Lagrum · SFS 1928:370

54 §

3 kap. Om kommunal inkomstskatt · Skattskyldighet

Författningen är upphävd genom SFS 1999:1230. Texten står kvar därför att rättspraxis hänvisar till den.

Från skattskyldighet frikallas: a) medlem av konungahuset:

för av staten anvisat anslag; b) i utlandet bosatt person:

för sådan inkomst, som avses i lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m. fl. och som inte är undantagen från skatteplikt enligt 8 § 2 och 3 nämnda lag; c) ägare av sådan fastighet som avses i 3 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152):

för inkomst av fastigheten i den mån ägarens inkomst härrör från sådan användning som gör att byggnad enligt 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen skall indelas som specialbyggnad, dock ej kommunikationsbyggnad, distributionsbyggnad eller reningsanläggning; d) ägare av sådan fastighet som avses i 3 kap. 3 § fastighetstaxeringslagen:

för inkomst av fastigheten i den mån ägarens inkomst härrör från sådan egendom och sådan användning som avses i nämnda lagrum; f) här i riket bosatt fysisk person, som under vistelse utomlands åtnjutit avlöning eller annan därmed jämförlig förmån på grund av annan anställning där än anställning ombord på svenskt fartyg eller svenskt, danskt eller norskt luftfartyg:

för inkomst av anställningen i den omfattning som anges i punkt 3 av anvisningarna.

Av 70 § framgår att personer som där avses är frikallade från skattskyldighet för vissa inkomster. Lag (1991:592) .

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar till 54 §

  • 1. har upphävts genom lag (1984:1060) .
  • 2. har upphävts genom lag (1990:650) .
  • 3. Skattefrihet enligt 54 § första stycket f föreligger om anställningen och vistelsen utomlands varat minst sex månader i den mån inkomsten beskattats i verksamhetslandet. Om anställningen och vistelsen utomlands varat minst ett år i samma land och avsett anställning hos annan än svenska staten, svensk kommun, svenskt landsting eller församling inom Svenska kyrkan medges dock sådan befrielse även om inkomsten inte beskattats i verksamhetslandet på grund av lagstiftning eller administrativ praxis i detta land eller annat avtal än avtal för undvikande av dubbelbeskattning som detta land ingått. Sådan befrielse medges - om övriga angivna förutsättningar föreligger - även beträffande anställning hos svenska staten, svensk kommun, svenskt landsting eller församling inom Svenska kyrkan när fråga är om tjänsteexport.

Vad nu sagts gäller dock inte vid anställning ombord på utländskt fartyg. I fråga om sådan anställning gäller att skattefrihet föreligger om anställningen och vistelsen utomlands varat under tidrymd eller tidrymder som sammanlagt varat minst 183 dagar under en tolvmånadersperiod och avsett anställning hos arbetsgivare, som är en inländsk juridisk person eller en här i riket bosatt fysisk person, och anställningen utövats ombord på utländskt fartyg som huvudsakligen går i sådan oceanfart som avses i 1 kap. 7 § 8 fartygssäkerhetsförordningen (1988:594).

I tid för vistelse som avses i första stycket får inräknas kortare avbrott för semester, tjänsteuppdrag eller liknande, som inte är förlagda till början eller slutet av anställningen utomlands. Uppehåll i Sverige för här avsedda ändamål får inte sträcka sig längre än som motsvarar högst sex dagar för varje hel månad som anställningen utomlands varar eller under ett och samma anställningsår till mer än 72 dagar.

Har den skattskyldige påbörjat anställningen och kunde det därvid på goda grunder antas att inkomsten av anställningen skulle komma att undantas från skatt i Sverige enligt 54 § första stycket f men inträffar under anställningstiden ändrade förhållanden som medför att villkoren för att undanta inkomsten från skatt i Sverige inte föreligger, skall inkomsten likväl undantas från beskattning i Sverige om de ändrade förhållandena beror på omständigheter över vilka den skattskyldige inte kunnat råda och en beskattning skulle te sig uppenbart oskälig. Lag (1999:933) .

  • 4. har upphävts genom lag (1984:1060) .
  • 5. har upphävts genom lag (1984:1060) .

Tillämpas i

7 avgöranden som anger lagrummet, äldst först.

  1. R74 1:8 1972
  2. K75 1:21 1974
  3. K76 1:5 1975
  4. RÅ 1992 ref. 68 1992
  5. RÅ 2002 ref. 70 2002
  6. RÅ 2003 ref. 55 2003
  7. RÅ 2004 ref. 126 2004

Paragrafen i sitt sammanhang

← 53 §Hela författningen55 § →