12 §

Till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning må åklagaren, om den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av motsvarande beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff, använda och hos rätten påkalla användandet av tvångsmedel enligt vad i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Tvångsmedel må användas utan att särskild utredning, utöver vad av framställningen om utlämning framgår, förebragts till stöd för att den som avses med framställningen begått det uppgivna brottet.

Beslut av rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller, om utlämning beviljas, intill dess denna har verkställts. Finner högsta domstolen hinder mot utlämning möta enligt 1--5 §§, upphör dock beslutet genast att gälla. Föreligger sådant hinder mot utlämning som avses i 6 § första stycket, gäller beslutet ej under tid då personen med anledning av misstanke om brott som där avses är berövad friheten som anhållen eller häktad eller undergår fängelsestraff eller eljest är omhändertagen på anstalt.

Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att utlämning har beviljats.

Talan mot rättens beslut i fråga om tvångsmedel förs genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som hålls häktad i utlämningsärendet äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.