmannaskap och organisationsform för verksamheten
Huvudmannaskap
Beträffande huvudmannaskapet för de planerade
industricenteranlägg-ningarna framhåller utredningen all den har haft kontakter
i frågan med såväl Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet som
några kommuner. Både förbunden och kommunerna har framhålht att uppförandel av
mduslricentra utgör ett regionalpolitiskt medel och därför bör vara en statlig
angelägenhet.
De finansiella engagemangen för uppbyggandet av ett
industricentrum bedöms av de båda kommunförbunden vara relativt stora och
svårigheterna påtalas att anskaffa erforderligt kapital, om ell kommunalt
delägarskap av någon ekonomisk betydelse skulle aktualiseras. Enligt förbunden
torde uppbyggnadsskedet och de första årens förvaltningsverk-samhet för
industricenlret komma att medföra vissa driftsförluster för vilka kommunala
täckningsbidrag knappast kan komma i fråga. Från kommunalt håll har man
emellertid uttalat sill intresse att medverka till att skapa goda lokala
förutsättningar för verksamheten.
Enhgt utredningen är frågan om huvudmannaskapet bl. a.
beroende av om man eftersträvar full kostnadstäckning för den planerade
verksamheten eller om en tidsbegränsad eller permanent, statlig subventionering
kan övervägas.
Utredningen framhåller all tillhandahållandet av lokaler
för industriell verksamhet i industricentra i och för sig kan utöva viss
dragningskraft på företag som inte vill binda kapital i egna
fastighetsinvesleringar. Ell utbud av lokaler sker dock i stora delar av vårt
land och i många fall till låga hyror på grund av kommunala subventioner. Vid
en hyresnivå som innebär full kostnadsläckning skulle säkerligen förelag, som
kan vara intresserade av att driva verksamhet i del inre stödområdet, föredra
all uppföra egna byggnader, eftersom, statligt lokaliseringsbidrag upp lill 50
% av bypizniidskostnaderna normalt kan påräknas i delta område.
Prop. 1973:50 65
Dessutom har industrihus uppförts som beredskapsarbete i
flera kommuner, varvid stathgl bidrag ofta har utgått till byggnadskostnaderna.
Delta har medfört att industrilokaler på många håll i landet hyrs ut tUl
förmånliga villkor. Synpunkter av delta slag har förts fram lill utredningen
från såväl kommunalt håll som från länsstyrelserna i de berörda länen.
För att staten genom industricenteranläggningar skall
kunna räkna med någon stymingseffekt på induslrietableringar bör företagen
enligt utredningens bedömning erbjudas minst Uka goda villkor som vid
byggnation i egen regi. Utredningen är övertygad om att en förmånUg hyresnivå
är en förutsättning för all industricentra, lokahserade tih det inre
stödområdet, skall kunna verka som ett regionalpolitiskt medel. Härav följer
att förutsättningar torde saknas att för induslricenterverksamhelen skapa ett
förvaltningsföretag efter rent affärsmässiga principer.
Eftersom tillskapandet av industricenteranläggningar är
att betrakta som ett regionalpolitiskt medel anser utredningen detta utgöra ett
huvudskäl för att staten bör vara huvudman för verksamheten, Efler att ha tagit
del av norska och skotska utredningar beträffande huvudmannaskapet för
motsvarande verksamhet i dessa länder finner utredningen att ett statligt organ
bör inrättas för induslricenterverksamhelen i Sverige, Organets arbetsuppgifter
torde till mycket stor del komma att omfatta planering och utveckling av nya
industricentra samt aUmänna kontakter med organisationer och förelag. De
fastighetsförvaltande uppgifterna torde enligt utredningens bedömning komma att
omfatta endast en mindre del av det stathga organets arbetsområde.
Organisationsform
Arbetet med all bygga upp fungerande
industricenteranläggningar samt all anskaffa lämpliga industriföretag som
hyresgäster tiU lokalerna förutsätter enhgt utredningen en organisationsform,
som gör det möjligt för ledningen alt förhandla och träffa bindande avtal med
företagsledare på ett smidigt och självständigt sätt. Utredningen hänvisar i
detta sammanhang lill motsvarande verksamhet i Norge och Skottland, där den
verkställande ledningen för induslricenterverksamhelen för sina kontakter med
näringslivet har tillförsäkrats en relativt självständig ställning gentemot
huvudmannen. Huvudmannen fastställer de orter där industricentra skall anläggas
saml ekonomiska ramar för verksamheten. Båda de angivna länderna har funnit ett
fristående stathgt bolag vara en lämphg organisatorisk form för en koncentrerad
industriell byggnation. Ledningen för del statliga bolaget har befogenhet att
inom de ekonomiska ramar som har fastställts av huvudmannen träffa de beslut
och vidta de åtgärder som fordras för verksamheten.
Utredningen finner del ändamålsenligt att ett fristående
förvaltningsbolag bildas för all verksamhet med industricentra. För att
tiUgodose behovet av självständighet samt en smidig och snabb beslutsprocess
bör verksamheten bedrivas i aktiebolagsform. Utredningen har
övervägt
5 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 50
Prop,
1973:50 66
möjligheten att underordna ett sådant bolag Statsföretag
AB. Det dominerande regionalpolitiska syftet med industricenteranläggningar
medför dock att en anknytning av bolaget som ett dotterbolag rill Statsförelag
AB knappast ter sig ändamålsenlig. Utredningen föreslår att del nya bolagel
skall förvalta samtliga industricenteranläggningar. Verksamheten i de skUda
industricentra bör lämpUgen bedrivas med separat inläkts- och kostnadsredovisning.
Från kostnadssynpunkt finner utredningen det vara viktigt
att förvallningsbolagel så långt möjligt begränsar sin personalstyrka.
Utredningen föreslår därför att de lokala funktionerna i
industricenter-anläggningarna i största möjliga utsträckning utövas genom
samarbete med kommunala organ. Det gäller bl, a, vissa löpande
fastighelslekniska uppgifter. Sålunda bör fastigheternas drift och tillsyn
ombesörjas av personal på platsen. Utredningen påpekar att de kommunala
förvaltningarna på detla område har tillgång till kompetent personal och i de
nu aktueUa orterna även ställt i utsikt samarbete i dessa frågor, vilka av
praktiska skäl svårligen kan handläggas centralt av förvallningsbolagel.
Aktiebolagets styrelse föreslås av utredningen beslå av
lägst tre och högst sju ledamöter vUka utses av Kungl, Maj:t, I styrelsen bör
finnas företrädare för bl, a, näringsliv och arbetstagare. Verkställande
direktören för bolaget bör vara ledamot av styrelsen.
För bolagets verksamhet bör gälla en av Kungl, Maj:t
fastställd bolagsordning. Med hänsyn tiU storleken av de aktueUa
investeringarna i byggnader och önskvärdheten av all ge verksamheten en
finansiell stadga föreslår utredningen att bolaget får ell aktiekapital på 3
milj, kr. Eftersom de totala investeringarna för två fuUl utbyggda
industricenteranläggningar har beräknats lill ca 20 mUj. kr., motsvarar
bolagets eget kapital 15 % av anläggningskostnaderna.
Vid varje industricentrum bör enligt utredningen inrättas
ett lokalt samarbelsråd, där ärenden rörande olika förhållanden inom
anläggningen kan las upp tiU behandUng och i förekommande fah vidarerapporteras
lUl förvaltningsbolagels styrelse. Antalet ledamöter i det lokala
samarbetsrå-det föreslås vara fem. Ordföranden skall utses av
förvaltningsbolagets styrelse. Två av ledamöterna bör representera de i
industricenlret verksamma företagen och två ledamöter företräda de anställda.
Utredningen understryker alt det bör ankomma på
statsmakterna att fatta beslut om inrättande och lokalisering av ytterligare
industricentra. Förvaltningsbolagets uppgift skall vara att enligt huvudmannens
direktiv verka för alt skapa goda förutsättningar för industriell verksamhet i
de industricenleranläggningarna som bolagel planerar och uppför.
Förvaltningsbolagels verksamhetsort
Efiersom del stathga förvaltningsbolagets verksamhetsfält
kommer att hgga inom stödområdet anser utredningen alt bolagets administration
bör förläggas till denna del av landet. Behovet av regelbundna kontakter med
centrala statliga organ kommer troligen att vara slort,
speciellt i
Prop, 1973:50 67
uppbyggnadsskedet, och möjlighetema till kommunikationer
med huvudstaden bör därför beaktas vid ortsvalet. Också personhga besök hos
branschorganisationer och företag kräver en verksamhetsorl med goda möjligheter
för företagets anställda alt begagna såväl flyg- som järnvägstransporter.
Eftersom bolaget inte kommer att direkt kunna utnyttja expertis inom den
centrala statsförvaltningen, anser utredningen all valet av verksamhetsorl bör
faUa på någon av de större orter inom stödområdet där samarbete kan etableras
med såväl regionala statliga organ som kvalificerad expertis inom olika områden
av företagssektorn. Utredningen framhåller att erfarenheterna från det norska
induslricenler-bolaget, vilket är föriagt till Trondheim, bestyrker behovet av
att i bolagets omedelbara närhet ha tUlgång till expertis och fackfolk av skUda
slag,
3,3.3 Investeringskostnader och finansieringsformer
Kostnader för tomtmark
För ett industricentrum med ca 300 arbetsplatser behövs
enUgt utredningens beräkningar i runt tal 50 000-60 000 m industrimark.
Storleken kan variera något beroende på lokala betingelser. Ett önskemål har
varit att induslricenterverksamhelen skall förläggas till industriområden som
kommunerna har planerat, vilket anses medföra fördelar för den lokala
industrieUa verksamheten.
Utredningen har med hänsyn tUl att kommunen skall få
tillfälle att på lämpligaste sätl disponera den stadsplanelagda induslrimarken
funnit det önskvärt, att kommunen behåller äganderätten lill den mark som
behöver disponeras för industricentret, Enhgt uttalanden av de kommunala
organen i Strömsund och Lycksele torde det statliga förvaltningsbolaget genom
tomrällsavtal få disponera färdigberedd industrimark, I anslutning lill de
planerade induslricenteranläggningarna reserveras i dessa orter för bolagets
räkning ytterligare markområden för eventuell vidareutbyggnad,
Byggnadskoslnader
Utredningen har översiktligt studerat den lämpliga
utformningen av ett industricentrum med 300 anställda för att få ett underlag
för beräkning av investeringskostnader och erforderliga hyresultag. Vid sina
beräkningar har utredningen utgått från ett industricentrum som inrymmer
totalt ca 13 900 m våningsyla. Byggnadsvolymen är ca 83 000 m. Uthyr-ningsbar
lokalyta är ca 12 800 m. Som dimensioneringsnorm har använts 40 m lokalyta
inkl. kontor och personalutrymmen per anställd. Utredningen konstaterar att
detta värde i jämförelse med tidigare undersökningar om företags ylbehov per
anställd ligger någol över vad som vanhglvis har använts för överslagsmässiga
beräkningar av detta slag. Byggnaderna har utformats så all ändamålsenliga
lokaler kan erbjudas förelag med lägst tio anstäUda. Den disponibla lokalytan
är uppdelad på
Prop,
1973:50 68
fristående byggnader som var och en omfattar ca 2 500 m, I
en byggnad torde i regel företag med högst 60 anstäUda kunna inrymmas.
Utöver uthyrningslokalerna ingår i industricentret vissa
gemensamma anläggningar såsom panncentral, lastgator och parkeringsplatser, I
en särskUd byggnad har planerats lokaler för läkarmottagning, matservering och
fastighetsskötare.
Utredningen har beräknat de preliminära
byggnadskostnaderna för de två aktueUa anläggningarna tih 20 milj, kr.
Beräkningen avser prisläget den 1 april 1972 i Lycksele resp. Strömsund. En
förutsättning för beräkningarna har varit att båda anläggningarna projekteras
och upphandlas tillsammans och byggs ut i en etapp. Grovplanering av tomtmarken
har antagits ingå i kommunens åtagande i samband med utbyggnaden av vägar och
ledningar. Vid en utbyggnad i två etapper har den totala byggnadskostnaden
bedömts öka med 1015 %.
Upphandlingen har förutsatts ske genom totalenlreprenad.
För all anläggningarna till en del skall kunna färdigställas under år 1973 är
det nödvändigt att projektering och byggande i viss utsträckning sker
samtidigt.
De i industricentra ingående byggnaderna kommer enhgt
utredningen att bli påförda mervärdeskatt. Generellt kan beräknas en skattesats
av 9,89 % på byggnadskostnadema, vilket för de planerade anläggningarna skuUe
medföra en mervärdeskatt av 1,71,8 milj. kr. Utredningen påpekar att, eftersom
förvaltningsbolagels uthyrningsverksamhet inte är belagd med mervärdeskall, den
på fastighetsuppförandet fallande mervärdeskatten inte kan avräknas mot
utgående mervärdeskatt.
Långfristig upplåning
De beräknade investeringarna för ett industricentrum med
ca 300 arbetsplatser uppgår enligt kalkyler som utredningen har lagt fram till
10 milj. kr,, om man utnyttjar mark med tomträtt för anläggningen.
Om det skall bli möjligt att erbjuda ändamålsenliga
lokaler tUl fördelaktiga hyresvillkor krävs enligt utredningen en långfristig
upplåning för att därifenom hålla kapitalkoslnadsdelen av hyran inom rimliga
gränser. Enligt vad utredningen inhämtat från kreditinrättningar som beviljar
långfristiga lån med bästa säkerhet i industribyggnad är den längsta lånetiden
20 år för dylika krediter. Räntesatsen för sådana lån utgjorde 7,6 % i maj
1972.
Annuitelslånesyslemel, som i stor omfattning används för
finansiering av bosläder och i begränsad omfattning av affärs- och
kontorslokaler, tillämpas inte vid kreditgivning för industrifastigheter enhgt
vad utredningen har inhämtat. Enligt utredningens mening har
annuiletslånesyste-met från hyressältnings- och likviditetssynpunkt klara fördelar
i jämförelse med sedvanliga amorteringslån.
Den tidsbegränsade hyresnedsältning som utredningen
föreslår kräver alt staten för induslricenterverksamhelen beviljar ett
amorteringsfritt treårigt lån som förräntas efler en räntesats av 4 %. Detla
lån avlöses på för-
Prop, 1973:50 69
fallodagen av ett annuitetslån.
Den
återbetalningslid varierande mellan 40 och 60 år som tillämpas vid
bostadsfinansiering är enligt utredningens bedömning en aUtför lång tidsperiod
med hänsyn till den ekonomiska livslängden för industribyggnader. En
avskrivningslid pä ca 30 år torde bättre motsvara den beräknade brukstiden för
sådana byggnader. Utredningen förordar därför alt del långfristiga
finansieringsbehovet löses genom att förvallningsbolagel får ett statligt annuitetslån
med en ålerbelalningstid av 30 år. Ränta på lånet föreslås utgå efter 6 % per
år och räntesatsen bör vara lioårsbunden.
Statligt lokaliseringsbidrag
Som framgår av den lämnade redogörelsen betraktar
utredningen industricenlerverksamhelen som ett medel alt vidga de
regionalpolitiska insatserna. Utredningen framhåller därför angelägenheten av
att företagen i ett statligt industricentrum i del inre stödområdet kan påräkna
ett minst hka omfattande lokaliseringsstöd som förelagen skulle ha fåll om de hade
vall alt bedriva industriell verksamhet i egna lokaler. Vid uppförande av
industribyggnader inom det inre stödområdet lämnas ofta statligt
lokaliseringsbidrag med 50 % av byggnadskostnaderna,
Induslricenterverksamhelen
förutsätter all äganderätten till fastigheterna via förvallningsbolagel
förblir hos staten. Från resultatsreglerande synpunkt kan avsaknaden av
avskrivningsunderlag pä egen byggnad och de försämrade möjligheterna att helt
efter eget val bygga om eller omdisponera lokalerna i viss mån utgöra negativa
faktorer för det enskUda företaget. För att underlätta industrieU verksamhet i
de utvalda orterna, som utgör viktiga regionala stödjepunkter i del inre
stödområdet, och för all motverka eventuella negativa effekter för förelagen i
induslricenlret finner utredningen del angeläget, att staten medger en större
bidragsdel till byggnadskostnaderna i industricenleranläggningarna än som
regelmässigt ulgår i form av lokaliseringsstöd. För verksamheten i
industricentra föreslår utredningen ett statligt bidrag på 70 % lill
investeringskostnaderna för byggnader.
Utredningen
anser del vara en klar fördel all bidragen ulgår lUl förvaltningsbolaget och
framöver kan användas som ett generellt verkande slöd åt industrieU verksamhet
i dessa centra utan att vara knutet till ett enskilt förelags verksamhet. Del
föreslagna systemet kommer också alt motverka förmögenhetsöverföringar till
enskUda fysiska eUer juridiska personer. Förelagen i
induslricenteranläggningarna får genom en förmånUg hyressätlning på lokalerna
i industricentret del av det statliga investeringsbidraget. Härigenom begränsas
det ekonomiska stödet genom bidragsgivningen tidsmässigt till förelagens aktiva
verksamhetsperiod och upphör automatiskt om verksamheten läggs ned. För det
enskUda företaget torde en förmånUg hyresnivå vara minst lika värdefull som ett
direkt investeringsbidrag.
Prop. 1973:50 70
Finansiering av investeringarna
Som förut har nämnts har utredningen beräknat
investeringskostnaderna för de två induslricenteranläggningarna i Lycksele och
Strömsund till 20 milj, kr. Finansieringen föreslås ske på följande sätt.
Statligt lokaliseringsbidrag 14,0 milj. kr.
Statligt
amorterings- resp.
annuitetslån 3,5 milj. kr.
Egen
kapitalinsats av förvaltningsbolaget 2,5 milj, kr.
Summa 20,0 milj. ki.
Vid en etappvis utbyggnad har utredningen beräknat
investeringskostnaderna för den första etappen Ull 11,5 milj. kr, med följande
finansiering.
Statligt lokaliseringsbidrag 8,0 milj. kr
Statligt amorterings- resp.
annuitetslån 1,0 milj. kr.
Egen kapitalinsats av förvaltningsbolaget 2,5 milj. kr.
Summa 11,5 milj. kr. Hyressätlning av lokalerna
Hyresutlagel i industricentra bör enligt utredningen ligga
på en nivå som gör att alternativet med hyrda lokaler ställer sig attraktivt
jämfört med verksamhet bedriven i egna lokaler vilka uppförs med statligt
lokaUseringsstöd. Vidare finner utredningen det önskvärt att en lägre
hyreskostnad tillämpas under industricentrets tre första verksamhetsår.
Erfarenheten har visat att det ofta lar upp tUl tre år för en industri att hell
övervinna vissa startsvårigheter vid nyetablering, 1 regionalpolitiken har man
också på senare år i allt högre grad inriktat det direkta företagsstödet på
ätgärder för att mildra verkningarna av sådana temporära produktionsstörningar.
I fråga om industricenlerverksamhelen anser utredningen det vara naturligt att
statsmakterna medverkar till att reducera industriföretagens slarlkostnader och
att i någon mån kompensera företagen för att den planerade företagsservicen i
industricenlret inte helt kommer all finnas disponibel under den första
uppbyggnadsetappen.
Utredningen har räknat med att hyresnedsällningen under de
tre första verksamhetsåren skall vara en engångsföreteelse i uppbyggnadsskedet
för varje enskUt industricentrum. Med den föreslagna finansieringen blir i
huvudsak villkoren för den långfristiga upplåningen avgörande för hyresnivån.
Utredningen framhåller vikten av all långfristiga lån beviljas och att
förräntning sker efter förmånUg räntesats. Med hänsyn till den kraftiga engångsnedskrivning
av byggnadskostnaderna, som möjliggörs genom det statliga bidrag som förordas,
finner utredningen det redovisningsmässigt försvarbart all avskrivningen på
resterande del av byggnadskostnaderna anpassas efter amorteringsplanen för de
långfristiga krediterna.
Prop. 1973:50 71
Med de angivna förutsättningarna för
fastighetsförvaltningen har utredningen beräknat den prehminära hyresnivån lill
följande belopp.
Alt. I FuUt utbyggt industricentrum med 300
arbetsplatser
Första 3 åren Följande år
Hyreskostnad per m exkl, värmekostnad 28 kr, 38 kr.
Alt. II Utbyggnad
av en första etapp med 150 arbetsplatser i industricenlret
Första 3 åren Följande år
Hyreskostnad per m exkl, värmekostnad 36 kr, 46 kr,
Förvaltningsbolagels administrationskostnader
Av den lämnade redogörelsen framgår alt det statliga
förvaltningsbolaget föreslås få två huvuduppgifter, nämligen dels alt planera
och utveckla ytterUgare industricentra, dels att utöva en fastighetsförvaltande
funktion. Utredningen framhåller att den fastighetsförvaltande funktionen,
sedan byggnaderna har färdigställts och hyresgäster har anskaffats, torde kräva
begränsade personella resurser. Det är motiverat att i försöksstadiet begränsa
personalstyrkan i bolagel och att genom konsulter köpa de specialtjänster som
erfordras för uppförandet av lokalerna. Erfarenheterna från motsvarande
verksamhet i Norge visar enligt utredningen att det är nödvändigt att ha en
viss personalstyrka redan på ett tidigt stadium av planeringsarbetet. Speciellt
kontakt- och förhandlingsarbetet med enskilda företag torde kräva betydande
personalinsatser under uppbyggnadsskedet.
Utredningen föreslår att personalstyrkan för den planerade
försöksverksamheten i ett inledande skede skall beslå av en chef, en byggnadstekniker,
en företagsekonom och en kontorist.
De administrativa kostnaderna i förvaltningsbolaget har
beräknats lUl 350 000 kr, under det första året. Kostnaderna för den
regionalpohtiskt inriktade delen av förvaltningsbolagets verksamhet bör täckas
genom århga anslag via statsbudgeten, sedan viss del av kostnaderna för den
centrala administrationen har påförts industricenterenheterna. Endast
begränsade intäkter torde kunna påräknas under det första verksamhetsåret.
Sammanfattning av finansierings- och kostnadsfrågorna
Utredningen har lämnat följande sammanfattande redogörelse
för finansierings- och kostnadsfrågorna.
A, De föreslagna investeringarna uppgår till 20 milj, kr.
För finansieringen föreslås staten bevilja
Lokaliseringsbidrag 140
milj, kr.
Statligt amorterings- resp,
annuitetslån 3,5 milj, kr.
Summa 17,5 milj. kr.
Resterande belopp 2,5 milj. kr. täcks av bolagets egna
medel
Prop, 1973:50 72
B, Staten föreslås teckna aktier för 3 milj, kr, i
förvallningsbolagel för
industricenlerverksamhelen.
C, Administralionsbidrag liU förvallningsbolagel
föreslås utgå med
350 000 kr, för det första verksamhetsåret. Vissa möjhgheter torde
enhgt utredningen finnas att successivt minska beloppet för de
följande åren av försöksverksamheten.
Etapp I i ulbyggnadsprogrammet förutsätts i slort sett
kunna slutföras under år 1973, Utredningen har även sökt bedöma de ekonomiska
konsekvenserna för staten, om vissa temporära svårigheter skulle uppkomma vid
uthyrning av de uppförda industrilokalerna. Det är realistiskt alt räkna med att
en viss del av den första etappens lokaler kan bli oulhyrda i början av
verksamheten. Utredningen räknar med ett maximalt hyresbortfaU på omkring 300
000 kr, totalt under den första treårsperioden efler byggnadernas
färdigställande. Det finns emellertid enhgt utredningens mening inle skäl att i
de preliminära beräkningarna göra någon reservation för delta belopp.
3.4 Remissyttrandena
Utredningens förslag att industricenleranläggningarna
generellt skall planeras för ca 300 arbetsplatser med möjlighet till senare
utbyggnad godtas av nästan aUa remissinstanser som har yttrat sig i frågan. En
avvikande mening förs dock fram av Svenska kommunförbundet, som med hänvisning
till den norska statliga kommitténs Utvalget for industrivekstcenlra
uppfattning om en nedre gräns av 1 000 arbetsplatser inom varje
industricentrum för att man skaU uppnå påtagliga regionalpolitiska effekter
finner det svenska förslaget om industricentrum med 300 arbetsplatser vara
alltför blygsamt.
En utbyggnad av lokalerna i etapper med en första etapp
omfattande ca 150 arbetsplatser i vardera Strömsund och Lycksele tillstyrks i
flertalet remissyttranden, AMS anser sålunda en verksamhet i begränsad skala
vara riktig. Om tillräckligt intresse från företagens sida skulle föreligga är dock
styrelsen beredd att tillstyrka en utbyggnad upp till 300 arbetsplatser i det
enskilda centret. Norrlandsfonden delar utredningens uppfattning att en fuU
utbyggnad i en etapp medför stordriflsfördelar från byggnadsekonomiska
synpunkter. Samtidigt påpekas dock att en anpassning till företagens behov är
nödvändig och fonden rekommenderar därför en successiv utbyggnad, Västerbottens
företagareförening ställer sig positiv tUl en första etappbyggnad av begränsad
omfattning, även om aktueUa hyresgäster mte har knutits till de planerade
lokalerna i byggnadsskedet. Denna uppfattning delar Jämtlands läns
företagareförening, som framhåller alt en viss lokalreserv erfarenhetsmässigt
kan medverka tiU snabba etableringsbeslut i förelag med akut lokalbehov.
Även SAF och Sveriges industriförbund finner en första
Prop. 1973:50 73
utbyggnadsetapp omfattande lokaler för sammanlagt 300
sysselsatta på de båda orterna vara rimhg med hänsyn till svårigheterna att
bedöma en kommande efterfrågan på lokaler i de aktuella orterna. En konjunkturuppgång
kan dock sannoUkt ganska snabbi medföra ett ökat intresse för
inflyttningsfärdiga lokaler i ohka delar av stödområdet, SHIO anser, med hänsyn
till statens risklagande i projekten, att del är riktigt med en begränsad
försöksverksamhet,
FuU utbyggnad av industricentra redan från början förordas
av länsstyrelsema i Västernorrlands och Jämtlands län. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län framhåller att erfarenheterna av hkartade projekt i Norge
talar för en försiktig utbyggnad i etapper. Ä andra sidan skuUe en
totalutbyggnad i ett steg ge betydligt större tyngd åt projekten såväl
psykologiskt som reellt. De beräknade investeringskostnaderna anser
länsstyrelsen vara så blygsamma att de inte bör utgöra hinder för ett
fullständigt industricentrum. Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län finns det
risk för alt den grundläggande tanken med ett industricentrum förfelas, om
utbyggnaden skulle begränsas lill enbart en första etapp med arbetsplatser för
150175 personer. Del vore mycket olyckhgt om en tvehågsen satsning skulle leda
till ett misslyckande i försöksverksamheten. Tomma lokaler, färdiga att tas i
bruk omedelbart, är för övrigt en viktig lokaliseringsfaklor. Länsstyrelsen
anser sålunda all lokaler för 300 anstäUda bör uppföras i ett sammanhang,
åtminstone i Strömsund för vilken ort företagen har visat det största
intresset.
Utredningens ståndpunkt all lokalerna i industricentra
skall få en generell utformning för att tillgodose behovet av varierande
industriell verksamhet samt alt lokalerna skall bjudas ut lill industrin genom
uthyrning möter med något undantag ingen invändning hos remissinstanserna.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser dock att den generella utformning av
lokalerna som utredningen har föreslagit kan ifrågasättas. En individuell
utformning av lokalerna enligt varje företags önskemål bör i stället övervägas,
även om viss kostnadsfördyring skulle bU följden.
Några
remissinstanser anlägger synpunkter på vilka kategorier av företag som skall få
bedriva industriell verksamhet i industricenteranläggningar. Enligt Svensk
industriförening bör samhällsägda företag inte få hyra lokaler i de planerade
anläggningarna, eftersom samhället ändå förfogar över andra styrmedel för
lokalisering av sådana verksamheter. Föreningen finner vidare den föreslagna
nedre gränsen av tio anställda som villkor för etablering i industricentra vara
helt omotiverad och rekommenderar att denna gräns slopas. Svenska
kommunförbundet betonar att i första hand nyetablerade företag bör beredas
plats i lokalerna, så alt man inte åstadkommer endast en omflyttning av företag
inom stödområdet.
Utredningens förslag att i de planerade industricentra
skapa gemensamma servicefunktioner i begränsad omfaltning har huvuddelen av
remissinstanserna lämnat utan erinran. Länsstyrelsen i Norrbottens län finner
del anmärkningsvärt att de tillfrågade företagen
Prop.
1973:50 74
har visat ringa intresse för förelagsservice, eftersom
andra undersökningar bland förelag som redan har flyttat tiU stödområdet pekar
pä motsatsen. Skäl kan därför enligt länsstyrelsen finnas att ytterUgare
klarlägga vilka gemensamma servicefunktioner som bör knytas till
industricentra, Jämtlands läns företagareförening betonar att det specieUt med
hänsyn till de små och medelstora företagen är av synnerligen stor vikt att
utrymme bereds för gemensam företagsserviceanläggning. Enligt LO kan kraven på
en god mdustrieU miljö med olika former av företagsservice snabbare tillgodoses
i industricenteranläggningar vid en samlad satsning med flera företag än vid
enstaka företagslokaliseringar i spridda orter.
För en stark begränsning av antalet servicefunktioner
uttalar sig flera remissinstanser. Länsstyrelsen i Jämtlands län delar
utredningens mening alt många servicefunktioner saknar lillräckligt underlag i
industricentra av den planerade storleken. Förvaltningsbolaget bör emellertid
aktivt arbeta för en samverkan mellan centrets företag när del gäller olika
former av förelagsservice. Möjligheter kan då finnas att med hela länets
industri som underlag bygga upp vissa servicefunktioner, Västerbottens
företagareförening anser att uppbyggnaden av servicefunktionerna i
industricentret bör ske med försiktighet och efter samråd med hyresgästerna.
Svenska kommunförbundet understryker att man vid utbyggnaden av industricentra
måste ta hänsyn till redan befintlig service på orten så att inte centret, i
stäUet för att bh en stimulans för servicenäringarna, bhr en övermäktig
konkurrent som tvingar redan etablerade serviceförelag att upphöra med sin
verksamhet. De gemensamma servicefunktionerna bör enligt Svensk
industriförening begränsas till gemensamma matsalar, förelagshälsovård,
samordning av transporter samt lokaler för personal-värd, t. ex. motionssalar
med bastuanläggning.
En mer återhållsam attityd liU gemensam företagsservice
redovisas i några remissvar. Sålunda varnar Svenska landstingsförbundet för en
alltför stor optimism beträffande gemensamhetsanordningar inom industricentra.
Outnyttjade gemensamma funktioner kan kostnadsmässigt påverka hyresnivån i
industricentra på ett ofördelaktigt sätl. All erfarenhet talar enligt Svenska
företagares riksförbund för att mindre och medelstor industri i mycket Ulen
grad efterfrågar samägda serviceorgan. Intresset torde vara begränsat lill
samordnade måltider saml eventuella transporter.
Utredningens motiv för ell statligt huvudmannaskap för
induslricenterverksamhelen delas av del helt övervägande antalet remissinstanser.
Svenska kommunförbundet framhåller sålunda att tiUskapandet av
industricenteranläggningar är en lokaliseringspolilisk åtgärd och att staten
därför bör vara huvudman för anläggningarna och även helt svara för
finansieringen. Samma ståndpunkt intar Svenska landstingsförbundet. Enhgt LRF
bör försöksverksamheten med industricentra inledningsvis vara en rent statlig
uppgift. Sedan erfarenhet har vunnits kan nya former för huvudmannaskapet
behöva prövas.
Alt induslricenterverksamhelen skall administreras genom
ell frislåen-
Prop. 1973:50 75
de statligt förvaltningsbolag finner huvudparten av remissinstanserna
vara ändamålsenhgt, LO, som biträder utredningens förslag, understryker all ett
väl utvecklat samarbete mellan industri-cenlerbolaget och den övriga statliga
företagsverksamheten, bl. a, Svetab, bör komma till stånd. Länsstyrelsen i
Gävleborgs län, som ställer sig positiv lill att étt statligt förvaltningsbolag
inrättas, anser att bolaget bör underordnas länsstyrelsen i sådana ärenden där
regionalpoUtiska avvägningar måste göras, bl. a. förmedling av verksamhet till
industricenteranläggningar. Statskontoret framhåller att organisationen bör
utformas med hänsyn till planerna på all bilda en central myndighet under
industridepartementet med uppgifter på det näringspolitiska området, däribland
vissa centrala uppgifter i samband med stathgt slöd lill industriservice. Det
ligger nära till hands att en sådan myndighet får svara också för motsvarande
uppgifter i samband med ett statligt slöd till industricentra. De operativa
uppgifterna torde dock enligt statskontorets mening få hgga hos andra organ,
AMS intar en negativ hållning lill utredningens förslag och betonar
angelägenheten av att de lokaliserings-pohtiska insatserna inte ytterUgare
sphttras. För denna ståndpunkt talar skäl av arbelsteknisk och ekonomisk art
men även hänsyn till de företag, myndigheter etc, som är intressenter på
området.
Förslaget
om lokalisering av förvallningsbolagel tiU någon större ort inom stödområdet
tillstyrks i flertalet remissyttranden. Däremot varierar åsikterna när det
gäller valet av ort. Åtskilliga förslag tiU orter lämnas av remissinstanserna,
vilka i huvudsak har begränsat ortsvalet geografiskt med hänsyn enbart till
lokala önskemål. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår alt förvallningsbolagel
lokaliseras liU Östersund, medan länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller
att Skellefteå väl uppfyller de krav som kan ställas på tillgång till olika
former av kvalificerad service. I första hand rekommenderar därför
länsstyrelsen Skellefteå som etableringsort för förvallningsbolagel men nämner
även Lycksele som alternativ lokaliseringsort. Sundsvall anges av länsstyrelsen
i Västernorrlands län som en lämplig ort för bolagels säte med hänsyn till bl.
a, tillgängen pä goda kommunikationer och ett rikt utbud av service inom alla
områden.
Utredningens
beräkning av investeringskostnader och förslag till finansiering möter i stort
sett inga invändningar från remissinstansema. Endast i ett fåtal
remissyttranden framförs avvikande mening eller speciella synpunkter på dessa
frågor.
Del av
utredningen föreslagna lokaliseringsbidraget på 70 % av byggnadskostnadema har
blivit föremål för invändningar från några remissinstanser. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län anser att bidragsdelen vid investeringama inte bör vara högre
än 50 % vUket f. n. är den övre gräns som gäUer för lokaliseringsstöd och
beredskapsarbeten. Förutom nackdelar för den redan etablerade industrin inom
del inre stödområdet kan ett bidrag på 70 % leda lill ökade kommunala
subventioner från sådana kommuner som inte har fåll något industricentrum.
Härigenom kan fördelarna med det högre investeringsbidraget
Prop.
1973:50 76
avsevärt komma att elimineras, I den mån de statliga
insatserna skall ökas bör delta enhgt länsstyrelsens mening ske i form av ökal
administralionsbidrag och ökade resurser för marknadsföring samt information
tUl intresserade industriförelag, SAF och Sveriges industriförbund framhåller
att del inte finns någon anledning att öka subventionsgraden för
industricenlerprojekten utöver vad som gäller för del lokaliseringspolitiska
stödet. För berörda företag torde fördelarna att hyra färdiga lokaler
tillsammans med övriga regionalpohliska stödåtgärder vara tiUräckligt
attraktiva för en lokaUsering till industricentra.
Beträffande mervärdeskatten på byggnadsinvesteringarna i
induslricenteranläggningarna påpekar SAF och Sveriges industriförbund att
frågan har generell räckvidd. Motsvarande problem uppslår exempelvis i samband
med uppförande av gemensamhetsägda hantverkshus och köpcentra, vid
investeringar i anslutning till jordbruksarrenden m, m. Enligt organisationemas
uppfattning bör mervärdeskatten fungera neutralt i såväl det av utredningen
diskuterade fallet som andra Ukartade situationer. Organisationerna förordar
alt problemen behandlas med viss förtur av den utredning som f. n. arbetar med
en översyn av mervärdeskatteförordningen.
Att en
förmånUg hyressätlning ulgör en förutsättning för möjlighetema att intressera
företag för industriell verksamhet i industricentra i denna del av stödområdet
betonas starkt av det stora flertalet remissinstanser. Kommerskollegium framhåller
att hyrorna i industricentra måste vara attraktiva för företagen jämfört med
verksamhet som bedrivs i sådana egna lokaler som uppförs med statligt stöd. För
alt framgångsrikt kunna konkurrera med andra alternativ mäste hyressättningen
i industricentra hållas på en låg nivå, betonar Västerbottens
företagareförening. Trots att den av utredningen angivna hyrait måste betecknas
som förmånlig befarar föreningen all svårigheter i detta avseende kan uppkomma
för ett industricentrum vid jämförelse med den hyressätlning som tillämpas i
industri- och hantverkshus i länets inland.
Synpunkter på företagens konkurrenssituation lämnas i
några remissyttranden. En förmånhg hyressätlning kommer enligt Statsföretag AB
alt påverka efterfrågan på industricentras lokaler och tjänster. Den lokaliseringspoliliska
fördel som härigenom kan vinnas bör emellertid vägas mot snedvridningar av
konkurrensförutsättningarna gentemot företag med normala hyreskalkyler. Svenska
företagares riksförbund konstaterar att utredningens förslag till hyressätlning
av lokaler i industricentra innebär en omfattande subventionering. Om
erbjudandet om industrilokaler skaU ha någon effekt, måste hyresnivån
emellertid radikalt understiga gängse marknadspris. Trots att en betydande
konkurrensförskjutning kan uppkomma vill förbundet därför inte motsätta sig en
försöksverksamhet av föreslagen art. Länsstyrelsen i Gävleborgs län pekar på
risken av att ett stathgt industricentrum, som kan erbjuda bättre hyresvillkor
än t. ex, kommunala industri- och hantverkshus, rekryterar sina hyresgäster i
första hand bland förelag som redan finns på orten. Förutsättningen för alt
de stathga industrilokalerna skaU kunna fyUa en regionalpohtisk
Prop. 1973:50 77
funktion är enhgt länsstyrelsens mening att de medför ett
direkt tillskott av företag till berörda orter.
Utredningens förslag att geriom en hyresreducering under
tre år i någon mån motverka företagens startkostnader vid etablering i centret
finner så gott som samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan vara
motiverad. Den föreslagna hyresreduceringen, som utredningen har begränsat
till industricentrets tre första verksamhetsår, anser flera av
remissinstanserna emellertid inte vara önskvärd från lokaliseringspolitiska
synpunkter utan rekommenderar i stället att nedsatt hyra alllid skall utgå till
det enskilda företagel för dess tre första verksamhetsår i centret oavsett
tidpunkt för inflyttningen. Sådana synpunkter förs fram av bl, a.
kommerskollegium, länsstyrelsen i Västerbottens län, Norrlandsfonden och
Västerbottens företagareförening. En viss begränsning av den tidsbestämda
hyresreduceringen finner däremot länsstyrelsen i Jämtlands län vara befogad.
Länsstyrelsen finner emellertid förslaget välmotiverat i fråga om företag som
inte tidigare har bedrivit verksamhet på orten. Sådana förelag måste enligt
länsstyrelsen erfarenhetsmässigt räkna med betydande kostnader för intrimning
av den nya anläggningen och den nya personalen.
3,5 Departementschefen
Enligt riksdagens beslut (prop, 1972:111 bU. 1, InU
1972:28, rskr 1972:347) hösten 1972 skall en försöksverksamhet med
industricentra påbörjas i regionala centra i del inre stödområdet, I en första
etapp skall industricentra uppföras i Lycksele och Strömsund. Frågan om en
fortsatt utbyggnad i ytterligare orter bör övervägas först sedan erfarenheter
har vunnits av den första ulbyggnadsetappen.
På grundval av delta riksdagsbeslut tar jag i del följande
upp induslri-centrautredningens förslag i övrigt beträffande
induslricenterverksamhelen.
I fråga om utformningen av industricentra har utredningen
med instämmande av flertalet remissinstanser förordat all induslricenteranläggningarna
i vardera Lycksele och Strömsund bör planeras för omkring 300 arbetsplatser men
att en första utbyggnad bör omfatta lokaler endast för omkring 1 50
arbetsplatser i vardera orten. För egen del anser jag med hänsyn till
svårigheterna all i utgångsläget bedöma efterfrågan på industrilokaler i de
aktuella orterna alt utredningens förslag till dimensionering av anläggningarna
bör tjäna som aUmän riktpunkt för den fortsatta planeringen. Jag ansluter mig
lill utredningens uppfattning om en stegvis utbyggnad. För en sådan utbyggnad
talar den avvaktande attityd till en etablering i industricentra som företagen
har intagit enligt en enkät som industricenlrautredningen har genomfört och som
har redovisats i prop. 1972:111 (bil. 1 s 437-438), Samtidigt bör uppmärksammas
all resultatet av enkäten otvivelaktigt har påverkats av de senaste årens
konjunkturläge. Jag finner all I 50 arbetsplatser i vardera
Prop. 1973:50 78
centret i ett första steg är en lämplig riktpunkt för
planeringen av industricentra i Lycksele och Strömsund. Del är angelägel all
det verkställande organet i god tid inleder förhandlingar med intresserade
företag för att försäkra sig om alt del finns hyresgäster tUl lokalerna när de
slår färdiga.
Erfarenheterna av försöksverksamheten får visa vilket
intresse för lokaler i industricentra som på längre sikt föreligger från
förelagens sida och vilken omfattning industricenleranläggningarna med hänsyn
därtiU bör få. Del blir en uppgift för den som förvaltar anläggningarna alt
följa utvecklingen och la initiativ för att tUlgodose behov av ytterligare
lokaler. Det ankommer på statsmakterna alt falla beslut om utbyggnad av befintliga
och inrättande av ytteriigare industricentra.
Del är självfallet viktigt all det finns ett
tillfredsställande utbud av förelagsservice i de delar av stödområdet där
industricenteranläggningar skall uppföras. Delta måste beaktas när man bedömer
vilka gemensamma servicefunktioner som bör finnas i industricentra.
Erfarenheten har visat alt bristen på servicefunktioner i vissa regioner har
utgjort ett besvärande handikapp för den industriella utvecklingen. Som
utredningen framhåller har emellertid tillgången på kvalificerad
förelagsservice under senare år successivt förbättrats i de län dit
industricentra föreslås bli förlagda. Utredningen erinrar bl. a. om de ökade
resurser för förelagsservice som har tilldelats företagareföreningarna och om
tillkomsten av vissa institutioner för teknisk utveckling och forskning.
Härigenom kan förelagen i industricentra få olika servicetjänster. Med hänsyn
därtill bör en viss försiktighet iakttas vid utbyggnaden av gemensamma
servicefunktioner i industricentra. Detta är moiiverat även av andra skäl.
Utredningen liksom flera remissinstanser har sålunda framhållit all underlaget
för en mera omfattande företagsservice inte är tillräckligt i industricentra av
den planerade storleken. Av den nyss nämnda enkäten framgår alt industriföretagen
har visat intresse för endast ett begränsat antal gemensamma servicefunktioner.
I vilken omfattning sådana servicefunktioner bör anordnas får prövas
fortlöpande vid förvaltningen av industricentra.
I anslutning till frågan om utformningen av industricentra
har utredningen framhållit att anläggningarna i princip bör reserveras för
samma typ av verksamhet som kan få statligt lokaliseringsstöd. Även jag finner
del motiverat all anläggningarna ställs lill förfogande för alla företag som
driver verksamhet som berättigar till statligt lokaliseringsstöd. Av naturliga
skäl bör emellertid förelag inom turistnäringen inte komma i fråga.
Enligt utredningens förslag skall industricentra i princip
reserveras för företag med mer än tio anställda. Jag finner det inle motiverat
att uppställa en sådan generell regel. En bedömning bör göras från fall till
fall varvid sådana faktorer som det enskilda förelagels marknadsinriktning och
utvecklingsmöjligheter bör ingå i bedömningsunderlaget.
Sådana kategorier förelag av allmän servicekaraktär som
l.ex. bilservice, mindre tvättinrättningar, tv-service m. fl., vilkas
verksamhet är inriktad enbart på den lokala marknaden, bör däremot inle
erbjudas
Prop.
1973:50 79
lokaler i industricentra. Som utredningen framhåller bör
sådana företags lokalbehov tillgodoses på annat sätt.
Utredningen har övervägt frågan huruvida huvudmannaskapet
skall vara gemensamt statligt och kommunalt eller enbart statligt. Med
hänvisning till all industricentra ulgör ett regionalpolitiskt medel har
utredningen stannat för att staten ensam skall vara huvudman för verksamheten.
Förslaget har tillstyrkts av det helt övervägande antalet remissinstanser,
däribland Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet.
Utredningens förslag ligger i linje med den uppfattning som statsmakterna sedan
länge har hävdat i fråga om kommunall ekonomiskt engagemang för all påverka
enskilda industriföretags lokalisering. Kommunernas uppgift inom
regionalpolitiken bör vara begränsad till all skapa goda allmänna betingelser
för den industriella utvecklingen genom en förutseende planering och
erforderliga samhällsinvesteringar. Härav följer alt det är en viktig uppgift
för de kommuner där industricentra kommer all förläggas alt skapa goda yttre
förutsättningar för verksamheten. Om verksamheten skall bli framgångsrik krävs
ett fortlöpande intimt samarbete mellan de kommunala organen och ledningen för
industricentra.
Svenska kommunförbundet har i delta sammanhang betonat
vikten av all de berörda kommunerna får en så stor andel av bostadsbyggandet
att bostäder kan ställas till förfogande för den personal som nyanställs i
industricentra. I del förslag lill regionalpolitiskt handlingsprogram (prop.
1972:111 bil. l)som riksdagen log ställning lill förra året anförde jag att
bostadsbyggandet inom skogslänen borde kunna vidgas för att möta uppkommande
bostadsbyggnadsbehov. 1 första hand borde övervägas alt öppna en möjlighet att
öka bostadsbyggandet i dessa områden ulan alt ändra bosladsbyggnadsplanen. Med
anledning härav vill jag till en början framhålla all delta för dagen inle
torde vara något större problem. Vidare vill jag erinra om att jag i årets
statsverksproposilion (prop. 1973:1 bil. 13 s. 270) har föreslagit alt
projeklreserven får las i anspråk även för en sädan ökning av bostadsbyggandet
som behövs för att främja den regionala utvecklingen eller sysselsättningen i
skogslänen.
Uppbyggnaden av industricentra och rekryteringen av
förelag till anläggningarna kräver en organisationsform som gör del möjligt för
ledningen all arbeta på ett självständigt och smidigt sätt. Utredningen har med
denna utgångspunkt föreslagit att ett frislående förvaltningsorgan bildas med
uppgift att förvalta samtliga industricenteranläggningar. Jag ansluter mig
till utredningens förslag vilket huvudparten av remissinstanserna har
tillstyrkt.
Enligt utredningens förslag skall förvaltningsorganet få
formen av ett aktiebolag. Vid bedömningen av denna fråga vill jag fästa
uppmärksamheten på all verksamheten har ren förvaltningskaraktär och inte
skall drivas i vinstsyfte. Med hänsyn främst till dessa omständigheter finner
jag det mer ändamålsenligt all förvaltningsorganet får formen av en stiftelse.
Stiftelsen bör med hänsyn till omfattningen av den planerade verksamheten i
del första skedet få ett statligt kapitallillskolt på 3 milj. kr. alt
Prop, 1973:50 80
utgöra stiftelsens förmögenhet.
För stiftelsen bör gälla en av Kungl. Maj:t fastställd
stadga. Stiftelsen bör lyda direkt under Kungl. Maj:l och ha lill uppgift alt
planera, uppföra och förvalla industricenteranläggningar samt i övrigt verka
för att skapa goda förutsättningar för verksamheten i anläggningarna. Vid
fullgörandet av sina uppgifter bör stiftelsen utveckla ett nära samarbete med
de statliga myndigheter som har uppgifter inom regionalpohliken och med
Statsföretag AB. Ledamöterna i styrelsen skall utses av Kungl. Maj:t. Bland
ledamöterna bör finnas företrädare för arbetstagare och näringsliv. Jag
ansluter mig vidare lill utredningens förslag all ett lokall samarbelsråd inrättas
för varje enskilt industricentrum,
I samarbclsrådel bör representanter för stiftelsen,
företagen och deras anställda kunna överlägga om utformningen och skötseln av
anläggningarna. Eftersom förvaltningen av del enskilda induslricenlret kräver
kontinuerliga kontakter med de kommunala organen på orten kan samarbels-rådel
fylla en viktig uppgift också i dessa kontakter.
Jag förordar att stiftelsen lokaliseras lill Skellefteå
som väl fyller de krav som kan ställas för den verksamhet som stiftelsen skall
utöva.
Vid sin bedömning av frågan om invesleringskostnader och
finansiering av induslricenteranläggningarna har utredningen utgått från all de
berörda kommunerna skall upplåta erforderhg industri-mark med tomträtt.
Byggnadskostnadema för fullt utbyggda industricenteranläggningar i Lycksele
och Strömsund med vardera 300 arbetsplatser har utredningen beräknat
preliminärt till 20 milj. kr. i 1972 års prisnivå. Vid en utbyggnad i två steg
ökar kostnaden med 1015 % enligt utredningen. Beräkningarna har i allmänhet
inle mött några invändningar vid remissbehandlingen. Även jag finner
utredningens kostnadsberäkningar vara väl ägnade att läggas till grund för det
fortsatta projekteringsarbetet. Jag har ingen erinran mol att stiftelsen för
uppförandet av anläggningarna utnyttjar mark som upplåts med tomträtt,
I anslutning till sin redovisning av de beräknade
byggnadskostnaderna har utredningen framhållit alt uppförandel av byggnaderna i
industricentra kommer att beläggas med mervärdeskatt. Som SAF och Sveriges
industriförbund har framhållit har detta problem generell räckvidd och jag
anser därför att det inte bör behandlas i detla sammanhang.
Utredningen har baserat sitt förslag till flnansiering av
investeringarna på alt hyran i industricentra bör ligga på en nivå som för
företagens del gör allernalivel med hyrda lokaler fördelaktigt jämfört med
verksamhet bedriven i egna lokaler som uppförs med statligt lokaliseringsstöd.
Utredningen har vidare ansett det önskvärt all lägre hyror ulgår under de tre
första åren som verksamhet bedrivs i anläggningarna. För all hålla
kapitalkostnadsandelen av hyran inom rimliga gränser har utredningen dessutom
förutsatt en långfristig upplåning. Med dessa utgångspunkter föreslår
utredningen att staten beviljar ell amorteringsfritt treårigt lån som förräntas
efler en räntesats av 4 % och som på förfallodagen avlöses
Prop.
1973:50 81
av ett annuitetslån med 30 års löptid. Ränta på
annuilelslånet föreslås utgå med 6 % per år och räntesatsen föreslås vara
lioårsbunden. Slutligen föreslår utredningen all slalligl lokaliseringsbidrag
beviljas med 70 % av de totala byggnadskostnadema. Vid byggnadskostnader på 20
milj. kr. för tvä fullt utbyggda industricentra skulle finansieringen sålunda
ske genom ett statligt lokaliseringsbidrag på 14 milj. kr. och ett statligt
annuitetslån på 3,5 milj. kr. Resterande belopp, 2,5 milj. kr., föreslås täckas
av förvaltningsorganels egna medel. Vid en stegvis utbyggnad och
investeringskostnader på 11,5 milj. kr. skulle lokaliseringsbidraget enligt
utredningens beräkningar uppgå till 8 milj. kr. Det erforderliga statliga
annuilelslånet skulle utgöra 1 milj. kr. och förvaltningsorganets egen
kapitalinsats 2,5 milj. kr. Utredningens synpunkter på hyressättningen och
finansieringen delas av del övervägande antalet remissinstanser.
Enligt min
mening är del nödvändigt att industricentra kan erbjuda en hyresnivå som
framstår som konkurrenskraftig i förhållande lill de kostnader förelagen kan
räkna med vid uppförande av egna industrilokaler med statligt lokaliseringsstöd.
Jag delar i delta avseende utredningens Synpunkter. Jag finner däremot inte
skäl föreligga att en speciellt låg hyra las ul under de tre första
verksamhetsåren. Lånefinansieringen bör helt kunna lösas med ett statligt
annuitetslån med en löptid som motsvarar lokaliseringslånens, dvs. 20 år.
Annuilelslånet bör förräntas efler den ränte-.sals, 7,5 %, som f. n. tillämpas
för lokaliseringslånen. Eftersom det här gäller ett annuitetslån måste
räntesatsen vara bunden. En räntesals som är bunden under tioåriga intervaller
av lånets löptid används vanligtvis för liknande lån vid fastighetsbelåning.
Justering av räntesatsen bör kunna ske vid utgången av varje tioårsperiod av
lånets löptid med beaktande av den förändring som kan ha skett under den senast
förflutna perioden i fråga om räntevillkoren för långfristig
fastig-helsbelåning mol bästa säkerhet. För att i möjligaste mån hålla nere
kapitalkostnaderna vid hyressättningen finner jag skäl tala för att för lånet
beviljas räntefritt och anstånd lämnas med avbetalning under lånels tre första
år.
Jag
förordar vidare i enlighet med utredningens förslag alt lokaliseringsbidrag
utgår för byggnadsinvesteringarna. I del föregående har jag föreslagit att ell
till 65 % förhöjt lokaliseringsbidrag skall kunna utgå i vissa fall vid sådana
nyetableringar och utbyggnader i det inre stödområdet som är särskilt
angelägna från samhällssynpunkl. Induslricenterverksamhelen ingår som ett
viktigt led i ansträngningarna att stimulera den industriella utvecklingen i
dessa delar av Norrlands inland. Jag föreslår därför alt lokaliseringsbidrag
skall kunna utgå med 65 % av de totala byggnadskostnadema.
Vid
utbyggnad av industricenleranläggningarna i ett första steg innebär vad jag nu
har förordat alt de beräknade byggnadskostnadema, 11,5 milj, kr,, täcks genom
dels ett statligt lokaliseringsbidrag på 7,5 mUj, kr,, dels ett statligt
annuitetslån på 1,5 milj, kr. Jag förutsätter att resterande belopp, 2,5 milj.
kr., täcks ur stiftelseförmögenheten.
6 Riksdagen 1973. I saml Nr 50
Prop.
1973:50 82
Vad jag nu har förordat innebär att de företag som
etablerar sig i industricentra kan erbjudas förmånliga hyresvillkor. Dessutom
kan företagen få regionalpolitiskt stöd i andra former. De särskilda
hyresförmå-nerna i industricentra bör komma de enskilda företagen lill godo
endast så länge de driver egen verksamhet i industricentra. Detta bör beaktas
vid utformningen av hyreskontrakten för lokaler i industricentra.
Vad jag
nyss har anfört innebär att stiftelsen kommer att ha lill huvuduppgift att
planera, uppföra och förvalta industricentra. Utredningen framhåller att
planeringen för ytterligare industricentra kan väntas utgöra en relativt
betydande del av arbetsuppgifterna, medan de fastighetsförvaltande uppgifterna
efter ell inledande uppbyggnadsskede torde kräva begränsade arbetsinsatser.
Enligt utredningens mening bör hyresgästerna i industricentra inle rimligen
belastas med kostnader för de regionalpolitiskt inriktade uppgifterna.
Utredningen föreslår därför att ett årligt statligt bidrag skall utgå för att
täcka denna del av administrationskostnaderna. För ett första verksamhetsår
beräknar utredningen kostnaderna lill 350 000 kr. Jag har ingen erinran mol
vad utredningen har anfört och förordar alt administrationskostnaderna, sedan
skälig del av dessa har påförts industricenleranläggningarna, täcks genom
årliga förvaltningskoslnadsbidrag från staten. Jag kan också godta det av
utredningen beräknade medelsbehovel, 350 000 kr., för det första
verksamhetsåret.
Prop. 1973:50 83
4 Glesbygdsstöd och åtgärder i Vindelälvsområdet 4,1 Utredningsmaterial
I juni 1969 tillkallades efler Kungl, Maj:ls bemyndigande
sakkunniga' för att inventera problemen i glesbygderna och föreslå åtgärder för
alt lösa dem. De sakkunniga, som antog benämningen glesbygdsutredningen, har
avlämnat betänkandena (SOU 1972:13) Kommersiell service i glesbygder, (Ds In
1972:1) UtbUdning i glesbygder, (Ds In 1972:6) Hälso- och sjukvård i
glesbygder, (Ds In 1972:7) Kommunal social service i glesbygder (Ds In 1972:8)
Sysselsättning i glesbygder saml (Ds In 1972:9) Kommunikationer i glesbygder.
Dessutom har utredningen lämnat belänkandet (SOU 1972:56) Glesbygder och
glesbygdspolilik, vari utgångspunkterna för utredningens arbete och en
sammanfattning av dess förslag redovisas.
Remissyttranden över glesbygdsutredningens betänkande (Ds
In 1972:8) Sysselsättning i glesbygder har avgelts av lantbruksslyrelsen, som
bifogat yttranden från tolv lantbruksnämnder, skogsstyrelsen efter hörande av
vissa skogsvårdsstyrelser, statens naturvårdsverk, kommerskollegium, AMS,
länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Gollands, Älvsborgs,
Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, vilka har bifogat yttranden från olika länsorgan, kommuner
och företagareföreningar, företagareföreningarna i Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbollens län.
Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet, LO, som bifogat
yttranden från Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska lantarbelareförbundel
och Svenska skogsarbelareförbundel, LRF, SAF och Sveriges industriförbund
gemensamt, SHIO samt Centerns kvinnoförbund.
Sysselsättningsfrågorna inom Vindelälvsområdet har beretts
inom inrikesdepartementet i samverkan med övriga berörda departement.
Kommittén för planering av turistanläggningar och
friluftsområden har i juni 1972 avlämnat betänkandet (Ds Jo 1972:4)
Vindelälvsområdet. Förslag till utvecklingsprogram för rekreationslivel.
Belänkandet har remissbehandlats. Yttranden däröver har avgetts av berörda
länsmyndigheter, turist- och naturvårdsorganisationer, ett antal
intresseorganisationer, statliga myndigheter m. fl.
4.2 Beslut vid 1972 års riksdag
En sammanfattande redogörelse för det huvudsakliga
innehållet i glesbygdsulredningens olika betänkanden saml resultatet av
remissbehandlingen lämnas i prop. 1972:111 (bU. 1 s. 415-436). I anslutning
härtill har i propositionen förordals vissa allmänna principer för ulform-
1 Landshövdingen Hans Gustafsson, ordförande, ledamöterna
av riksdagen Frida Berglund, Bertil Jonasson, Carl-Wilhelm Lothigius och Bertil
Öhvall, f. d. ledamoten av riksdagens 1 kamm, Thore Södin, kansliråden Ake Fors
och Olof Petersson samt direktören Lars Ågren,
Prop,
1973:50 84
ningen av glesbygdspoliliken (s, 482-483 och 529-533).
Dessa allmänna principer innebär i sammanfattning följande.
Regionalpolitikens mål är att arbete och service skall
vara tUlgängliga inom räckhåll för alla människor. Om delta mål skall kunna
nås, måste särskilda åtgärder vidtas i vissa glest befolkade delar av landet.
Glesbygdsproblemen är mest påträngande i skogslänens inre
delar. Speciella stödåtgärder bör därför övervägas för dessa områden. Särskilda
statsunderstödda glesbygdsinsatser bör emellertid koncentreras till skogslänens
glesbygdskommuner. Glesbygdsutredningens definition av regional resp. lokal
service bör i huvudsak vara riktpunkt för samhäUsplaneringen liksom
utredningens normer i fråga om restider för att nå sådan service.
Regionala centra kan väntas utvecklas så att de kan
upprätthålla en god service i framtiden ulan särskilda servicestödjande
åtgärder. I enstaka fall kan särskilda åtgärder emellertid bli nödvändiga.
I kommuncenlra i glesbygderna bör
sysselsättningsmöjligheterna i viss utsträckning kunna förbättras genom regionalpolitiskt
slöd. I en del fall torde det härutöver bli nödvändigt med särskilda åtgärder
för att bereda lokall bunden arbetskraft sysselsättning. Viss förbättring av
serviceunderlaget i glesbygdskommuner uppnås genom insatser i form av bl. a.
lokaliseringsstöd och sysselsällningsstöd. I vissa fall kan emellertid direkt servicestödjande
åtgärder i framtiden bli nödvändiga, om nuvarande servicefunktioner skall kunna
upprätthållas,
1 en del kommuner kan kommuncenlra ensamma inle svara för
en service med rimlig åtkomlighet. Man får därför räkna med att upprätthålla
även sekundära serviceorter. I princip bör dessa orter kunna erbjuda samma
service som kommuncentra, men formerna måste anpassas lill förhållandena i del
enskilda fallet. Statligt glesbygdsstöd bör kunna avse även sådana sekundära
servicecentra. För urvalet av sådana centra krävs fortsalt planering i
samverkan mellan kommuner och länsstyrelser.
Tillgången på en skola, särskilt för de mindre barnen, inle
alltför avlägsen från hemmet, är av stor betydelse för Uvet ute i bygderna.
Från regionalpolitisk synpunkt är det önskvärt att så vill möjligt undvika
ytterligare skolindragningar i glesbygden. För den regionalpolitiska verksamheten
har del visat sig vara värdefullt att även gymnasieskola finns inom räckhåll.
Samhället har ansvar för all medborgarna i landels olika
delar har tillgång till tillfredsställande social och kommersiell service samt
goda kommunikationer. I fråga om sysselsättningsproblemen i glesbygderna är
erfarenheterna av den bedrivna försöksverksamheten med kommunal
sysselsättningsplanering så goda alt ytterligare vidgning av verksamheten på i
huvudsak samma villkor som hittills bör komma lill stånd.
Organisationen av glesbygdsverksamheten bör bygga på att
kommunerna självständigt svarar för att tillfredsställande service
upprätthålls i de olika kommundelarna. Länsstyrelserna bör biträda kommunerna i
deras planeringsverksamhet när det gäller frågor av regionalpolitisk betydelse.
Principen bör vara all de skall förfoga över eller vara mellanhand för det
särskilda glesbygdsstödet.
Prop. 1973:50 85
De här redovisade allmänna principerna för utformningen av
glesbygds-pohliken har godtagits av riksdagen (InU 1972:28, rskr 1972:347). I
anslutning till behandlingen av prop. 1972:111 har riksdagen dessutom uttalat
att förslagen om olika former av offentlig och enskild service bör utformas på
ett sådant sätt all de innebär en rejäl garanti för att orter i glesbygden
kommer alt fortleva.
I fråga om hälso- och sjukvård och kommunal social service
samt kommersiell service i glesbygd har förslag förelagts riksdagen i årets slalsverksproposition
(prop. 1973:1 bil. 7 och 12). Förslag till statliga åtgärder för all främja
kommunikationerna bl. a. i glesbygderna koinmer inom kort alt anmälas av chefen
för kommunikationsdepartementet. Glesbygdsutredningens förslag beträffande
utbildning i glesbygder bereds inom utbildningsdepartementet.
I del följande behandlas glesbygdsutredningens förslag i
övrigt, dvs. huvudsakligen förslag rörande sysselsättningsskapande åtgärder i
glesbygderna. Övervägandena grundas härvid på de allmänna principer för
glesbygdspolitiken som 1972 års riksdag har beslutat.
4.3 Nuvarande ordning
De särskilda insatserna hittills för att förbättra sysselsällningsförhållandena
i glesbygder har huvudsakligen gjorts inom ramen för statens och kommunernas
generella åtgärder för att främja utvecklingen inom skilda samhällssektorer.
Härvid tillämpas i vissa fall förmånligare regler för glesbygderna än för
landet i övrigt.
Inom den regionalpoliliska
stödverksamheten finns en särskild stödform, sysselsällningsstöd, som
tillämpas endast i det inre stödområdet, som lill största delen omfattar
utpräglade glesbygdskommuner. Statligt regionalpolitiskt slöd i övrigt beviljas
i regel efter generösare grunder i detla område än eljest. Det statliga slödel lill
del norrländska jordbruket är differentierat med hänsyn till olika produklionsförutsättningar
m. m., varför stödet i allmänhet är mest förmånligt för glesbygderna. Beredskapsarbeten
bedrivs i stor omfattning i glesbygdskommunerna. Statsbidraget bestäms därvid
ofta till högre belopp än normall. Industriella beredskapsarbeten sysselsatte
år .1972 ca 600 personer i skogslänens inland.
Sedan några år har medel anvisats till särskilda
stödåtgärder i glesbygder. Anslaget, .som är ett reservationsanslag, är
upptaget under elfte huvudtiteln (punkt D 2). Från anslaget betalas kostnader
för försöksverksamhet i form av stöd lill hemarbete i vissa glesbygder och för
andra stödåtgärder m. m. som kan aktualiseras för all förbättra levnadsförhållandena
för befolkningen i glesbygd. Ocksä försöksverksamhet med kommunal sysselsältningsplanering
finansieras från delta anslag.
Prop. 1973:50 86
4.4 Glesbygdsutredningen
Glesbygdsulredningen framhåller att ambitionen för samhäUets
sysselsättningspolitik i glesbygderna i princip bör stämma överens med de arbetsmarknadspoliliska
mål som gäller för landet i övrigt. Alla som önskar arbete bör kunna erbjudas
någon form av sysselsättning, avpassad till den arbetssökandes behov och
förutsättningar. Sysselsättningsfrågorna bör inte avse endast den äldre orlsbundna
arbetskraften utan hela den lokall bosatta befolkningen i yrkesverksam ålder. Sysselsätlningsåtgärder-na
måste kunna lätt anpassas efler ändrade behov och förutsättningar. De bör
inriktas på i första hand alt förbättra förutsättningama för det befintliga
näringslivet. I vissa områden bör industriell verksamhet för den ortsbundna
arbetskraften etableras på samhälleligt initiativ.
För all mUdra omställningsproblemen för befolkningen i
glesbygderna är det enligt utredningens mening väsentligt att dämpa takten i
sysselsättnings- och befolkningsminskningen också i områden där vikande utveckling
på längre sikt kan behöva accepteras.' Den regionalpoliliska stödverksamheten
kan ha stor betydelse härvidlag och en förtsalt sådan verksamhet är därför
angelägen också i glesbygdsområden. Även andra åtgärder behövs.
De sysselsättningsskapande åtgärder som utredningen
diskuterar syftar till att komplettera de insatser som görs inom ramen för den lillväxlfräm-jande
regionalpoUtiken. Åtgärderna har i princip en kortsikligare karaktär och ger
goda möjligheter till anpassning efter ändrade förhållanden. Förslagen avser
att underlätta fortsatt drift av redan befintliga verksain-heter eller i vissa
fall tillskapa nya verksamheter bland lokalt bosatt befolkning.
Utgångspunkten för glesbygdsutredningens diskussion om
olika vägar att främja sysselsättningen i glesbygderna har varit att i första
hand det enskilda näringslivels utveckling bör främjas.
Jordbruket spelar fortfarande stor roll för
sysselsättningen i glesbygdsområdena framhåller utredningen. 1 anslutning
härtill fäster utredningen uppmärksamheten på bl. a. all många mindre jordbruk f.
n. ' inle kan få statligt finansieringsstöd genom lantbruksnämnderna. Också på
dessa jordbruk kan emellertid vissa mindre investeringar vara nödvändiga för
alt driften skaU kunna hållas i gång och försörjningsmöjligheterna förbättras.
Sådana investeringar föresläs kunna utföras som beredskapsarbete eller bli
föremål för kommunalt organiserade sysselsättningsinsatser. Utredningen
framhåller vikten av att stödet till investeringarna ges en sådan utformning
all det inle motverkar jordbrukels rationalisering. I fråga om
glesbygdsjordbrukarnas behov av kompletterande sysselsättning och inkomst
pekar utredningen bl. a. på de möjligheter som insatser inom landskapsvården
och bygdeturismen ger.
Även om industrins andel av den totala sysselsättningen i
glesbygdsområden i allmänhet inte når upp lill mer än hälfien av motsvarande
andel för landet som helhet, spelar den enligt utredningen ändå en betydande
roll för glesbygdens arbetsmarknad. Inte minst gäller delta de små
företagsenheterna som dominerar i dessa områden. Utöver den betydelse sådana
företag har för sysselsättningen, fyller de ofta en
Prop. 1973:50 87
viktig lokal servicefunktion. Samtidigt har
koncentrationstendenserna inom industrin och en till följd av befolkningsutlunningen
krympande lokal marknad gjort del svårt för många förelag all fortsätta sin
verksamhet.
De
instrument samhället förfogar över för all hjälpa företagen att lösa problem
som hänger samman med deras marknadsföring, produktutveckling, produktion,
administration m. m. är mindre väl utvecklade. Ytterligare samhällsinsatser av
sådant slag, bl. a. genom företagareföreningarnas försorg, skulle enligt
utredningens mening kunna hjälpa mindre förelag i glesbygdsområdena all
fortsätta sin verksamhet.
Företagareföreningarna
lämnar f. n. råd och service lill mindre förelag. Principen är all föreningarna
skall debitera förelagen kostnaderna för sina insatser. Utredningen godtar
denna princip. För de förelag del här är fråga om medför detla emellertid all
man i många fall inle utnyttjar företagareföreningarnas tjänster.
Glesbygdsutredningen anser därför att företagareföreningarna i skogslänen bör
få ökade möjligheter lill kostnadsfri eller i det närmaste kostnadsfri service
och rådgivning till enskilda mindre företag. Företagareföreningarnas
möjligheter all bedriva en uppsökande verksamhet skulle på delta sätt kunna
förbättras. De utökade insatserna bör även avse en förbättring av företagens
kontakter i olika avseenden. Företagareföreningarna bör sålunda stimulera
företagen lill samverkan för att lösa gemensamma problem, hjälpa enskilda
företag att utnyttja resurser utanför förelaget, bistå företagen med deras mark-nadskonlakler
m.m.
En förbättrad företagsservice av detta slag skulle enligt
utredningen utgöra ett viktigt komplement till det statliga finansiella stödet lill
småindustrin och underiätta för företagen att utnyttja sådant stöd. Utredningen
förordar all statens bidrag till företagareföreningarna i skogslänen höjs med
500 000 kr. per år för var och en av föreningarna i de fyra nordligaste länen
och med 300 000 kr. per år för var och en av föreningarna i de övriga
skogslänen. Verksamheten bör bedrivas som försöksverksamhet under förslagsvis
fem år.
Utredningen hävdar alt försöksverksamheten med hemarbete
har visat att det finns möjligheter all bereda den lokalt bundna arbetskraften
sysselsättning till relativt låga kostnader per arbetstillfälle. En fortsall
försöksverksamhet efter i huvudsak samma riktlinjer som hittills förordas
därför. Inom denna verksamhet bör del vara möjligt alt även i forlsältningen
bistå vissa småföretag och hemslöjdare, som inte kan komma i fråga för de
stödformer som står den mindre industrin till buds. Stöd i form av hemarbete
bör avse främst befintliga småförelag, men i vissa fall bör också nyetablering
kunna stödjas. Stödels storiek bör som hittills knytas till don lönesumma som
företaget betalar ul.
Det
svåraste problemet när det gäller den fortsatta hemarbetsverksamheten torde
vara all anskaffa arbetsobjekt. Företagen anser sannolikt att utläggning av legoarbeten
är administrativt besvärlig även om de kompenseras för ökade kostnader. Även
för hemarbetsverksamheten fordras ofta viss arbetsledning, om den skall fungera
väl. Ansvaret härför åvilar i
Prop. 1973:50 88
första hand de utläggande företagen, men enligt
utredningens mening bör företagareföreningama kunna medverka genom att delta i
organiserandet av tillsyns- eller ledningsverksamhet, 1 de fall hemarbetsverksamheten
får större omfattning kan det visa sig lämpligt att lokalt inrätta ett särskilt
organ som kan bistå med vissa ledningsfunktioner.
Försöksverksamheten har ofta organiserats så att flera
hemarbetare har samlats i en särskild lokal där arbetet har utförts.
Löntagarorganisationerna har krävt att arbetsgivaransvaret i sådana fall skall
vara delsamma som gäller för industrin i övrigt. HittiUs har det företag som
svarat för lillverkningsobjeklen också haft arbetsgivaransvaret. Utredningen anser
att delta system bör gälla även i fortsättningen.
Det har i försöksverksamheten visat sig vara svårt alt
uppnå tillfredsställande löner för vissa typer av hemarbete. Flertalet av de i
försöksverksamheten engagerade anser att denna fråga inte kan få en generell
lösning. Utredningen delar uppfattningen att den enskilde hemarbetaren själv
bör fä avgöra sina arbetstider och sin arbetstakt och sålunda påverka sin lön.
Den flexibUitet i arbetet detta ger är värdefuU. Den lämpligaste löneformen
för hemarbete är därför prestälionslön. Arbetena bör prissätlas enligt gällande
branschavtal.
Utredningen anser del inte realistiskt att räkna med att
alla sysselsättningsproblem i glesbygderna skall kunna lösas genom att det
enskilda näringslivets utveckling stimuleras. Som komplement härtill kommer
även i framtiden insatser i form av allmänna arbeten att behövas.
Av de olika arbetsmarknadspolitiska instrument som används
för att möta sysselsättningsproblemen i glesbygdsområdena är beredskapsarbetena
det viktigaste. Dessa har hittills i stor utsträckning varit inriktade på
anläggningsarbeten av olika slag. Den starka inriktningen av beredskapsarbetena
på anläggningsarbeten har emellertid medfört alt urvalet av arbetsuppgifter
anpassade till de arbetssökandes ålder, yrkeskunskaper och kön begränsas. Som
ett försök att motverka beredskapsarbetenas ensidiga inriktning får man se de
senaste årens expansion av skogs- och naturvårdsarbeten liksom den ökade
inriktningen på s. k. industrieUa beredskapsarbeten samt beredskapsarbeten inom
kontor och förvaltning (arkivarbeten). Även beredskapsarbeten inom vårdyrken
har prövats. Utredningen anser del viktigt alt denna satsning på mera differentierade
objekt fortsätter.
Efler beslut av Kungl. Maj:l påbörjade utredningen år 1971
en försöksverksamhet med kommunala sysselsättningsinsalser i Älvdalens och
Bergs kommuner saml kommunerna i Åsele kommunblock. Syftet med
försöksverksamheten har varit att undersöka i vilken utsträckning det är
möjligt att genom inventering, förberedelse och tidsplanering på kommunal nivå
av lokalt tillgängliga arbetsuppgifter öka sysselsättningen för den lokalt
bundna arbetskraften. Utredningen har också velat klarlägga vilka
sysselsättningseffekter som utanför lokaliseringspolitikens ram skulle kunna
åstadkommas genom olika åtgärder för att underlätta verksamheten inom
befintliga småföretag m, m.
Prop. 1973:50 89
Inventeringsarbetet har utförts av kommunerna i samarbete
med glesbygdsutredningen och resp, länsarbetsnämnd. Inventeringen av arbets-kraflsfillgångarna
har påvisat behov av ytterligare arbetsHllfällen i de berörda kommunerna.
Inventeringen av arbetsobjekt har visat att ett betydande antal
sysselsättningsobjekt kan skaffas fram. Som exempel härpå nämns iordningsslällande
av rågångar, vandringsleder och ulhyr-ningsstugor, upprustning av
kulturhistoriska byggnader samt skogsvårdande åtgärder. Kostnaderna för alt
genomföra de föreslagna projekten i sin helhet har beräknats till ca 100 milj.
kr.
Utredningen erinrar om alt Kungl. Maj:l, sedan inventeringsarbelet
hade genomförts, i januari 1972 medgav alt statsbidrag fick utgå till
försökskommunerna för att praktiskt pröva de föreslagna åtgärderna.
Statsbidraget knöls hell lill lönekostnaderna som ersattes lill 100%. Objekt
som utgör en del av normal kommunal verksamhet och för vilka statsbidrag utgår
i annan ordning fick inte tas med i försöksverksamheten. Försöksverksamheten
har enligt Kungl. Maj:ls medgivande utvidgats under sommaren 1972 till
ytterligare tre kommuner, nämligen Sorsele, Jokkmokk och Pajala.
Utredningen finner del motiverat all fortsätta
försöksverksamheten och att utvidga den lill all omfatta alla glesbygdskommuner
i del inre stödområdet. Verksamheten bör omfatta en relativt lång tidsperiod,
förslagsvis fem år. I en fortsalt försöksverksamhet bör kommunerna inle få
bidrag för del inventerings- och planeringsarbete som ingår i verksamheten.
Kostnaderna härför bör kunna bestridas av kommunerna själva. Statens bidrag bör
knytas till utförandet av de framtagna arbetsobjekten.
En del av de arbeten som har kommit fram vid
inventeringarna har varit av den arten att de lämpligen kan utföras som
beredskapsarbeten. Samtidigt har del emellertid kommit fram en rad mindre
objekt som var för sig har begränsad sysselsättningseffekt men som tillsammans
kan ha en inte oväsentlig betydelse. Samordningen av dessa arbeten och detaljplanläggningen
av dem kräver ingående kunskaper om de lokala förhållandena, varför arbetena
enligt utredningen bör administreras av kommunerna.
Kommunerna
bör få frihet att arbeta inom årliga medelsramar, även om deras val av objekt
måste göras med hänsyn till insatserna av övriga, arbetsmarknadspoliliska
åtgärder. Utredningen anser all del inom relativt begränsade kostnadsramar,
omkring 1 milj. kr. per kommun (kommunblock) och år, kan tillskapas
värdefulla arbetstillfällen.
Utredningen finner det naturligt att som hittills knyta
statsbidraget till lönekostnaderna. F. n. täcks lönekostnaden för den anlitade
arbetskraften helt, vilket bör gälla även i en fortsatt försöksverksamhet.
Från de bidragsberättigade verksamheterna bör även fortsättningsvis undantas
sådana objekt som ingår i den normala kommunala verksamheten. Inte heller när
statsbidrag utgår i annan ordning bör del nu aktuella stödet komma i fråga.
På vissa håll i skogslänen har AMS under senare är
etablerat s. k. industriella beredskapsarbeten i sysselsättningsskapan-
Prop.
1973:50 90
de syfte. Enligt utredningen gäller del områden där del
regionalpolitiska stödet inte har lockat fram lillräckligt många initiativ från
den privata industrins sida.
Enligt glesbygdsulredningen är etablering av verkstäder,
ägda av samhället, del enda sättet att tillgodose behovet av industriell
sysselsättning i vissa områden. Tillskapandet av sådana verkstäder är enUgl
utredningen en angelägen uppgift för samhället. Olika drift- och ägandeformer
kan övervägas för sådana verkstäder. Frågan om utformningen av ett system med
samhällsägda verkstäder av ifrågavarande slag bör bli föremål för särskild
utredning, som bör omfatta även frågan om den fortsatta driften av de
industriella beredskapsarbeten som redan har etablerats i glesbygdsområdena.
Glesbygdsutredningen har beräknat behovet av verkstäder i
det inre stödområdet lill mellan 10 och I 5 utöver de industriella
beredskapsarbeten som f. n. bedrivs. Om behoven skall kunna tUlgodoses torde
varje verkstad behöva dimensioneras för åtminstone några tiotal anställda.
Glesbygdsulredningen har översiktligt beräknat
medelsbehovet för de förslag till sysselsättningsskapande åtgärder som
utredningen har lagt fram. Medel för särskilda stödåtgärder i glesbygden bör
enligt utredningen anvisas för stöd dels till vissa mindre hantverks- och
industriföretag, dels tiU utläggning av hemarbete, dels till kommunalt
organiserade sysselsällningsfrämjande insatser.
Stödet till mindre industriföretag och till utläggning av
hemarbete skall enligt utredningsförslaget administreras av
företagareföreningarna som skall tilldelas ramar härför av Kungl. Maj;t. Medlen
skall betalas ut av kommerskollegium, som också skall utöva tillsyn över
verksamheten. Inom ramen för glesbygdsstödet bör företagareföreningarna även i
särskild ordning kunna ansöka om bidrag för marknadsförings- och
produkt-utvecklingsinsatser för produkter som är lämpliga att tillverka som
hemarbete. När den av företagareföreningama administrerade verksamheten har
byggts ul i full utsträckning beräknar utredningen att medelsbehovet för denna
del av glesbygdsstödet kan komma att årligen uppgå till 10 milj. kr.
För kommunalt organiserade sysselsättningsfrämjande
insatser har utredningen föreslagit en utvidgning' av försöksverksamheten liU
att omfatta alla kommuner i inre stödområdet och angett en kostnadsram om ca 1
milj. kr. per kommun och år. Del årliga medelsbehovel för dessa insatser
beräknar utredningen lill ca 30 milj. kr. Utredningen föreslår alt medlen
fördelas på länsramar. Inom länen fördelas medlen på ramar för de berörda
kommunerna. AMS bör betala ut medlen och utöva tillsyn över verksamheten.
Utredningens förslag att företagareföreningarna i skogslänen
skall fä ökade möjligheter alt avgiftsfritt eller till begränsad avgift
bistå den mindre företagsamheten med service- och rådgivningsverksamhet beräknas
medföra en höjning av statens årliga bidrag till föreningarna med tillsammans
2,9 milj. kr.
Utredningen har överslagsmässigt försökt beräkna den
sysselsättnings-
Prop. 1973:50 91
effekt som de förordade insatserna kan få. Effekten av den
del av glesbygdsstödet som föreslås bli administrerat av företagareföreningarna
har mol bakgrund av hiltiUsvarande erfarenheter bedömts komma all motsvara ca 1
500 helårsarbelare vid fullt utbyggd verksamhet. Anslagen lill kommunalt
organiserade sysselsättningsinsalser torde enligt utredningen kunna ge en
effekt motsvarande 600-800 helårsarbetande, I båda dessa fall torde emellertid
en betydande del av de sysselsatta efterfråga endast delårs- eller
deltidsarbete, varför antalet berörda personer kan bli avsevärt större.
4,5 Remissyttrandena
Remissinstanserna delar i allmänhet utredningens bedömning
av b e -hovet av sysselsättningsstödjande ålgärderigles-bygden och ser positivt
på utredningens förslag till åtgärder. Ett antal remissinstanser, däribland
Svenska landstingsförbundet och några länsstyrelser, betonar att åtgärder av
den typ utredningen föreslår är nödvändiga som komplement till regionalpolitiken.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att glesbygdspoliliken
aktivt kan medverka lill att lösa sysselsättningsproblem av mer lokal karaktär
eller sådana som hänger samman med ensidig näringsstruktur eller sned
könsfördelning bland de förvärvsarbetande och som inte har kunnat lösas inom
ramen för lokaliseringspolitiken. Länsstyrelsen anser det väsentligt att hänsyn
las lill möjligheterna lill arbelspendling vid inventering av arbetskraft och
sysselsättningsobjekt. Enligt LO bör de glesbygdspolitiska sysselsättningsåtgärderria
ha en klar socialpolitisk karaktär. Även en förbättring av kommunikationerna
kan vara ell effektivt sätt all öka sysselsättningsgraden för den lokalt
bundna arbetskraften. Åtgärder för alt förbättra pendlingsmöjligheterna i
glesbygderna bör vidtas. SAF och Sveriges industriförbund anser att man för att
främja sysselsättningen för befolkningen i glesbygderna bör vidta ätgärder
främst inom ramen för den gängse regional- och arbetsmarknadspolitiken. 1
första hand bör de rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspoliliska medlen
utnyttjas.
Förslaget om stöd till smärre investeringar pä m i n d r e
jordbruk
genom beredskapsarbeten och kommunala sysselsättningsinsalser till
styrks av bl. a. skogsstyrelsen, som pekar på att förslaget innebär en bety
dande vidgning av gällande stödformer, Lantbruksslyrelsen vill inle mot
sätta sig att det föreslagna stödet införs. För att samordningsproblemen
skall minskas bör stödet dock begränsas till att gälla endast områden där
stöd enligt ralionaliseringskungörelsen normall inte kan utgå. Det är vida
re synnerligen angeläget att det föreslagna stödet irite utformas sä att del
blir förmånligare än det stöd söm ges på jordbrukspolitiska grunder; LRF
saml länsstyrelserna i Kopparbergs och Kronobergs län biträder förslaget.
Den senare myndigheten förordaratt ombyggnadsarbeten på jordbrukets
ekonomibyggnader får ulföras,söm beredskapsarbeten även under som
marhalvåret. . .
Åtskilliga remissinstanser ansluter sig lill
utredningens syn pä de
Prop. 1973:50 92
mindre industriföretagens förutsättningar och problem. Hit
hör SAF och Sveriges industriförbund, som betonar bl. a. alt avlägset belägna
små företag har speciella problem när del gäller att la till vara de fördelar
som förknippas med denna företagsform. Kraven pä en smidig anpassning till
ändrade förutsättningar kan sålunda vara svåra att tillgodose, bl. a. till
följd av att kontakterna med marknaden kräver speciella insatser.
Utredningens förslag om stöd till rådgivnings- och
serviceverksamhet tillstyrks i huvudsak av en stor majoritet remissinstanser.
Flera remissinstanser framhåller alt företagareföreningarnas insatser för
småföretagen är av slort värde. Kommerskollegium tar upp frågan om kostnaderna
för en intensifierad rådgivningsverksamhet. Kollegiet anser dessa vara höga mot
bakgrund av företagareföreningarnas nuvarande ekonomiska resurser. 1 stället
för att först bygga upp en organisation anser kollegiet att man till att börja
med bör bilda sig en uppfattning om behovet av rådgivning och sedan anpassa
organisationen därefter. Resurser för rådgivning bör dock successivt byggas upp
så all de akuta behov som kommer fram under kartläggningens gång kan
tillgodoses,
SAF och Sveriges industriförbund menar alt det är viktigt
alt hålla fast vid principen alt företagareföreningarna skall uppbära
ersättning för sina kostnader för den rådgivning och service de lämnar
företagen. Med hänsyn lill de speciella problem som företagen i skogslänens
glesbygder ställs inför och del starka samhällsintresset av att
sysselsättningen vid dessa företag kan bibehållas, i varje fall under en
övergångstid, kan organisationerna emellertid ansluta sig till tanken alt företagareföreningarna
i vissa fall skall kunna ge råd och service kostnadsfritt eller lill reducerad
taxa. Till skillnad från vad utredningen har föreslagit bör emellertid
företagarföreningarna inte fä generellt ökade administrations-anslag frän
staten för denna verksamhet. De statliga bidragen bör i stället bestämmas med
hänsyn till de faktiska kostnaderna för verksamheten. Del är vidare av
betydelse att företagareföreningarnas befogenheter all lämna subventionerad
rådgivning avgränsas på ell entydigt sätt såväl geografiskt som
innehållsmässigt.
Utredningens förslag om fortsatt försöksverksamhet med
stöd till hemarbete i glesbygder har i stort sett bemötts positivt vid remissbehandlingen.
Flera remissinstanser, bl, a. kommerskollegium, delar utredningens åsikt att
stödet inte heller fortsättningsvis bör bindas lill hemarbete i mera strikt
bemärkelse utan skall kunna utgå även till småförelag. Kollegiet är emellertid
tveksamt till om man bör stödja nyetableringar av företag. Enligt kollegiet är
behovet av finansieringsstöd för sådant ändamål redan tillgodosett, SHIO anser
däremot all stödet bör kunna utgå till både befintliga småföretag och nyetablerade
företag som inle kan komma i fråga för andra stödformer.
Länsstyrelsen i Norrbottens län vill gå längre än
utredningen och erinrar om sill förslag i länsprogram 1970 om
"hemindustrien" verksamhet. EnUgt detla förslag flyttas lämpliga
arbetsuppgifter och industriella rutiner från industrilokalen lill hemmet eller
en något större byarbets-
Prop. 1973:50 93
plats. Genomförs länsstyrelsens förslag, krävs en radikal
förändring i den hittillsvarande verksamhetens ekonomiska ramar och
organisatoriska uppläggning.
LO intar en reserverad attityd till fortsatt hemarbetsverksamhel.
Den bör i varje fall vara temporär och ansvaret för administrationen av
verksamheten bör flyttas över från företagareföreningarna till länsarbetsnämnderna,
som normall har ansvaret för sysselsättningen. Del är nödvändigt att man
undviker en uppsplittring av ansvaret för sysselsättningen på flera organ.
Därtill kommer all den fackliga rörelsen inte har odelat positiva erfarenheter
av företagareföreningarnas hittillsvarande befattning med hemarbelesverksamheten,
LO framhåller vidare att det bör utredas om inle hemarbelesverksamheten i
framliden kan kombineras med de av utredningen föreslagna samhällsägda
verkstäderna.
Svårigheterna all skaffa arbetsobjekt för hemarbete
behandlas av flera remissinstanser. Till dessa hör SAF och Sveriges
industriförbund, som pekar på alt svårigheter föreligger även beträffande
administration och arbetsledning samt beträffande produktionstekniska detaljer,
eftersom de komponenter som läggs ut på underleverantörer tenderar att bli mer
och mer tekniskt komplicerade.
Remissinstanserna
delar över lag utredningens åsikt att arbetsgivaransvaret bör ligga hos de
företag som tillhandahåller arbetsuppgifterna. Flera stöder emellertid tanken
att samhället i någon form bör kunna gå in och la delta ansvar i vissa fall,
SAF och Sveriges industriförbund anser däremot alt det inle finns anledning all
frångå de principer för arbetsgivaransvarets fördelning som redan har
etablerats i rättspraxis. Frågan om lönevillkor m. m. behandlas av bl, a. LO,
som betonar att de förelag som lägger ut arbete bör betala lön enligt gällande
kollektivavtal samt uppfylla övriga i avtalen gällande förpliktelser. Del är
speciellt viktigt alt ansvarsförhållandena i fråga om arbelarskyddsfrägor och
skyldigheter all teckna olika slag av försäkringar är klarlagda.
En rad remissinstanser delar utredningens syn på det
fortsatta behovet av beredskapsarbeten som komplement lill arbetstillfällena
inom näringslivet och behovet av mindre kostnadskrävande och mer
differentierade objekt. Svenska kommunförbundet framhåller i likhet med utredningen
all den hittills vanligaste formen av beredskapsarbeten, nämligen
anläggningsarbeten, inle är den lämpligaste formen för all sysselsätta den
arbetskraft det här gäller. Tidigareläggning av kommunala investeringar och
andra sysselsättningsskapande åtgärder har inneburit att kommunernas
driftkostnader har stigit så att del ekonomiska utrymmet för nya investeringar
är mycket begränsat. Beredskapsarbeten inom den kommunala sektorn torde därför
i fortsättningen mera få inriktas på arbeten avseende underhåll och drift än på
nya investeringar. Svenska landstingsförbundet anser, mot bakgrund av bl, a.
kvinnornas särskilda problem på arbetsmarknaden i dessa delar av landet, all
utredningen mera ingående borde ha behandlat frågan om hur beredskapsarbetena ytteriigare
kan differentieras. Möjligheterna lill ökat utrymme för beredskapsarbeten inom
vårdyrkena bör undersökas. Denna uppfattning delas
Prop.
1973:50 94
av LRF, som ser det som en brist all utredningen
diskuterar endast industri och andra tUlverknings- och anläggningsarbeten som
sysselsättningsobjekt i glesbygderna, medan hela den administrativa sidan har
förbigåtts.
Utredningens förslag om utvidgade k om munalasysselsält-ningsinsatser
tillstyrks i huvudsak av en stor majoritet av de remissinstanser som har
yttrat sig i frågan.
Organisationen
av verksamheten behandlas i en rad yttranden. LO anser att råd om
planeringsarbetets bedrivande bör ges av länsmyndigheterna. Detta kan ske
genom planeringsdirekliv utfärdade av länsstyrel-. sen samt genom ett
fortlöpande samarbete med planeringsansvariga i kommuner och länsstyrelse.
Enligt SAF och Sveriges industriförbund bör den kommunala sysselsällningsplaneringen
syfta endast lill att systematiskt la fram arbeten som kan bedrivas som beredskapsarbeten
i AMS' regi. De statsmedel som erfordras för arbetena bör på vanligt sätl
bestridas över AMS' budget. Del synes föga ändamålsenligt all, vid sidan av den
befintliga organisationen för beredskapsarbeten, bygga upp ytterligare en
organisation och konkurrerande stödformer med ungefär samma syfte.
Organisationerna understryker att syftet med sysselsättningsplaneringen bor
vara att skaffa fram meningsfulla arbeten, om möjligt av mera varaktig natur,
medan arbeten av rent artificiell karaktär bör undvikas. Z,i?F understryker alt
del vid planeringen är väsentligt all lokalkännedom utnyttjas. Nuvarande slorkommuner
torde behöva delas upp i mindre planeringsområden, eftersom de kommunala
tjänstemännen inte kan förutsättas ha tillräcklig lokalkännedom inom
storkommunerna.
Utredningens förslag beträffande finansieringen av
verksamheten vinner anslutning av flertalet remissinstanser som har yttrat sig
i frågan. Svenska kommunförbundet betonar att del är nödvändigt att berörda
kommuner i så liten utsträckning som möjligt belastas med direkta kostnader
för verksamheten. De kommuner det här gäller har i regel en utdebitering som
överstiger medeluldebiteringen i landet. En fortgående minskning av
invånarantalet påverkar skatteunderlaget negativt, medan möjligheterna att
minska de kommunala serviceinsalserna är begränsade. Kommunernas ekonomiska
situation blir därför alltmer bekymmersam. Det ökade antal arbetstillfällen som
blir ett resullal av den föreslagna verksamheten leder inle heller till någon
ökning av skatteunderlaget, eftersom samtliga berörda kommuner har tillskott
från staten av skatteunderlag. Med hänsyn lill den betydelse de föreslagna
åtgärderna kan få för kommuninvånarna - inte minst i socialt hänseende - vill
förbundet dock inle motsätta sig den föreslagna kostnadsfördelningen. Enligt LO
behöver kommunerna både ekonomiskt och tekniskt stöd för alt klara den
omfattande planering som de förutsätts genomföra. LO förordar därför alt
statsbidrag inom ramen för glesbygdsstödet ulgår till kommunernas
sysselsättningsplanering. Även länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län
anser att det kan bli nödvändigt med statliga bidrag inte bara lill
lönekostnaderna ulan även lill kommunernas inventerings-, planerings- och
administrationskostnader.
Prop.
1973:50 95
Förslaget om en utredning om utformningen av ett system
med samhällsägda verksläder tillstyrks eller lämnas utan erinran av en rad
remissinstanser, AMS anser den utveckling som har påbörjats genom att mera
fasta industrianläggningar för industriella beredskapsarbeten har etablerats i
vissa orter i Norrlands inland som mycket betydelsefull. Styrelsen har inget
att erinra mot utredningens förslag att frågan om drift- och ägandeformerna för
detta slag av verksläder blir föremål för särskild utredning. Enligt styrelsen
är det dock viktigt all de sysselsällningspoliliska insatserna på detta område
kan samordnas med övriga arbetsmarknadspoliliska och lokaliseringspoliliska
insatser i det inre stödområdet. LO anser förslaget särskilt väsentligt och
viktigt mot bakgrund av att de skyddade verkstäderna i glesbygderna i dag
tenderar att få den funktion som de samhällsägda verkstäderna föreslås fylla.
Om ingen åtgärd vidtas för all möta denna utveckling, riskerar de grupper för
vilka de skyddade verkstäderna egentligen har varit avsedda all bli utestängda
från denna form av arbete.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter lämpligheten
av att bygga upp ell syslem med samhällsägda verkstäder för fysiskt och
psykiskt handikappade och ett annat system för människor som av andra skäl t.
ex. ålder, lokalbundenhel etc. - är handikappade på arbetsmarknaden.
Länsstyrelsen har inget att erinra emot att en särskild utredning tillsätts för
ändamålet.
SAF och Sveriges industriförbund motsätter sig en utvidgning
av verksamheten med industriella beredskapsarbeten genom etablering av
ytterligare statsägda verkstäder med samma syfte, i varje fall tills erfarenheterna
från de redan etablerade verkstäderna noggrant har klarlagts. En verksamhet,
som bedrivs utan att sedvanliga kostnadsaspekter behöver anläggas på den, är
särskilt betänklig från konkurrenssynpunkt och kan få myckel allvarliga
verkningar på strukturen av den industri som redan är verksam i området.
Konkurrensaspekten berörs ocksä av flera andra
remissinstanser, däribland kommerskollegium som understryker att denna aspekt
måste beaktas vid en kommande utredning. Länsstyrelsen i Norrbottens län hävdar
att de regionalpoliliska skälen för lokalisering lill länet i de allra'flesta
fall bör tillmätas större vikt än eventuella konkurrenseffekler.
4.6 Ätgärder i Vindelälvsområdet
4.6.1 Bakgrund
1 enlighet med riksdagens begäran (InU 1972:7, rskr 188)
har en arbetsgrupp inom Kungl. Maj:ts kansli berett frågor om
sysselsättnings-förhållanden m, m, i Vindelälvsområdet, Riksdagens
ställningslagande grundade sig på allmänna beredningsutskottets uttalande år
1967 (ABU 1967:55) enligt vilket en utbyggnad av Vindelälven med hänsyn till
del material som då förelåg inle ansågs böra komma till stånd. Under hänvis-
Prop. 1973:50 96
ning lill att Vindelälvens bevarande kunde betraktas som
en riksangelä-genhet framhöll utskottet vidare att bestående
lokaliseringspolitiska åtgärder borde vidtas.
I arbetsgruppen har ingått representanter för
kommunikations-, finans-, jordbruks-, inrikes- och industridepartementen.
Gruppen har samarbetat med och fått synpunkter och förslag från
länsmyndigheter, kommuner, arbetsniarknadsorgan och andra berörda. Ell
omfattande utredningsmaterial i form av bl. a. länsprogram, kommunala och
statliga utredningar samt ett flertal framställningar i skilda frågor har
utgjort grundmaterial för gruppens arbete.
I riksdagens uttalande har någon avgränsning av Vindelälvsområdet
inte gjorts. Området innefattar i den redogörelse som här skall lämnas följande
kommuner och kommunblock, nämligen Arieplog och Arvidsjaur i Norrbottens län
samt Sorsele, Storuman, Malå-Norsjö, Lycksele, Vindeln och Vännäs i
Västerbottens län. Denna ganska vida geografiska definition av Vindelälvsområdet
bör ses mot bakgrund av all rekryteringen av arbetskraft för en utbyggnad av Vindelälven
inte skulle ha berört enbart de kommuner (kommunblock) som gränsar tUl älven
ulan även kommuner i älvens närhet. Vid de överläggningar som har ägt rum med
berörda kommuner och länsmyndigheter har detta bekräftats. Avgränsningen
överensstämmer även med den som kommittén för planering av turistanläggningar
och friluftsområden har vall i sitt betänkande (Ds Jo 1972:4) Vindelälvsområdet.
Förslag tUl utvecklingsprogram för rekreationslivel.
4,6.2 Befolkningsutveckling m, m,
Vindelälvsområdet innefattar enligt den här gjorda avgränsningen
åtta kommuner och kommunblock saml berör två län, Ytmässigt omfattar området 47
000 km, vilket motsvarar drygt 10% av Sveriges yta. Folkmängden understiger 1 %
av totalbefolkningen i riket.
Befolkningsutvecklingen
i området visar fram lill 1960-talets början en uppåtgående trend som därefter
har förbytls i en successiv befolkningsminskning. Totalbefolkningen uppgick
till ca 84 000 personer år 1960 alt jämföra med ca 71 000 år 1970 och ca 70 000
vid ingången av år 1973. 1 jämförelse med åldersfördelningen i landet som
helhet hade Vindelälvsområdet år 1970 en större andel barn (0-14 år) och en
lägre andel äldre personer (65- år). Skillnaderna är inle stora men
anmärkningsvärda, efiersom det rör sig om en s. k. avfolkningsbygd. Enligt
länsstyrelsernas prognoser kan en fortsatt befolkningsminskning emotses.
De skilda kommunernas (kommunblockens) folkmängd åren
1950, 1960, 1970 och 1972 saml den av länsstyrelserna i länsprogram 1970
prognostiserade utvecklingen fram lill år 1980 framgår av tabell 4.
Prop. 1973:50 97
Tabell 4. Befolkningsutvecklingen åren 1950-1972 samt
prognos för år 1980
Kommun 1950 1960 1970 1972 Länsstyrelsernas
Kommunblock (31/12)
(1/11) (31/12) (31/12) prognos för 1980
Arjeplog
5 340
5 559
4 435
4413
2 941
Arvidsjaur
11 125
10 303
8 400
8 299
5 185
Sorsele
6 129
5711
4 316
4 216
3 590
Storuman
9 182
10 424
8 768
8 439
6 430
Malä-Norsjö
12717
12 800
10 892
10631
9 360
Lycksele
15 079
16613
14619
14 645
13710
Vindeln
10 085
9 845
7 619
7315
6710
Vännäs
13 292
13 463
12 034
11 800
10 060
Summa
82 949
84 718
71 083
69 758
57 986
Källor: FoB 1950, 1960; SOS SCB "Folkmängden den
31.12.1970 och 1972"; Länsprogram 1970 för Västerbottens och Norrbottens
län.
Befolkningsutvecklingen i Vindelälvsområdet ansluter sig i
stort sett till den för de två berörda länen som helhet. Liksom i hela landet
haren successiv befolkningsomfördelning mellan landsbygd och tätort ägt rum i Vindelälvsområdet.
Det är i första hand de orter som år 1960 hade en befolkning överstigande 1 000
personer som har vuxit. Tätortsbefolkningens andel av den totala befolkningen
har således ökat men ligger fortfarande betydligt under genomsnittet för
landet.
År 1960 arbetade ca 1/3 av de förvärvsarbetande inom jord-
och skogsbruk. Denna andel hade år 1970 sjunkit till ca 1/5. De skilda
näringsgrenarnas relativa betydelse belyses i tabell 5.
Tabell 5. Relativ fördelning på näringsgrenar av den
förvärvsarbetande befolkningen åren 1960-1970 (%)
Näringsgren
1960
1965
1970
Jord-
och skogsbruk
33,0
31,8
22,9
Gruvor
{
14,5
3,8
4,7
Tillverkningsindustri
8,4
11,5
Byggnadsindustri
19,7
14,8
14,7
Handel,
restaurang m. m.
7,7
9,3
10,2
Samfärdsel
m. m.
9,4
10,8
10,9
Banker,
offentlig förvaltning m, m.
15,7
19,5
23,6
Källa: FoB 1960, 1965 och 1970.
En kraftig förskjutning i näringsgrenarnas betydelse för
sysselsättning och försörjning har skett. Sysselsättningen ijord- och skogsbruk
har minskat medan en allt större andel av de förvärvsarbetande är sysselsatta
inom industri och servicenäringar. Orsakerna till den minskade sysselsättningen
inom jord- och skogsbruk är välkända. Mekanisering eller rationalisering är
viktiga orsaker. Vidare har flottningen lagts ned i många vattendrag,
I Vindelälvsområdet är drygt 1 100 personer sysselsatta
inom gruvdrift. Malmbrytningen är koncentrerad lill ett fåtal kommuner och har
7 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 50
Prop.
1973:50 98
i dessa stor betydelse för sysselsättningen, I Malå-Norsjö
kommunblock är drygt 12 % och i Arjeplogs kommun ca 15 % av de
förvärvsarbetande sysselsatta inom gruvnäringen. Gruvorna i Adak och Rudtjebäcken
har kort återstående livslängd och kommer all vara icke brytvärda om ca fem år.
Resultaten från folk- och bostadsräkningarna visar all
industrin successivt har fått ökad betydelse i Vindelälvsområdet, Mellan åren
1965 och 1970 ökade antalet förvärvsarbetande inom industrin med ca 500
personer eller med 20 %, Industrins relativa andel av de sysselsatta ökade från
8,4% år 1965 lUl 11,5 % år 1970.
Mellan kommunerna (kommunblocken) inom området föreligger
betydande skillnader i näringsgrensfördelningen. Som exempel kan nämnas att i Vindeln
och Sorsele arbetar en relativt hög andel av de förvärvsarbetande inom jord-
och skogsbruk, medan Malå-Norsjö har en för området mycket låg andel
sysselsatta i dessa näringar. Gruvindustri och i viss mån tUlverkningsindustri
har däremot stor betydelse i Malå-Norsjö, medan dessa näringsgrenar
sysselsätter relativt liten andel av de förvärvsarbetande i Sorsele och Storuman.
Uppgången i antalet sysselsatta inom industrin har inle
uppvägt nedgången inom jord- och skogsbruket. Det totala antalet förvärvsarbetande
har således minskat med drygt 3 000 personer mellan åren 1965 och 1970, En
samtidig minskning av befolkningen gör alt sysselsättningsgraden ligger på
ungefär samma nivå de två åren.
Under de senaste åren har i genomsnitt per månad ca I 100
personer varit anmälda arbetslösa i Vindelälvsområdet. För år 1972 var genomsnittet
ca 1 300 personer. I förhållande till befolkningen var arbetslösheten högst i Sorsele
och lägst i Vindeln.
4,6,3 HittUls vidtagna åtgärder för att främja
utvecklingen i Vindelälvsområdet
Den redovisning av effekterna av skilda åtgärder som
lämnas i det följande omfattar tiden fr, o. m, år 1967, då allmänna
beredningsutskottet gjorde sitt förut nämnda uttalande. Redovisningen avser i
allmänhet budgetåren 1967/68-1971/72,
Statligt stöd tUl jordbruket ulgår dels till en
rationellare drift av bärkraftiga jordbruk, dels lill icke bärkraftiga jordbruk
som bedöms som angelägna för att trygga den enskildes försörjning. Vidare utgår
s. k. prisstöd som syftar lUl att förbättra inkomsterna för jordbrukare i
Norrland och delar av mellersta Sverige. Slödel ulgår i form av pristillägg på
mjölk saml på kött av nötkreatur, får och svin. Mjölkpristillägget, som förbättrades
avsevärt år 1971, ulgår f, n. med 16 öre/kg i Lycksele, Malå-Norsjö, Sorsele, Storuman,
Arjeplog och Arvidsjaur och med 13 öre/kg i övriga Vindelälvskommuner,
Pristillägg för kött utgår med 1 kr/kg och för fläsk med 30 öre/kg i samtliga
berörda kommuner. Under budgetåret 1971/72 har utbetalats 3 milj, kr, i mjölkpristillägg
i Vindelälvsområdet,
Prop.
1973:50 99
Lantbruksnämndernas fr, o, m, den 1 juli 1971 utvidgade
stödmöjligheter för investeringar i jordbruket i kommuner med begränsade fömtsättningar
för ett långsiktigt bestående jordbruk har haft viss effekt. Under budgetåret
1971/72 har statligt investeringsstöd med omkring 120 000 kr, beviljats fem
enheter inom Arvidsjaurs kommun. Sju ansökningar om slöd behandlas f, n. Under
budgetåren 1967/681971/72 har jordbruksföretag i Vindelälvsområdet erhållit
stöd genom lantbruksnämnderna med sammanlagt 4,7 mUj, kr,, varav 1,3 milj, kr,
i bidrag.
Inom ramen för glesbygdsutredningens försöksverksamhet har
vidare skapats möjligheter att stödja smärre förbättringar av byggnader m, m,
inom jordbruksnäringen, I Vindelälvsområdet berörs f, n, Sorsele av denna
verksamhet.
Inom skogsbruket har bidrag tiU skogsförbätlringar, ökad
skogsproduktion och skogsbilvägar m, m, utgått med ca 90 milj, kr, under
budgetåren 1967/68-1971/72, Åtgärderna betyder bl, a. att ett stort antal
skogsbilvägar har byggts i området och att omfattande stimulans har getts
skogsnäringen för investeringar i framtida avkastning. Arbetena har lill största
delen utförts som beredskapsarbeten.
Malmtillgången har stor betydelse för den framtida utvecklingen
i Vindelälvsområdet, Inom ramen för Sveriges geologiska undersökning (SGU),
som har ett undersökningscentrum i Mala med ca 150 anstäUda, bedrivs ett
omfattande arbete i syfte att finna brytvärda malmer. Mer än 1/3 av SGU:s
resurser för malmprospektering är f, n, lokaliserade till området. Drygt 25
milj, kr, har satsals på malmprospektering i Vindelälvsområdet under
budgetåren 1967/68-1971/72.
I fråga om vattenkraft kan erinras om att Kungl. Maj rt,
med anledning av beslutet att Vindelälven inle skaU byggas ul, uppdrog ål
statens vatlenfallsverk all lämna en redogörelse för vUka av statens
outnyttjade vallenkrafllillgångar i de större norrlandsälvarna som med avseende
på bl, a, sysselsättningseffekt och lönsamhet kunde komma i fråga för
utbyggnad. Verket har sedermera redovisat elva projekt. Fem av dessa bedömdes
av naturvårds-, sysselsättnings- och ekonomiska skäl inle vara aktuella för
utbyggnad. Av de sex återstående projekten ligger tre inom Vindelälvsområdet,
nämligen Juktan och Björkfors vid Umeälven och Rebnis vid SkeUefteälven.
Statsmakterna beslutade år 1971 om utbyggnad av Rebnis.
Med hänvisning lill att stationen ej beräknades ge normal lönsamhet uttalade
föredragande departementschefen (prop. 1971:1 bil. 15 och prop. 1971: 145) att
särskilda avskrivningsmedel om högst 14 milj. kr. torde få anvisas då
stationen tas i bruk. Projektet har beräknats ge arbete för drygt 100 personer
under en treårsperiod.
För befolkningens service- och arbetsmöjligheter liksom
för industrins, skogsbrukets m. fl. näringars utveckling.har kommunikationerna
stor betydelse. Det gäller såväl den kollekliva trafikens som del allmänna
transportnätets tillgänglighet och standard, I Vindelälvsområdet går huvuddelen
av både person- och godstransporterna längs älvdalarna. Vägtransporterna
dominerar men särskilt på godssidan är järnvägstrans-
Prop.
1973:50 100
porlerna av betydelse. För rundvirkestransporterna spelar flottningen
fortfarande en stor roll. Flotlning pågår i såväl Umeälven som Vindelälven men
beräknas avvecklas i Vindelälven omkring år 1975.
Som framgår av tabell 6 har en kraftig upprustning skett
av det allmänna vägnätet under perioden 19671972.
Tabell 6. Väginvesteringar i allmänna vägnätet åren
1967-1972
Kommun MUj. kr.
Kommunblock
Arjeplog 67,3
Arvidsjaur 35,5
Sorsele 16,3
Storuman 49,8
Malå-Norsjö 29,0
Lycksele 21,7
Vindeln
13,2
Vännäs 14,3
Summa 247,1
Totalt har satsals 247 milj, kr, på ombyggnads-,
förbättrings- och förslärkningsarbelen på de allmänna vägarna under den gångna sexårs-perioden.
Del innebär en investering på drygt 11 000 kr, per bU i Vindelälvsområdet,
räknat efler bilbeslåndet vid utgången av år 1970, Som jämförelse kan nämnas
att motsvarande belopp för övriga delar av de båda länen var drygt 4 000 kr.
och för hela landet omkring 2 500 kr. under samma period.
Bland de arbeten som har ulförts eller som kommer alt vara
avslutade inom den närmaste framtiden märks de båda mellanriksvägarna över Umbukta
och Graddis. På Umbuktavägen har under hösten 1972 påbörjats arbeten på den
återstående delen mellan Strimasund och riksgränsen. Av hela vägen Storuman-riksgränsen
om 204 km är 187 km ombyggda. På Graddisvägen har arbeten på den återstående
sträckan Kuollejaur riksgränsen påbörjats hösten 1972. Av hela vägen Arjeplog-riksgränsen
om 137 km är nu ca 120 km om- eller nybyggda. På väg 363 har ca 30 km byggts om
eller förstärkts.
Huvuddelen av väginvesteringarna i Vindelälvsområdet eller
86 % har utförts som beredskapsarbeten.
Den regionalpolitiska stödverksamheten har haft en inte
ringa omfattning i Vindelälvsområdet som med undanlag för Vännäs ingår i del
inre stödområdet. Lokaliseringsstöd i form av bidrag och lån har under perioden
den 1 juli 1965 - den 30 december 1972 beviljats 35 företag med sammanlagt 56
milj. kr,, varav 28 milj, kr, i bidrag. Av tabell 7 framgår antalet företag som
har beviljats lokaliseringsstöd, stödets omfattning, av förelagen vid ansökningstiUfället
beräknad sysselsättning sarrit faktisk sysselsättning den 31 december 1972.
Flertalet av de redovisade företagen har också kommit i åtnjutande av
sysselsättningsstöd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
TabeU 7. Lokaliseringsstöd liU industriföretag
perioden 1,7,1965 31.12.1972
Kommun
Antal
Därav Bevil-
Total
Antal syssel-
Sysselsättnings-
Kommunblock
fö re-
ny-
jat stöd
invest.
satta
ökning
tag
etab-
mili.
kr.
milj,
kr.
lerade
vid an-
i dec.
beräk-
fak-
sökn.-
1972
nad
tisk
tillf.
Arjeplog
3
1
5,83
8,68
11
57
+ 40
+ 46
Arvidsjaur
6
1
8,30
12,52
132
211
+ 45
+ 79
Sorsele
2
1
2,89
4,44
14
34
+ 16
+ 20
Storuman
4
2
9,93
14,89
63
195
+ 139
+ 132
Malå-Norsjö
6
-
12,33
16,69
210
365
+ 199
+ 155
Lycksele
7
3
8,06
12,33
111
191
+ 125
+ 80
Vindeln
2
-
3,84
5,75
79
174
+ 86
+ 95
Vännäs
5
2
4,79
7,96
53
80
+ 88
+ 27
Summa
35
10
55,97
83,26
673
1 307
+ 738
+ 634
Som framgår av tabellen har hittills drygt 630 nya arbetstUlfäUen
kommit till stånd i Vindelälvsområdet med regionalpolitiskt slöd. En stor del
av stödet har beviljats under senare år varför vissa beslutade investeringar
ännu ej har färdigställts. Den därav betingade sysselsättningsökningen har
därför ännu inte till fullo genomförts. Tio nyetablerade företag har erhållit
stöd. Av dessa har åtta beviljats slöd år 1970 eller senare.
Transportstöd ulgår sedan år 1971 inom det allmänna
stödområdet. Slödel som varierar mellan 15-35 % av eriagd frakt för stödberättigade
transporter syftar lill att minska kostnaderna för frakter från orter och
tillverkare inom det allmänna stödområdet. Stödet har stor betydelse för
industrins konkurrenskraft. Under år 1971, som är det enda år för vilket
fullständiga uppgifter föreligger, har förelag inom Vindelälvsområdet fåll
drygt 1,4 milj. kr. i transportstöd som framgår av tabell 8. Uppskattningsvis
har stödet haft ungefär samma omfattning under år 1972.
Tabell
8. Beviljat transportstöd är 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommun Kommunblock
Fraktbidrag
kr.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Arjeplog
Arvidsjaur
Sorsele
Storuman
Malå-Norsjö
Lycksele
Vindeln
Vännäs
Summa
20 816
325 691
41615
98 187
239 533
109 571
199 684
408 469
443 566
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stiftelsen Norrlandsfonden inrättades år 1961 och har lill
uppgift att främja näringslivets utveckling i Norrland, främst i Norrbollens
län. Fonden skall la initiativ till och stödja forsknings- och
Prop.
1973:50 102
utvecklingsarbete samt medverka lill utveckling och
differentiering av industriell produktions- och serviceverksamhet. Ur
Norrlandsfonden har fr. o. m. budgetåret 1967/68 stöd utgått liU företag i Vindelälvsområdet
med totalt närmare 7 milj, kr.
Företagareföreningarna bedriver teknisk och kommersiell
rådgivning saml låneverksamhel. Föreningarna i Norrbollens och Västerbottens
län har större personella resurser än övriga föreningar i landet. Västerbollens
företagareförening har ett avdelningskontor i Lycksele, Föreningarnas
rådgivande och kreditslödjande verksamhet har haft stor omfattning. Under åren
1967-1971 har drygt 6,7 milj, kr, i direkflån beviljats företag i Vindelälvsområdet,
I Vindelälvsområdet liksom i landet i övrigt finns behov
av s k y d d a -de verksläder för dem som av skilda anledningar inte alls eller
inte under vissa perioder kan ta arbete i öppna marknaden. Verkstäderna drivs i
stort sell som industrier på den öppna marknaden. Ett relativt stort antal
skyddade verkstäder finns f, n, i Vindelälvsområdet, Del sammanlagda antalet
platser utgör som framgår av följande sammanställning 230,
Kommun Platsantal
Arvidsjaur 38
Sotsele 40
Storuman 30
Malä-Norsjö 40
Lycksele 82
Summa 230
Beredskapsarbeten bedrivs i stor omfattning i Vindelälvsområdet,
För näringsliv och befolkning väsentliga investeringar har, som har nämnts,
kommit lill stånd genom sådana arbeten. Vägnätet, såväl del allmänna som
skogsvägnätet, har rustals upp och byggts ul. Skogsförbättringar,
naturvårdande insatser, husbyggen, vatten- och avloppsarbeten m, m, har också
ulförts. Som framgår av tabell 9 har arbeten för en total kostnad av 575 milj,
kr, kommit tiU stånd under budgetåren 1967/68 1971/72, Statsbidrag till
beredskapsarbetena har utgått med 436 milj. kr. I genomsnitt ca 1 000 personer
har varje månad haft sysselsättning i sådana arbeten.
TabeU9. Beredskapsarbeten budgetåren 1967/68-1971/72
Arbetets art Dagsverken Kostnad Bidrag
1 000-tal milj,
kr, milj. kr.
Vägar 618,9 268,9 . 252,6
Skogs-och naturvårdsarbeten 439,7 75,7 59,7
Andra arbeten 434,9 230,6 124,4
Summa 1493,5 575,2 436,7
Prop. 1973:50 103
4.6.4 Beslutade eller planerade åtgärder
Utöver nyss redovisade, redan vidtagna åtgärder för alt
främja en positiv utveckling i Vindelälvsområdet har en rad åtgärder beslutats,
planerats eller föreslagits av skUda myndigheter, utredningar, kommuner m.fl.
Vindelälvsområdet har i jämförelse med övriga delar av
landet synnerligen rika malmtillgångar. Under de senaste åren har ell slort antal
lovande fyndigheler kommit fram. Trots att en stor del av SGU:s resurser redan
är lokahserade till Vindelälvsområdet är kännedomen om de geologiska förhåUandena
i stora delar av området ännu bristfällig. Enligt SGU är del nödvändigt att prospekteringsarbetena
intensifieras framför allt mot bakgrund av att de återstående tillgångarna i Adakfältels
gruvor inte längre kommer att vara brytvärda inom en relativt snar framtid. I prop.
1973:1 (bU, 15 s, 48-49) har chefen för industridepartementet anfört att del är
angeläget att insatser görs för att finna brytvärda ersätlningsmalmer. I
sammanhanget kan nämnas att den av riksdagen år 1971 (prop, 1971:29, InU
1971:15, rskr 1971:196) beslutade omlokaliseringen av SGU:s verksamhet inte
kommer all påverka sysselsättningen vid verkets filial i Mala,
En viss
fortsatt utbyggnad av vattenkraften kan förutses. Det tidigare nämnda
kraftverksbygget vid Rebnis beräknas vara färdigt under år 1974, I årets
statsverksproposition (prop, 1973:1 bil, 15 s, 125) har föreslagils att även
ett andra kraftverk, Juklans kraftstation, skaU anläggas i Vindelälvsområdet
som ersättning för den uteblivna utbyggnaden av Vindelälven, Enligt förslaget
skall anläggningen i motsats till tidigare preliminära plan utformas som en pumpkraftstalion.
Anläggningsarbetena ger då mer än dubbelt så stor sysselsättning som enligt
den preliminära planen eller arbete ål ca 360 man under fem år. Stationen
kommer inte att ge normal förräntning ulan särskilda avskrivningsmedel kommer
att behövas. Arbetena beräknas starta under år 1973, Genom den föreslagna
utbyggnaden vid Juktan kommer dessutom sysselsättningen alt tryggas vid
Vattenfalls verkstad i Storuman som f.n, sysselsätter 12-15 personer.
På
kommunikationsområdet pågår ett omfattande planeringsarbete inom ramen för den
regionala trafikplaneringen. Detta arbete syftar till att med utgångspunkt i
nuvarande och väntad bebyggelsestruktur, näringslivsförhållanden m, m. och med
hänsyn till troliga förändringar av efterfrågan på transporltjänster ge
underlag för bedömningar av och anvisningar om hur olika regioners behov av
person- och godstransporter lämpligen kan tillgodoses,
I
Norrbottens län, som utgör ett av försökslänen för den regionala
trafikplaneringen, befinner sig planeringsarbetet i slutskedet, 1 Västerbottens
län har det inledande kartläggnings- och analysarbetet avslutals,
I fråga om
investeringar i del allmänna vägnätet kan erinras att statens vägverk
fortlöpande upprättar s,'k. behovsplaner eller behovsinventeringar för en tid
av 12-15 år. Totalt upptar vägverkets behovsinvenle-
Prop. 1973:50 104
ringar åtgärder på det allmänna vägnätet i Vindelälvsområdet
omfattande 740 km tiUen kostnad av ca 260 milj, kr, för åren 1973-1985,
I de flerårsplaner för byggande av riksvägar och länsvägar
under åren 1973-1977 i Västerbottens och Norrbottens län som har fastställts av
statens vägverk i december 1972 har bl, a, upptagils ombyggnad av 19 km av väg
363 på delen Björksele-Vindelgransele, som ingår i "Forsarnas väg", lill
en beräknad kostnad av 8,5 milj, kr. Utbyggnaden är planerad all ske under åren
1975-1977.
Inom ramen för den regionalpolitiska stödverksamheten
görs fortlöpande insatser för att bygga ut industrin. Algot Nord AB planerar
all etablera tillverkning i bl. a. Lycksele och Norsjö. Antalet sysselsatta vid
dessa anläggningar, som väntas stå färdiga under är 1974, beräknas vid utgången
av år 1977 vara 200 på vardera orten. Vid full utbyggnad kommer detta företag
att i Västerbotten sysselsätta 1 000 personer. Genom sekundäreffekier kommer
ytterligare arbetstillfällen alt skapas. Etableringarna ökar framför allt
kvinnornas möjligheter att få arbete. Vid rekryteringen av arbetskraft skall
särskild uppmärksamhet ägnas den äldre arbetskraften. Vidare skall bl. a.
fackliga representanter delta vid utformningen av anläggningarna,
I Storuman uppförs f. n, en spånplatteindustri som
beräknas ge sysselsättning för ca 30 personer. Härtill kommer att etableringen
väntas ge positiva effekter för skogsnäringen i området.
En ytterligare utbyggnad av industrin i området kan
väntas, F. n. behandlas ett antal ansökningar om lokaliseringsstöd. De kommer
huvudsakligen från befintliga förelag i området som planerar att utvidga sin
verksamhet.
Som framgår av den lämnade redogörelsen (3.2) har
riksdagen nyligen (prop. 1972:111 bU. 1, InU 1972:28, rskr 1972:347) beslutat
alt ett industricentrum skall förläggas till Lycksele. Av den lämnade
redogörelsen (4.4) har vidare framgått alt glesbygdsulredningen föreslagit
intensifierade insatser från företagareföreningarna för all utveckla redan
existerande företag.
Av den totala volymen beredskapsarbeteni Vindelälvsområdet
utgör vägarbeten och därtill hörande småarbeten en betydande del. Utbyggnaderna
av mellanriksvägarna över Umbukta och Graddis som under några år har utförts
som beredskapsarbeten beräknas vara avslutade inom de närmaste åren. Antalet
sysselsatta i beredskapsarbeten kan för den närmaste tiden väntas uppgå till
ungefär samma antal som under de senaste åren. Arbetenas omfattning påverkas av
utvecklingen på arbetsmarknaden.
Den försöksverksamhet med intensifierad kommunal sysselsältningsplanering
som har pågått under del senaste året och på försök har drivits i vissa
glesbygdskommuner utgör ell komplement till de i det föregående redovisade
åtgärderna. Sorsele kommun ingår f. n. i denna försöksverksamhet.
Länsarbetsnämnden och kommunen har gjort en inventering av rillgången på
arbetskraft och. arbetsobjekt. Enligt länsarbetsnämndens bedömning kan ett
relativt stort antal projekt påbör-
Prop. 1973:50 105
jas under år 1973, De förslag lill arbetsobjekt som har
kommit in rör insatser främst inom jord- och skogsbruk, naturvård, turism och
småindustrien verksamhet. Antalet förslag som har lämnats av enskilda är ca 1
500, vilket innebär ett förslag per hushåll.
Med hänsyn till de högre krav som naturvårdsmyndighelerna
ställer på rening av avloppsvatten som släpps ut i Vindelälven har Vännäs, Vindelns,
Lycksele och Sorsele kommuner i skrivelse den 15 september 1971 till Kungl, Maj:l
hemställt om förhöjt statligt bidrag lill byggande och drift av
avloppsreningsanläggningar i tätorterna utmed Vindelälven, 1 skrivelsen
framhålls alt del efter Vindelälvens ådal finns flera samhällen och tätortskoncentralioner
som enligt miljöskyddskun-görelsen är skyldiga alt vidta särskilda
reningsanordningar för utsläpp i älven, I allmänhet rör del sig om små tätorlsbildningar
med svagt ekonomiskt underlag vilket innebär all del inte finns någon
möjlighet alt finansiera anläggningarna med avgifter av rimlig storlek.
Skyldigheten skulle sålunda innebära stora ekonomiska uppoffringar för
kommunerna i förhållande till deras ekonomiska bärkraft. En avsevärt högre
bidragsandel lill anläggningskostnaderna än som normalt utgår är nödvändig.
Även ett betydande bidrag till finansiering av de höga driftkostnaderna bör
kunna övervägas.
I yttrande över skrivelsen tillstyrker naturvårdsverket
all högre statsbidrag än vad gällande bidragskungörelse medger lämnas lill
anläggningskostnaderna. Däremot anser verket del principiellt tveksamt om
statsbidrag skall utgå tUl driftkostnader. Enligt verket är det lämpligt all
den normala bidragsnivån, som enligt gällande författning är lägst 30 och högst
50 % beroende pä reningsgrad, höjs med 25 procentenheter,
4.6.5 Kommittén för planering av turistanläggningar oeh
friluftsområden
Kommittén för planering av turistanläggningar och
friluftsområden har i sitt betänkande (Ds Jo 1972:4) Vindelälvsområdet. Förslag
lill utvecklingsprogram för rekreationslivel funnit att del från rikssynpunkl
finns två primära rekreationsområden inom Vindelälvsområdet, nämligen ell
område som omfattar nedre Vindelådalen utmed den forsrika älvslräckan mellan
Holmfors och Sandsele med Sorsele och Vindelns samhällen som basorler och ett
område som omfattar Tärna-Graddisfiällen innefattande Vindelälvens och Laisälvens
källflöden med Tärnaby-Hemavan och Arieplog som basorter på den svenska sidan
och Mo i Råna och Bodö på den norska.
En väsentlig punkt i kommitténs förslag gäller
förbättringar av vägnätet. Bl. a. föreslås att väg 363, "Forsarnas
väg", som går längs Vindelälven upprustas på sträckan mellan Rusksele och
Holmfors. Vidare föreslås all en fjällväg byggs mellan Ammarnäs och Tärnaby.
Programmet innebär bl. a. alt antalet luristbäddar i Vindelådalen
ökas från ca 250 till ca 1 000 bäddar och i Tärna-Graddisfjällen med ca 2 500
till drygt 6 000. Tillskottet utgörs av bäddar i stugbyar, campingstugor och
vandrarhem. Utbyggnaden bör koncentreras till beflntliga turistorter.
Prop. 1973:50 106
För att göra området attraktivt föreslås vidare bl, a.
insatser inom fiskevårdsområdel, inrättande av ett slrömakvarium i Vindeln och
en utbyggnad av fjällvandringslederna i Tärna-GraddisfjäUen,
Utvecklingsprogrammet innehåller förslagom investeringar
på ca 150 milj. kr. fördelade på en tioårsperiod. Knappt 50 milj, kr, avser Vindelälvsområdet
nedanför fjällväriden och drygt 100 mUj, kr, Tärna-Graddisfjällen, Av
förslaget ulgör ca 65 % eller ca 95 milj, kr, investeringar i infrastruktur och
bevarandeåtgärder. Kommittén förutsätter att investeringarna i stor
utsträckning kommer all genomföras med staten som huvudman,
Efiersom kommunerna i Vindelälvsområdet har små ekonomiska
resurser för fysisk planering föreslås ett statligt slöd till sådan planering
med 1,5 milj, kr.
Kommittén föreslår all en särskild samarbelskommitlé
bildas för Tärna-Graddis fjällområde för att samordna aktuella
planeringsprojekt. Uppbyggnads- och driftbolag med kommunal aktiemajoritet
anses utgöra lämpliga organ för en uppbyggnad av fierlalet i programmet
föreslagna åtgärder. Andra åtgärder förutsätts åvila olika statliga organ.
Kommittén anser att resp, huvudman i princip bör finansiera verksamheten.
Enligt kommitténs mening behövs en samordning av
marknadsföringen i Västerbottens och Norrbottens län, Ell lurislutvecklingsorgan
som är gemensamt för de båda nordligaste länen bör därför bUdas, Bl, a, med
hänvisning till att marknadsföringen torde kunna ses som en investering i
infrastruktur som har samband med övriga statliga investeringar i området,
föreslås all staten anvisar totalt 1 milj, kr, under en treårsperiod i form av driflbidrag.
Landstinget i Norrbotten och Västerbotten förutsätts var för sig bidra med ett
belopp av motsvarande storleksordning,
I en promemoria som har fogats till kommittéförslaget har
ledamoten Holmberg föreslagit att särskilda anslag för information om Vindelälven
anvisas under en treårsperiod. Beloppet föreslås till 1 milj, kr.
I särskilt yttrande framhåller ledamoten av kommittén Per
Henrik Ömma all kommittén inle har tagit ställning till innebörden av att samernas
rätt lill renskötsel är lagligt skyddad och att ersällningsfrägorna därför inle
har blivit behandlade. Kommitténs redovisning av kostnaderna är av denna
anledning missvisande.
4,6,6 Remissyttrandena
Kommitténs förslag har i huvudsak tillstyrkts av
remissinstanserna. Svenska turisttrafikförbundet uttrycker visserligen tvekan
inför förslagen men anser att programmet bör genomföras av sysselsällningsmässiga,
lokaliseringspoliliska och sociala skäl; RESO menar att en utbyggnad av
turistanläggningar i Vindelälvsområdet bör ske, men i mer begränsad form.
I vissa remissyttranden diskuteras i vilken utsträckning
turister kommer att söka sig lUl Vindelälvsområdet. Riksrevisionsverket m, fl,
remiss-
Prop. 1973:50 107
instanser anser alt inte hela projektet bör genomföras
omedelbart, med tanke på den konkurrens som Vindelälvsregionen kommer all möta
från Äreregionen och andra norrländska turistområden. Verket efterlyser
beräkningar av korseffekler mellan olika turistområden.
Förbättrade kommunikationer anses av flera remissinstanser
vara en förutsällning för alt en turistsatsning i Vindelälvsområdet skaU
lyckas. Statens järnvägar framhåller alt konkreta förslag lill kollekliva
trafikanordningar ännu inle är möjliga alt presentera. SJ är dock berett att på
de för SJ:s verksamhet gällande grunderna pröva de förslag lill kollektiva
förbindelser med området som kan komma att läggas fram. Svenska kommunförbundet
önskar en kompletterande utredning, som visar olika kommunikationsföretags
intresse att lösa transportfrågorna för området. Luftfartsverket finner det
realistiskt att i ett första skede utnyttja Bodö flygplats för charterturister.
Denna uppfattning delas inle av länsstyrelsen i Västerbottens län, som anser
att avstånden därifrån till turistorterna är för långa. Länsstyrelsen pekar på
möjligheterna att utnyttja Gunnarns flygfält som ligger ca 20 mU närmare
turistområdets tyngdpunkt.
Remissinstanserna
släUer sig i allmänhet positiva lill förslagen om vägbyggnader.
Överbefälhavaren anser dock att de föreslagna vägbyggnaderna är olämpliga efiersom
för försvaret negativa konsekvenser uppstår vid utbyggnad av mellanriksvägar i
övre Norrland, Den föreslagna fjäUvägen mellan Tärnaby och Ammarnäs tiUstyrks
av flera remissinstanser. Svenska naturskyddsföreningen och S\>enska
turistföreningen anser emellertid all vägen från nalurvårdssynpUnkt är
diskutabel. De föreslagna förbättringarna av väg 363 tillstyrks av bl, a,
domänverket som framhåller att de föreslagna vägförbätlririgarna synes Vara en
förutsättning för både ökat friluftsliv och för transporter. Motsvarande synpunkter
framförs av skogsstyrelsen och Västerbottens läns landsting som dessutom
framhåller all väg 363 har stor betydelse framför allt från allmän
näringslivssynpunkt.
Fiskeristyrdsen
anser att utredningen haren överdrivet optimistisk tro på möjligheterna att
erbjuda goda fisketillfällen. Enligt styrelsen bör i första hand de naturliga
fiskeresurserna inom regionen utnyttjas och förbättras. Styrelsen pekar ocksä
på att frågan om upplåtelse av fisket inte har berörts av kommittén. Statens
naturvårdsverk uttrycker tveksamhet inför den föreslagna
fiskodlingsverksamheten i Vindeln, eftersom syfiet alt bevara älvens naturliga
status motverkas vid inplantering av främmande fiskarter.
Utredningens förslag om upprustning och utökning avvandrings-lederna
i fjällen godtas i allmänhet ulan erinran. Förslaget alt ökningen av antalet
turistbäddar bör ske i form av stugby-, vandrarhems- och campingplatsbäddar
tillstyrks av remissinstanserna. Likaså understryks all utbyggnaden bör
koncentreras lill redan befintliga turistorter. Svenska landstingsförbundet
påpekar att anläggningarna bör lokaliseras så att den lokala befolkningens
servicebehov kan tillgodoses. Enligt LRF har behovet av koncentration av
fritidssluge-
Prop.
1973:50 108
bebyggelse överdrivits. RESO tillråder en försiktig
utbyggnad av logikapaciteten.
Flera remissinstanser har understrukit behovet av att de
föreslagna åtgärdernas inverkan på renskötseln utreds. Framför allt har frågan
om ersättning till samerna tagits upp.
Ett antal remissinstanser anser att de organisatoriska problemen
inte är tillfredsställande lösta. Statskontoret önskar en gemensam
organisation för planerings- och samordningsfrågor liksom för det löpande
uppföljningsarbetet i de båda områdena.
Kommitténs förslag rörande marknadsföringen av Vindelälvsområdet
med bl. a. en .samordning av de båda länens marknadsföringsinsatser tillstyrks
av flera remissinstanser. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttrycker tveksamhet
inför förslaget och uttalar sig mol en enda bokningscentral. LRF pekar på all
en samordnad förmedling av enskUda och allmänna frilidsstugor är angelägen. Fiskeristyrelsen,
statens naturvårdsverk och Svenska naturskyddsföreningen stöder ledamoten Holmbergs
reservation om ett speciellt anslag för information om Vindelälven.
1 fråga om finansieringen av projekten anser
riksrevisionsverket alt översiktliga driftkalkyler bör redovisas innan beslut
fattas och all eventuella underskott bör lill inle ringa del täckas av
intressenterna. Enligt Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet m,
fl, remissinstanser bör staten ta huvudansvaret för de driftunderskoll som kan
uppkomma vid en satsning på rekreationslivet inom området. Enligt domänverket m.
fl, bör de statliga bidragen vara av den storleksordningen alt ett
utbyggnadsprogram inte blir beroende av de olika kommunernas investeringar.
Statligt stöd till berörda kommuner och länsorgan för
fortsatt planeringsarbete tillstyrks av remissinstanserna.
4,7 Departementschefen
4.7,1 Allmänna utgångspunkter
Resultatet av det omfattande utredningsarbete rörande
glesbygdsfrågorna som under senare år har ulförts inom glesbygdsulredningen
redovisades för riksdagen hösten 1972, Riksdagen tog därvid stäUning lill
vissa allmänna riktlinjer för utformningen av glesbygdspolitiken (prop,
1972:111 bU, I, InU 1 972:28, rskr 1972:347), På grundval av riksdagens beslut
har glesbygdsfrågorna därefter beretts vidare inom resp, departement. Sålunda
har i årets slalsverksproposition (prop, 1973:1 bil, 12 s, 56) föreslagits att
ekonomiskt stöd i olika former skall kunna utgå för att upprätthålla
tillfredsställande kommersiell service i glesbygder. Bidrag föreslås kunna utgå
till kommun som subventionerar hemsändning av dagligvaror. Vidare föreslås all
enskilda näringsidkare under vissa förutsättningar skall kunna få ekonomiskt
stöd i form av lån till investeringar, I samband med att sådant stöd utgår
skall staten kunna lämna kreditgaranti för lån till anskaffning av varulager.
För ändamålet föreslås två nya anslag under tionde huvudtiteln på sammanlagt
2,6 milj. kr.
Prop.
1973:50 109
I fråga om den sociala omvårdnaden har i statsverkspropositionen
(prop. 1973:1 bil. 7 s, 66) förordals att medel ställs till förfogande för
särskilda insatser för vård och annan social service i glesbygder. Frågor om
vissa åtgärder på utbildningsområdet kommer inom den närmaste tiden att anmälas
av chefen för utbildningsdeparlemenlet. Trafikförsörjningen i glesbygder
behandlas f. n. av Irafikplaneringsutredningen (K 1970:41) och i den regionala
trafikplanering som bedrivs i länen. Frågor som har betydelse för
trafikförsörjningen i glesbygder har behandlats också av bussbidragsutredningen.
Förslag i denna fråga kommer inom kort att anmälas av chefen för
kommunikationsdepartementet.
1 det följande behandlar jag de glesbygdsfrågor som faller
inom inrikesdepartementets verksamhetsområde, dvs. huvudsakligen de sysselsättningsfrågor
som har lagils upp i belänkandet (Ds In 1972:8) Sysselsättning i glesbygder.
Först vill jag emellertid utveckla min syn på vissa frågor av principiell
betydelse för utformningen av glesbygdspolitiken som berördes vid
riksdagsbehandlingen förra hösten.
I anslutning rill förslaget liU plan för utveckhng av den
regionala strukturen uttalas i prop. 1972:11 1 all glesbygdsulredningens
definition av regional och lokal service samt utredningens normer för
acceptabla restider för att nå sådan service i huvudsak bör läggas lill grund
för den fortsatta samhällsplaneringen. Regionala centra och kommuncenlra har f,
n. en tillfredsställande regional och lokal service. För vissa regionala centra
och kommuncentra kan det emellertid bli nödvändigt med särskilda insatser för
all upprätthålla en sådan servicenivå. I vissa större kommuner i glesbygderna
kan kommundelscentra behöva anges. Valet av sådana centra förutsätter en
fortsatt planering i samverkan mellan kommuner och länsstyrelser.
Riksdagen gjorde inte några erinringar mol dessa
uttalanden. Vid riksdagsbehandlingen (InU 1972:28 s. 37, rskr 1972:347) betonades
vikten av att förslag till olika former av service i glesbygder utformas på ett
sådant sätt all de innebär en rejäl garanti för att orter i glesbygder kommer
att fortleva. Ulan ell serviceåtagande frän del allmänna kan enligt riksdagsutlalandet
de mindre orter det här gäller, som ofta är belägna i avfolkningsbygder,
knappast räkna med att överleva, efiersom de blir föga attraktiva
lokaliseringsplatser för förelagen. Det framhålls som viktigt all orter av
detta slag, som dessutom ulgör stödjepunkter för myckel stora omland, får en
ordentlig garanti för upprätthållande av en rimlig servicenivå.
Genomförs åtgärder av del slag som jag har redovisat i det
föregående kommer förutsättningarna alt upprätthålla en tillfredsställande
service för glesbygdsbefolkningen alt förbättras avsevärt. Sådana åtgärder kommer
att verksamt bidra lill all skapa garantier för en rimlig servicenivå.
Åtgärder för all tillförsäkra glesbygdsbefolkningen en
tillfredsställande service måste utformas i intimt samarbete mellan stat och
kommun. Till väsentlig del ligger sådana åtgärder inom ramen för den kommunala
verksamheten. Statligt ekonomiskt slöd har lill främsta syfte att göra det
möjligt för kommunerna att vidta behövliga åtgärder. 1 första hand är det
Prop. 1973:50 110
en kommunal uppgift alt planera verksamheten och välja
mellan olika alternativ. Denna planering bör ske i sarnverkan med
länsstyrelserna som det åligger att samordna planeringen kommuner emellan.
Enligt min mening behövs en intensifierad kommunal planering
i fråga om serviceförsörjningen som inbegriper främst planer för lokal
trafikförsörjning, social och kommersiell service och utbildning. Planeringen
bör ge anvisning om vilka serviceanläggningar som i första hand skall stödjas. Detla
är nödvändigt bl, a, som underlag för statliga beslut i olika stödfrågor. Vid
planeringen bör avvägningar göras meUan å ena sidan behovet av att elementära
servicefunktioner finns representerade i form av stationär service och å andra
sidan möjligheterna alt tillgodose befolkningens krav på en tillfredsställande
service genom insatser på kommunikationsområdet eller genom en mobil service.
Genom länsstyrelsernas medverkan i denna kommunala
planering blir del möjligt att foga in verksamheten i den övergripande regionala
ulvecklingsplaneringen.
Jag är medveten om alt del krävs viss tid innan kommunerna
kan genomföra en mera fullständig planering av serviceförsörjningen. I ett
inledningsskede får beslut om statliga stödåtgärder grundas på mera
översiktliga bedömningar från fall till fall. Uppföljningen av hur serviceförsörjningen
i glesbygderna utvecklas är en uppgift för länsstyrelserna som enligt
huvudprincipen skall förfoga över eller vara mellanhand för det statliga
glesbygdsstödet.
4.7,2 Sysselsättning i glesbygder
För all man skall kunna lösa sysselsättningsfrågorna i
glesbygder är det som glesbygdsutredningen har uttalat primärt alt del
befintliga näringslivet i glesbygderna stöds. Den industriella verksamheten
där bedrivs ofta i små företagsenheter. Dessa småförelag har stor betydelse
inte endast genom den sysselsättning de ger utan också genom att de utgör ett
nödvändigt komplement till andra näringar. Till stor del är förelagens
produktion avsedd alt tillgodose en lokal marknad. Det finns emellertid också
glesbygdsförelag som avsätter sina produkter över hela landet och i utlandet.
De mindre förelagen har vissa problem som är särskilt
framträdande i glesbygderna. Jag tänker närmast på svårigheten all följa med i
den tekniska utvecklingen och att marknadsföra produkterna. Glesbygdsulredningen
föreslår all utökad rådgivning och service kostnadsfritt eller i det närmaste
kostnadsfritt ställs till förfogande för glesbygdens småförelag. För ändamålet
föreslås alt var och en av företagareföreningarna i de fyra nordligaste länen
får ett särskilt administralionsbidrag pä 500 000 kr. och var och en av
föreningarna i de tre övriga skogslänen
300 000 kr.
Jag delar utredningens uppfattning all
småföretagen i glesbygden
behöver rådgivning och service från företagareföreningarna.
Sådan ges
redan nu i stor omfattning. Under senare år har
företagareföreningarna
fåll ökade resurser för förelagsservice. En
generell förstärkning av
Prop. 1973:50 111
administralionsbidragen ger i och för sig inte några
garantier för all det åsyftade resultatet kan nås. Ett särskilt stöd bör enligt
min mening i stället inriktas på konkreta projekt. Företagareföreningarnas
behov av medel för sådant ändamål bör prövas av Kungl. Maj:t från fall lill
fall. Jag beräknar medelsbehovet för ändamålet till 1 milj. kr.
Glesbygdsulredningen
har tagit initiativ till intensifierad kommunal sysselsältningsplanering i sex
kommuner (kommunblock). Genom försöken har olika modeller för en sådan
planering prövats. Kommunerna har varit huvudmän för verksamheten. Planeringen
har innefattat dels en inventering av behovet av ytterligare arbetstillfällen i
de berörda kommunerna, dels en inventering av lokall tillgängliga
arbetsuppgifter. Tre av de kommuner söm har genomfört dessa inventeringar har
för budgetåren 1971/72 och 1972/73 av Kungl. Maj:l beviljats bidrag med totalt
4,5 milj. kr. för all praktiskt genomföra åtgärder som har föreslagils vid
planeringen.
Erfarenheterna av försöksverksamheten under budgetåret
1971/72 har redovisats av berörda länsarbetsnämnder och kommuner. Det framgår
att ca 500 personer har berörts av de vidtagna åtgärderna. De utförda arbetena
har lill stor del varit inriktade på att förbättra enskilda hushåUs
försörjningssituation, I, ex. genom upprustning av äldre byggnader för
uthyrning lill turister, mindre förbättringar på jordbruksfastigheter,
uppsättning av stängsel för fårskötsel m. m. Även ell stort antal andra arbeten
har ulförts, såsom restaurering av fäbodar, anläggande av vandringsleder o, d.
Länsarbetsnämnderna och kommunerna har sammanfattningsvis framhållit att det
har visat sig vara möjligt all genom åtgärder av detta slag öka
sysselsättningen för den lokall bundna arbetskraften. Man har vidare
understrukit alt administrationen av verksamheten har skett på ett smidigt sätt
och lill låga kostnader.
Erfarenheterna bestyrker glesbygdsulredningens uppfattning
all en ingående objeklinvenlering och sysselsältningsplanering på kommunal nivå
kan förbättra möjligheterna att sysselsätta den lokalt bundna arbetskraften.
Jag förordar att verksamheten vidgas. Smärre modifikationer i uppläggningen av
planeringen bör dock göras.
Resultaten av inventeringarna av lokall bunden arbetskraft
i försöksområdena kan antas vara representativa för flertalet
glesbygdskommuner i skogslänens inland. Sådana inventeringar bör därför
framdeles kunna göras mer översiktliga än vad som har varit fallet under
försöksverksamheten. Däremot bör inventeringen av arbetsobjekt kunna ske på
samma sätt som under försöksverksamheten. Det är härvid angeläget att söka
finna mindre projekt med spridning över hela kommunen.
Inventeringen av arbetsobjekt i försöksområdena har gett
till resultat all ell stort antal intressanta objekt han förtecknats. Här finns
ett material som ger utrymme för betydande kommunala sysselsättningsinsalser
under de närmaste åren. Ett starkt argument för alt såväl planeringen som
genomförandet av arbetena bör handhas av kommunerna är att det rör sig om
många små objekt som vart och ell kostar endast några tusen kronor. Det har
vidare visat sig att man med en kommunal
Prop. 1973:50 112
organisation har lyckats få aktiv medverkan från många
kommunmedlemmar. Jag förordar att verksamheten även i fortsättningen skall
handhas av kommunerna.
En ökning
av de kommunala sysselsätlningsinsatserna bör sålunda komma till stånd. För den
fortsatta verksamheten bör gälla i huvudsak samma villkor som under
försöksperioden. Del innebär alt kommunerna skall vara huvudmän för
verksamheten. Arbetsobjekten skall godkännas av länsstyrelsen. Arbeten som
ingår i kommunernas normala verksamhet eller projekt som lämpar- sig som
beredskapsarbeten bör inte ingå i verksamheten. Arbetena skall reserveras för
lokall bundna arbetslösa personer som anvisas av arbetsförmedlingen. För
jordbrukels del innebär det bl. a. all endast arbetsobjekt till vilka annat
statligt stöd inte kan utgå kommer i fråga. Nu aktuellt slöd får inte motverka ralionaliseringsverk-samhelen
i näringen, vilket också bör beaktas vid bestämmande av stödets storlek.
Statsbidrag lill de kommunala sysselsätlningsinsatserna
har hittills varit knutet endast till lönekostnaderna, vilka i sin helhet har
täckts av bidraget. Till kostnader för material och administration har bidrag inle
utgått. En ändring bör nu ske på så sätt alt hela den godkända kostnaden får
utgöra bidragsunderlag. Statsbidraget bör under dessa förhåUanden fastställas lill
högst 75 %.
Jag beräknar behovet av medel för kommunala sysselsättningsinsalser
till ca 9 milj, kr, för budgetåret 1973/74,
F. n, bedrivs beredskapsarbeten på flera håll i
glesbygderna i form av s. k. industriella beredskapsarbeten, dvs. av
arbetsmarknadsverket drivna verksläder. Enligt glesbygdsutredningen är sådana
samhällsägda verksläder ett nödvändigt inslag i sysselsättningspolitiken i
glesbygderna. Utredningen föreslår därför att verkstäder av detta slag skall
etableras i orter där del regionalpoliliska stödet inle har gett önskad effekt.
Som utredningen har framhållit behöver emellertid frågan om drift- och
ägandeformer för sådana verkstäder övervägas ytterligare. Jag är därför inle
beredd alt f. n. gä närmare in på denna fråga.
Under
senare år har en verksamhet med hemarbete byggts upp i glesbygderna. Med bidrag
från anslag till särskilda stödåtgärder i glesbygder har hemarbete i olika
former under budgetåret 1971/72 beretts för ca 1 650 personer. Del är angelägel
all verksamheten fortsätter. Företagareföreningarna, som handhar verksamheten
bör uppmärksamma vissa problem i fråga om arbetsvillkor, ansvarsförhållanden m.
m. som har visat sig uppkomma i hemarbetet. Föreningarna bör i dessa och hknande
frågor hålla nära kontakt med arbetsmarknadsorganisationerna. Vidare är del
nödvändigt alt marknadsmässiga försäljningspriser tillämpas i fråga om de produkter
som tillverkas i hemarbetsverksamheten.
4.7,3 Ätgärder i Vindelälvsområdet
Riksdagen uttalade år 1967 (ABU 1967:55) alt någon
utbyggnad av Vindelälven inte borde komma lill stånd. Eftersom Vindelälvens bevaran-
Prop. 1973:50 113
de kunde betraktas som en riksangelägenhet borde bestående
lokaUse-ringspoliliska åtgärder vidtas i Vindelälvsområdet, 1972 års riksdag (InU
1972:7, rskr 1972:188) har begärt en redovisning av vidtagna och framtida sysselsätlningsåtgärder
i området. I del följande hänför jag till Vindelälvsområdet följande kommuner
och kommunblock, nämligen Arjeplog och Arvidsjaur i Norrbottens län samt Sorsele,
Storuman, Malå-Norsjö, Lycksele, Vindeln och Vännäs i Västerbottens län. Av den
redogörelse för utvecklingen i detla område som jag har lämnat i det föregående
(4.6.2) framgår att det finns ett behov av sysselsättningsstödjande åtgärder i
hela området.
Betydande insatser har gjorts för att främja
sysselsättningen i Vindelälvsområdet. 1 del föregående har jag utförligt
redovisat de åtgärder som har vidtagits efter år 1967 (4.6.3). Enligt
redovisningen har ca 630 nya arbetsplatser tillkommit där inom industrin genom
den regionalpoliliska stödverksamheten. Företag i området har beviljats
lokaliseringsstöd med sammanlagt 56 milj. kr,, varav 28 milj, kr, i bidrag.
Transportstöd har utgått till industriföretag inom området med närmare 1,5
milj. kr. under år 1971 och med uppskattningsvis lika stort belopp under år
1972. Beredskapsarbeten har under perioden bedrivits lill en total kostnad av
575 milj. kr. Till dessa arbeten har statsbidrag utgått med 437 milj. kr. 1
genomsnitt har 1 000 personer sysselsatts i sådana arbeten. Vidare har insatser
gjorts med medel från Norrlandsfonden och företagareföreningarna. Dessutom har
särskilt jordbruksstöd utgått. Det sammanlagda belopp som har tillförts
näringslivet genom de olika stödåtgärderna är betydande.
I årets slalsverksproposition (prop. 1973:1 bil. 15 s.
125) har föreslagils all en kraflverksslation skall byggas vid Juktan i Storumans
kommun. Detta kraftverk, som inte beräknas kunna uppfylla vattenfallsverkets
normala förräntningskrav, är ell av de ersättningsprojekl som aktualiserades
när beslut fattades att inle bygga ul Vindelälven. Anläggningen beräknas ge
sysselsättning åt 360 personer under fem år.
Jag vill också erinra om den nyligen beslutade induslrietablering
som Algot Nord AB gör i området med statligt regionalpohtiskt stöd. Bolagel
planerar alt uppföra anläggningar i Norsjö och Lycksele. Vid anläggningarna
beräknas 400 personer komma all sysselsättas. I en spånplatle-fabrik i Storuman
kommer alt anställas ett 30-tal personer. Verksamheten i fabriken kommer
därutöver att indirekt ge viss sysselsättning inom skogsbruket och transportnäringen.
1972 års riksdag har vidare beslutat alt ett industricentrum skall förläggas
till Lycksele. Jag har i det föregående föreslagit att utbyggnaden av industricenteranläggningen
i ett första steg skall omfatta 1 50 arbetsplatser.
Sammanlagt kommer ca 600 nya permanenta arbetstillfällen
att tillföras Vindelälvsområdet genom dessa induslrietableringar. Härtill
kommer de 360 arbetstillfällena under utbyggnaden av Juktans kraftstation,
1 den tidigare lämnade redogörelsen har berörts också
andra projekt av stor betydelse för Vindelälvsområdet, Särskilt intresse
tilldrar sig den
8 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 50
Prop. 1973:50 114
fortsatta utbyggnaden av vägarna. Vägarna har stor
betydelse för alt områdets invånare skall kunna få tUlgång lill tätorternas
service. Även för näringslivets utveckling är goda kommunikationer en
förutsättning. Skogsbruket, som är en av områdets basnäringar, transporterar
redan nu en stor del av sina produkter på landsväg. Om flottningen på Vindelälven
som planerat läggs ner, kommer behovet av vägar som tål tunga transporter att
öka betydligt. Också för turismen är del av stor betydelse all vägarna är i
gott skick.
Kommittén för planering av turistanläggningar och
friluftsområden har presenterat ell omfattande program för utveckling av
rekreationslivet i Vindelälvsområdet. Till stor del avser kommitténs förslag
investeringar i vägar. Bl. a. ingår där som ett angeläget led i en utbyggnad av
väg 363. Som jag har redovisat förut har stora insatser redan gjorts i fråga om
vägbyggandel i området. Beredskapsarbetena sedan år 1967 avser väginvesteringar
på totalt ca 270 milj. kr. Med hänsyn lill utveckUngen av sysselsättningen i
området förordar jag efler samråd med chefen för kommunikationsdepartementet
att en utbyggnad av väg 363 saml av vissa andra vägar i Lycksele, Sorsele och Vindelns
kommuner nu kommer lUl stånd. Medelsbehovet kan beräknas lill ca 40 milj. kr.
fördelade på en fyraårsperiod. Kostnaderna bör utgå från del under elfte
huvudtiteln upptagna anslaget Särskilda stödåtgärder i glesbygder. För
ändamålet beräknar jag ett belopp av 10 milj. kr. för nästa budgetår.
I kommitténs program ingår förslag att
turistanläggningarna i området byggs ut, att en rad aktivitetsanläggningar
inrättas och alt marknadsföringen av området förstärks m.m. Kommitténs
betänkande har remissbehandlats och ärendet bereds nu i
jordbruksdepartementet. Jag kan i detta sammanhang tillägga alt vissa av de
projekt som finns i kommitténs förslag redan har påbörjats med hjälp av bidrag
från anläggningsstödet tUl idrotten. Några projekt genomförs delvis som
beredskapsarbeten. Programmet i övrigt kan få betydelse vid valet av framtida
beredskapsarbetsprojekt i området. Ytterligare projekt som ingår i kommitténs
förslag får prövas mot bakgrund av vad marknadsutvecklingen kan medge och de sysselsätlningsbehov
som föreligger.
Malmbrytningen spelar en betydelsefull roll i Vindelälvsområdet.
Sveriges geologiska undersökning (SGU) har framhållit att det föreligger goda
utsikter att finna ytterligare brytvärda malmer i området. Den tidpunkt närmar
sig då brytningen i Adakgruvorna inte längre kan upprätthållas. Det är därför
angeläget att vederbörande stathga verk i samarbete med SGU studerar
möjligheterna att finna brytvärda ersält-ningsobjekl. I årets slalsverksproposition
(prop. 1973:1 bil. 15 s. 41) har för budgetåret 1973/74 föreslagits att 21,9
milj. kr. anvisas för prospektering. Enligt vad jag inhämtat av chefen för
industridepartementet avser 10 milj. kr. av detta belopp arbeten inom Vindelälvsområdet.
Kommunala sysselsättningsinsalser planeras som jag
tidigare har nämnt i Sorsele kommun. Det bör finnas goda möjligheter att på
detta sätt skapa nya arbetstillfällen även i andra kommuner i Vindelälvsområdet.
En vidgning av verksamheten till ytterligare kommuner i området kan ske
Prop. 1973:50 115
inom ramen för de ökade anslag till kommunala sysselsättningsinsalser
som jag har förordat i det föregående.
Flera kommuner utmed Vindelälven har gjort en
framställning om höjda bidrag för anläggning och drift av
avloppsreningsanläggningar i anslutning till Vindelälven. Efter samråd med
chefen för jordbruksdepartementet vill jag framhåUa att kommuner utmed Vindelälven
med hänsyn till angelägenheten av alt byggnadsarbeten tidigareläggs bör få
förhöjt statsbidrag för anläggning av avloppsreningsanläggningar. Bidrag bör
kunna utgå med högst 75 % tUl reningsverk inom Vindelälvsområdet. Då det är
angeläget att arbetena kommer igång så snart som möjligt bör förhöjt bidrag i princip
dock inle kunna utgå tiU anläggningar som påbörjas efter den 1 juli 1975. För
här avsedda bidrag bör i övrigt i huvudsak samma principer gälla som för de
förhöjda statsbidrag rill reningsverk som har utgått under budgetåren 1971/72
och 1972/73. Bidragen bör utgå från det under nionde huvudtiteln uppförda
anslaget Bidrag till kommunala avloppsreningsverk m, m.
De åtgärder som har vidtagits, beslutats eller planerats i
Vindelälvsområdet är som framgår mycket omfattande. Sammanräknade kommer de
vid full utbyggnad att innebära ett tillskott av nära 1 300 nya permanenta
arbetstillfällen sedan år 1967. Därtill kommer den sysselsättning som har
kommit tUl stånd och även framdeles beräknas skapas genom beredskapsarbeten och
den sysselsättning som utbyggnaden av Juktans kraftstation ger upphov till.
Genom de nu redovisade insatserna skapas flera
arbetstillfällen än som skulle ha kommit till stånd genom en utbyggnad av Vindelälven.
Strävandena alt bereda sysselsättning för dem som bor i Vindelälvsområdet bör
dock fortsätta.
opaginerad Kontrollera mot PDF
5 Kostnads- och anslagsfrågor
5.1 Driftbudgeten
D 1. Regionalpolitiskt
stöd: Bidragsverksamhet
opaginerad Kontrollera mot PDF
1971/72
Utgift 1972/73 Anslag 1973/74 Förslag
119 663
048 131 125 000 189 094 000
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Beloppet avser motsvarande anslag eller delar av anslag
enligt riksstaten för ifrågavarande budgetår.
Från anslaget skall bestridas utgifterna för det i
programbudgeten för arbetsmarknadsverket upptagna programmet Regionalpoliliska
stödåtgärder med undantag av delprogrammet Lokaliseringslån (prop, 1973:1 bU,
13 s. 48), Delprogrammen Investeringsfonder och Lokaliseringssamråd belastas
endast av förvaltningskostnader.
1973/74
1971/72
1972/73
Beräknat
Basförslag
AMS
Departements-
chefen
1.
Lokaliseringsbidrag
68 409 000
65 001 000
65 001 000
65 001 000
90 000 000
2,
Lokaliseringsu
tbildning
40 976 000
50 000 000
50 000 000
50 000 000
65 000 000
3,
Sysselsättningsstöd
10 278 000
12 500 000
12 500 000
12 500 000
30 000 000
4.
Infriande
av statlig
garanti
för lån i lokaliserings-
syfte
till rörelsekapital
1 000
5.
Förvaltningskostnader
3 558 000
3 624 000
3 896 000
4 599 000
4 093 000
Summa
123
221 000
131
125 000
131
397 000
132
100 000
189
094 000
Av den av 1970 års riksdag fastställda medelsramen för regionalpolitiskt
stöd om 1 200 milj. kr. under treårsperioden 1970/71-1972/73 har för beslut om
lokaliseringsbidrag och avskrivningslån beräknats 200 milj. kr. Kungl. Maj:t
har bemyndigats all härutöver ta i anspråk 3 milj. kr. som vid ingången av
treårsperioden kvarstod outnyttjat av beslutsramen för lokaliseringsbidrag från
föregående femårsperiod.
Under budgetåren 1970/71 och 1971/72 har beslut fattats om
lokaliseringsbidrag med 142 milj. kr. Stödformen avskrivningslån har kommit lill
endast begränsad användning. För budgetåret 1972/73 kvarstod av den beräknade
ramen för lokaliseringsbidrag (3 + 200 142) 61 milj. kr.
För treårsperioden har för utbildningsslöd beräknats ett
medelsbehov på 100 milj. kr. Under budgetåren 1970/71 och 1971/72 fattades
beslut om utbildningsslöd med sammanlagt 98,2 milj. kr. Utbildning beräknas ha
kunnat beredas ca 18 400 personer under nämnda period.
Medelsbehovet för sysselsällningsstöd under treårsperioden
har beräknats till 25 milj. kr. Sådant slöd har under åren 1971 och 1972
beviljats med sammanlagt 17,7 milj. kr.
Prop. 1973:50 117
Infriande av garantier för lån i lokaliseringssyfte till
rörelsekapital har hittills inte förekommit.
Arbetsmarknadsstyrelsen
I sin anslagsframställning för budgetåret 1973/74 har AMS
i avvaktan på statsmakternas beslut om fortsatta regionalpohliska stödåtgärder
tagit upp samma belopp som har anvisats för budgetåret 1972/73.
D 2. Särskilda stödåtgärder i glesbygder
1971/72 Utgift 6743 548 Reservation 4515 152
1972/73 Anslag 5
000 000
1973/74 Förslag 25 000 000
Från anslaget betalas kostnader för försöksverksamhet i
form av stöd till hemarbete i vissa glesbygder och för andra stödåtgärder m, m,
som kan aktualiseras för att förbättra levnadsförhållandena för befolkningen i
glesbygderna. Verksamheten handhas av kommerskollegium och företagareföreningarna.
Kommerskollegium
I en redogörelse för försöksverksamheten med särskilda
stödåtgärder i glesbygder framhåller kommerskollegium att glesbygdsstödet under
budgetåret 1971/72 gett ca 1 650 personer arbete (hel- eller dellid). Detta
motsvarar enligt företagareföreningarnas beräkningar heltidsarbete för omkring
1 050 personer, vilket innebär en ökning med ca 100 heltidsarbeten jämfört med
föregående budgetår. Kollegiet finner utveckUngen vara tillfredsställande
särskilt mot bakgrund av alt den svaga konjunkturen kunnat väntas leda till en
viss nedgång i antalet sysselsatta.
Företagareföreningarna har under budgetåret 1971/72
beviljat bidrag till företag som bereder sysselsättning för hemarbetare i
glesbygder med 3,3 milj, kr. Föreningarnas kostnader för att administrera
verksamheten har uppgått till något mer än 900 000 kr.
Kollegiet upplyser att arbetstillfällena främst erhållits
från företag tillhörande textil- och träindustrin men även från plast-, skinn-
och elektronikförelag. Liksom tidigare har den övervägande delen av arbetstillfällena
för hemarbetare skapats genom medverkan av företag inom det egna länet. Under
budgetåret 1971/72 har slöd riU produktutveckling lämnats av ett par
företagareföreningar.
Kommerskollegium framhåller att försöksverksamheten är
relativt ny och alt den under de budgetår den pågått fortlöpande har ökat i omfaltning.
Kollegiet hemställer alt för budgetåret 1973/74 anvisas oförändrat 5 milj, kr.
Prop. 1973:50 II
5.2 Kapitalbudgeten
V. Fonden för låneunderstöd
V:10 Regionalpohtiskt stöd: Lokaliseringslån
1971/72 Utgift '313 223 676 Reservation 72 235 459
1972/73 Anslag 250
000 000
1973/74 Förslag 250 000 000
Beloppet avser anslaget Lokaliseringslån i riksstaten
för ifrågavarande budgetär.
Från anslaget skall bestridas utgifterna för det i
programbudgeten för arbetsmarknadsverket under programmet Regionalpohliska
stödåtgärder upptagna delprogrammet Lokaliseringslån (prop, 1973:1 bil, 13 s,
48),
Av ramen för regionalpolitiskt stöd om 1 200 milj, kr,
under treårsperioden 1970/71 1972/73 har för lokaliseringslån beräknats 800
milj, kr, Kungl, Maj:t har vidare bemyndigats att la i anspråk 84 milj, kr, som
vid ingången av treårsperioden kvarstod outnyttjat av beslutsramen för
lokaliseringslån under föregående femårsperiod.
Under budgetåren 1970/71 och 1971/72 har beslut fattats om
lokaliseringslån med 600,3 milj, kr. För beslut om lokahseringslån under
innevarande budgetår kvarstod således av den beräknade ramen för
lokaliseringslån (84 + 800 - 600,3) 283,7 milj, kr.
Arbetsmarknadsstyrelsen
I sin anslagsframställning för budgetåret 1973/74 har AMS
i avvaktan på statsmakternas beslut om fortsatta regionalpohliska stödåtgärder
tagit upp samma belopp som har anvisats för budgetåret 1972/73.
5.3 Departementschefen 5,3,1 Regionalpolitiskt stöd
Jag behandlar först frågan om ramar för det
regionalpolitiska stödet. Den av riksdagen fastställda totala medelsramen för regionalpolitiskt
stöd för budgetåren 1970/71-1972/73 utgör 1200 milj, kr. Fram t, o. m, januari
1973 har bidrag beviljats med 308 milj, kr. och lån med 726 milj. kr. Det särskUda
transportstödet har utgått med 40,2 milj. kr. Av beviljade bidrag avser 168
milj. kr, lokaliseringsbidrag, 118 milj, kr, lokaliseringsutbildning och 22
milj, kr, sysselsättningsstöd. Medel har inte behövt tas i anspråk för
infriande av statlig garanti för lån i lokaUserings-syfte till rörelsekapital.
Den för nuvarande treårsperiod fastställda totala
medelsramen kommer inle alt vara fuUl tillräcklig för del föreliggande
behovet, varför jag avser att föreslå Kungl. Maj.t att på tilläggsstat
III för innevarande
Prop. 1973:50 119
budgetår begära en utökning av ramen. Dessutom behöver
ytterligare medel anvisas pä anslaget Regionalpolitiskt slöd: Lokahseringslån.
Erfarenheterna av flerårsramar är positiva. Tack vare det
bemyndigande som Kungl. Maj:t har haft alt inom de totala ramarna bevilja stöd
med högre belopp än som har anvisats under anslagen har en tillfredsställande
planering kunnat åstadkommas och risker för alt enstaka större projekt spränger
ramarna har undvikits. Jag förordar därför all flerårsramar fastställs också i
fortsättningen. I Ukhet med vad som gällde den första stödperioden efter
riksdagens beslut om en aktiv lokaliseringspolitik bör ramar nu bestämmas för
en femårsperiod.
Som jag har framhåUit i prop. 1972:11 1 bör den framlida regionalpoUtiken
i huvudsak kunna genomföras med de medel som finns i dag. Beräkningen av de nya
ramarnas storlek påverkas bl. a. av den utökade stödverksamhet som jag har
föreslagit. Som jag tidigare har utvecklat bör sålunda viss företagsinriktad
partihandel och uppdragsverksamhet vara stödberältigad. Jag har vidare
föreslagit all Kungl. Maj:l får möjlighet att under specieUa förutsättningar
bevilja avskrivningslån till investeringar i maskiner, arbetsredskap och verktyg
i del inre stödområdet. Ramarnas storlek påverkas vidare av mina förslag all sysselsältningsslöd
skah kunna utgå även till företag med annan stödberältigad verksamhet än
industriell verksamhet samt till företag som får tillstånd att utnyttja investeringsfondsmedel.
Därtill kommer de av mig föreslagna höjningarna av stödbeloppens storlek.
Ytterligare påverkas totalramen av tillskott till
Norrlandsfonden och de föreslagna nya regionalpolitiska stödåtgärderna till industricenteranläggningar.
Samtliga regionalpohliska insatser som jag har behandlat i
det föregående måste ses som integrerade delar av en framåtsyftande
regionalpolitik. Jag finner det därför naturligt all en gemensam total ram
beräknas för de olika stödformerna. Utifrån en bedömning av det nu förutsebara
medelsbehovet för de aktuella åtgärderna förordar jag att en total ram på 2 500
milj. kr. fastställs för femårsperioden 1973/741977/78. I motsats lill
förhållandet under innevarande stöd-period ingår inle medel för transportstöd i
den föreslagna ramen för den kommande stödperioden. EnUgt vad jag har inhämtat
kommer chefen för kommunikationsdepartementet alt senare anmäla fråga om medel
för transportstöd.
Vad jag nu har förordat innebär att statsmakterna under
fem år satsar mer än dubbelt så mycket på regionalpohtiskt stöd som under
innevarande treårsperiod.
Del är svårt all förutse vilken stimulanseffekt för
förelagen som lokaliseringsstödet kommer att få och vilka anspråk på stöd som
företagen kommer alt ställa. Mot bakgrunden av erfarenheterna av den pågående
treårsperioden anser jag mig emellertid böra räkna med en beslulsram för
lokaliseringsstödet för budgetåren 1973/74-1977/78 på 2 000 milj. kr. Härav
beräknar jag 450 milj. kr. för lokaliseringsbidrag/avskrivningslån och 1 550
milj. kr. för lokahseringslån.
Prop. 1973:50 120
För utbildningsstöd beräknar jag 325 milj. kr. och för
sysselsättnings-stöd 150 milj. kr. under femårsperioden. Skulle medelsbehovet
för utbildnings- och sysselsällningsstöd komma att avvika från vad som nu
förutses, blir det naturligt att i motsvarande mån anpassa de beräknade
beslutsramarna för lokahseringsbidrag och lokaliseringslån.
Kungl. Maj:l bör få bevilja stöd inom dessa totalramar
under femårsperioden oberoende av de anslag som anvisas för vart och ett av
budgetåren. Vid ianspråktagandet av ramarna måste hänsyn sålunda las liU alt
stödbehovet växer Irendmässigt. Vidare motiverar såväl utvecklingstakten som
konjunkturväxlingarna en variation i utnyttjandet av ramarna.
Jag övergår nu till att redogöra för anslagsbehovet för
budgetåret 1973/74. Under förslagsanslaget Regionalpolitiskt slöd: Bidragsverksam-liel
beräknar jag sammanlagt 185 milj. kr., varav 90 milj. kr. för lokaliseringsbidrag/avskrivningslåu,
65 milj. kr. för utbildningsstöd och 30 milj. kr. för sysselsättningsstöd. För
infriande av statlig garanti för lån i lokaliseringssyfle till rörelsekapital
bör ett formellt belopp av 1 000 kr. las upp.
Som jag tidigare har framhåUit bör industricenleranläggningarna
ägas och förvallas av en stiftelse. Medel bör därför avsättas för att utgöra
stiftelseförmögenhet. Jag förordar att 3 milj. kr. av anslaget Regionalpohtiskt
stöd: Bidragsverksamhet för budgetåret 1973/74 får tas i anspråk härför.
Dessutom behövs ett årligt anslag för att täcka stiftelsens
förvaltningskostnader, som för det första året kan beräknas liU 350 000 kr. Jag
förordar att medel härför får tas från nämnda anslag.
I fråga om
medelsbehovel under investeringsanslaget Regionalpolitiskt slöd:
Lokaliseringslån vill jag erinra om att reservationer finns på anslaget på
grund av eftersläpningen i projektens färdigställande. Belastningen på anslaget
minskar något med anledning av mitt förslag att avskrivningslån i stället för
lån skall utgå vid maskinanskaffning i särskUda fall. Å andra sidan kan ökade medelsulbetalningar
väntas på grund av den stegrade beslutsvolymen under de senaste budgetåren.
Dessutom måste hänsyn tas till förslagen alt ytterligare verksamhet skall vara stödberältigad.
Som jag tidigare har redogjort för erfordras ell stathgt annuitetslån pä 1,5
milj. kr. för finansieringen av de föreslagna induslricenteranläggningarna. Jag
förordar att denna utgift får belasta förevarande anslag. Anslaget bör las upp
med 250 milj, kr. för nästa budgetår.
Som jag tidigare har framhållit bör stathg garanti för lån
i lokaliseringssyfte lill rörelsekapital gälla även uppdragsverksamhet och
verksamhet inom turistnäringen. 1 avvaktan på att ytterligare erfarenheter
vinns förordar jag att ramen fastställs för endast ett år i sänder och alt den
för nästa budgetår bestäms till 25 milj. kr.
5,3,2 Glesbygdsstöd
Medel för glesbygdsinsatser disponeras från anslaget
Särskilda stödåtgärder i glesbygder. Från anslaget bestrids f, n, kostnaderna
för försöksverksamhet i form av stöd till hemarbete samt efter beslut av
Prop. 1973:50 121
Kungl, Maj:t andra stödåtgärder m. m. som kan aktualiseras
för att förbättra levnadsförhållandena för befolkningen i glesbygder. Jag
beräknar oförändrat 5 milj, kr, för dessa ändamål för budgetåret 1973/74,
Ytterligare
medel bör som jag tidigare har utvecklat ställas lill förfogande för att
förbättra sysselsättningsmöjligheterna i glesbygder. Jag beräknar 1 milj. kr.
för bidrag tiU företagareföreningar för genomförandel av speciella projekt i
syfte att främja företagsamhet i glesbygder. De största satsningarna i
sysselsättningsfrämjande syfte förordar jag dock skola ske i form av kommunala sysselsättningsinsalser.
För budgetåret 1973/74 beräknar jag medelsbehovet för denna verksamhet till 9
milj. kr.
Som jag
tidigare har framhålht bör väg 363 och vissa andra vägar byggas ut under en
fyraårsperiod. Erforderliga medel härför 40 milj, kr. - bör anvisas under
förevarande anslag. För budgetåret 1973/74 beräknar jag 10 milj. kr. för ändamålet.
Totalt
beräknar jag alltså för anslaget Särskilda åtgärder i glesbygder 25 (+20) milj,
kr.
Prop.
1973:50 122
6 Hemställan
I enlighet med vad jag tidigare har anfört (2,6,3) har
inom inrikesdepartementet upprättats förslag lill lag om ändring i lagen
(1970:725) om lokaliseringssamråd.
Under åberopande av del anförda hemställer jag att Kungl, Maj:t
dels föreslår riksdagen att antaga förslaget tih
1. lag om ändring i lagen (1970:725) om lokahseringssamråd,
dels föreslår riksdagen att
2. godkänna de ändrade grunder för regionalpolitiskt
slöd som jag förordat, att tillämpas fr. o. m, budgetåret 1973/74,
3. godkänna vad jag i övrigt har
förordat i fråga om den regionalpolitiska stödverksamheten,
4. bemyndiga Kungl, Maj,t att med tUlämpning
av de under 2. förordade ändrade grunderna för regionalpohtiskt stöd - efter
utgången av budgetåret 1972/73 ta t anspråk outnyttjat utrymme av de ramar för
beslut om regionalpolitiskt stöd som har fastställts för treårsperioden
1970/71-1972/73,
5.
bestämma alt under
budgetåren 1973/74-1977/78 härutöver får beviljas
lokaliseringsbidrag/avskrivningslån, lokaliseringslån, utbildningsstöd och sysselsällningsstöd
med sammanlagt högst 2 500 000 000 kr, med den huvudsakliga fördelning som jag
har angett i det föregående,
6.
bemyndiga Kungl,
Maj:l att från anslaget Regionalpolitiskt slöd: Bidragsverksamhet för
budgetåret 1973/74 avsätta 3 000 000 kr, tiU en stiftelse med ändamål alt äga
och förvalta industricenteranläggningar samt alt ta i anspråk erforderliga
medel frän nämnda anslag för alt täcka stiftelsens förvaltningskostnader,
7.
bemyndiga Kungl,
Maj:l att från anslaget Regionalpolitiskt slöd: Lokaliseringslån ta i anspråk 1
500 000 kr, för lån lill den under 6. nämnda stiftelsen enhgt vad jag förordat,
8. faststäUa en ram för statlig
garanti för lån i lokaliseringssyfle lill rörelsekapUal för budgetåret 1973/74
av högst 25 000 000 kr.,
9. godkänna de grunder för
glesbygdsstöd som jag förordat, att tillämpas fr. o. m, budgetåret 1973/74,
10. godkänna vad jag har anfört i fråga
om åtgärder i Vindelälvsområdet,
11. för budgetåret 1973/74 anvisa
på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
a)
tiU Regionalpolitiskt
stöd: Bidragsverksamhet ett förslagsanslag av 189 094 000 kr.,
b) till Särskilda stödåtgärder i
glesbygder ett reservationsanslag av 25 000 000 kr..
Prop,
1973:50 123
på kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd till Regionalpolitiskt
stöd: Lokaliseringslån ett investeringsanslag av 250 000 000 kr.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:l Konungen att lill
riksdagen skall avlåias proposition av den lydelse bilaga liU delta protokoU
ulvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
Prop.
1973:50 124
Innehåll
sid.
Propositionen
................................................................ 1
Propositionens
huvudsakliga innehåU............................. ..... 1
Lagförslag .................................................................... 3
Utdrag av
protokoll över inrikesärenden den 23 februari 1973 , . , 4
1
Inledning .............................................................. ..... 4
2
Regionalpolitiskt
stöd m, m....................................... ..... 7
2.1
Bakgrund ...................................................... ..... 7
2.2
Regionalpolitiskt
stöd utom slöd lill turistanläggningar 8
2.2.1
Beslut vid 1972
års riksdag ................... ..... 8
2.2.2
Nuvarande
ordning ................................ ..... 9
2.2.3
Erfarenheter av
stödverksamheten ....... ... 12
2.3 Regionalpolitiskt stöd lill turistanläggningar . ... 14
2.3.1
Utredningsmaterial
................................ ... 14
2.3.2
Beslut vid 1972
års riksdag .................... ... 15
2.3.3
Nuvarande
ordning, stödels omfattning, fördelning och sysselsättningseffekter 16
2.3.4
Kommittén .............................................. 18
2.3.5
Remissyttrandena..................................... 25
2.4 Lokaliseringssamråd ..................................... ... 29
2.4.1
Beslut vid 1972
års riksdag .................... 29
2.4.2
Nuvarande
ordning ................................ ... 30
2.4.3
Erfarenheter
från samrådsverksamhelen 30
2.5 Uppföljnings-och bevakningsfrågor ................ ... 32
2.5.1
Utredningsmaterial
................................ ... 32
2.5.2
Nuvarande
ordning ................................ 33
2.5.3
1968 års
lokaliseringsutrednings förslag till regional organisation 35
2.5.4
Remissyttrandena..................................... ... 37
2.6 Departementschefen ..................................... ... 38
2.6.1
Regionalpolitiskt
stöd utom slöd lill turistanläggningar 38
2.6.2
Regionalpolitiskt
stöd lill turistanläggningar ... 48
2.6.3
Lokaliseringssamråd
............................. ... 51
2.6.4
Uppföljnings-och
bevakningsfrågor ....... ... 54
3 Industricentra
........................................................ ... 58
3.1
Utredningsmaterial
........................................ ... 58
3.2
Beslut vid 1972
års riksdag............................... 58
3.3
Industricenlrautredningen
............................ ... 59
3.3.1
Utformning av
industricentra ................ ... 59
3.3.2
Huvudmannaskap
och organisationsform för verksamheten 64
3.3.3
Invesleringskostnader
och finansieringsformer .. 67
3.4
Remissyttrandena
........................................ 72
3.5
Departementschefen
..................................... ... 77
Prop.
1973:50 125
4 Glesbygdsstöd och åtgärder i Vindelälvsområdet .... 83
4.1
Utredningsmaterial
........................................ 83
4.2
Beslut vid 1972
års riksdag.............................. .... 83
4.3
Nuvarande
ordning ........................................ .... 85
4.4
Glesbygdsutredningen
................................... 86
4.5
Remissyttrandena
........................................ .... 91
4.6
Åtgärder i Vindelälvsområdet
......................... 95
4.6.1
Bakgrund ............................................... .... 95
4.6.2
Befolkningsutveckling
m. m....................... .... 96
4.6.3
Hittills
vidtagna åtgärder för att främja utvecklingen i Vindelälvsområdet 98
4.6.4
Beslutade och
planerade åtgärder........... .. 103
4.6.5
Kommittén
för planering av turistanläggningar
och friluftsområden .............................. 105
4.6.6................................................................. Remissyttrandena 106
4.7 Departementschefen ..................................... .. 108
4.7.1
Allmänna
utgångspunkter......................... 108
4.7.2
Sysselsättning
i glesbygder .................. 110
4.7.3
Ätgärder i Vindelälvsområdet
................ .. 112
5 Kostnads-
och anslagsfrågor ................................. .. 116
5.1
Driftbudgeten
............................................... .. 116
5.2
Kapitalbudgeten
.......................................... .. 118
5.3
Departementschefen
..................................... .. 118
5.3.1
Regionalpolitiskt
slöd ............................. .. 118
5.3.2
Glesbygdsstöd
...................................... 120
6 Hemställan
............................................................ .. 122
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
75 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (75)
75 kopplingar i 45 dokument.
- SOU 2009:65 Moderniserade sktteregler för ideell sektor s. 218 i texten
- Prop. 1989/90:76 om regionalpolitik för 90-talet i texten
- Prop. 1982/83:103 med överlämnande av 1983 års kommittéberittelse s. 356 i texten
- Prop. 1981/82:113 om program för regional utveckling och resurshushållning i texten
- Prop. 1980/81:130 om industripolitikens inriktning, m.m. s. 147 i texten